Har som sagt varit inne mycket på forumet och det hjälper verkligen att läsa att man inte är ensam i sin situation, sin sorg och sitt ältande.
Till och från så hamnar jag i detta förbannade ältande och plågar mig själv. Med allt som hänt. Det har blivit bättre och bättre ändå och den värsta ångesten har lämnat mig. Men när jag haft dålig sömn med konstiga och återkommande drömmar om det som hänt så kan det plåga mig i flera dagar. När mina barn berättar om ditten och datten om mitt ex och den nya vad de gjort och ska göra då kommer ångesten som en käftsmäll. Förstår inte varför det påverkar mig så starkt varje gång?? Men jag har faktiskt talat om för barnen att jag inte har det minsta intresse av vad som händer i mitt gamla hus och de har de förståelse för. Min största skräck är att möte exet ensam eller gud bevars tillsammans med den nya… jag vet faktiskt inte hur jag kommer att klara det och det skrämmer mig. Kom gärna med tips och råd? hur gör ni? och när blir allt det här bättre? (ja vet att det är så individuellt) jag är en känslomänniska som nästan alltid gynnar mig och jag skulle inte vilja vara på nått annat sätt, men just nu känner jag att jag bara skulle vilja vara så avtrubbad och att känslorna bara kan läggas åt sidan. Behöver er och allt pepp jag kan få!!! Tack för att ni finns <3
Lyssna på LifeCoach podd avsnitt 34-36. Du får lära dig om varför vi inte ska vara rädda för våra känslor, varför det är så svårt med känslor när kärleken tar slut samt hur du kan lära dig hantera dina känslor. För det är inte tiden som läker dina sår eller gör det enklare för dig att hantera dina känslor utan det är HUR du använder tiden.
Mitt ex är lika bitter på mig nu som för 7 år sedan då jag valde att lämna honom. Med det menar jag att tiden i sig hjälper inte någon att bli av med sina känslor.
Om du är redo att på riktigt bli av med dina känslor så är mitt bästa tips att jobba med din mentala styrka. Det är skönt att prata av sig med vänner men det riktiga jobbet, det gör du själv och det är precis som med fysisk träning. Ju mer dedikerad du är, desto starkare kommer du att bli 
Fast vore det inte trevligt om du kunde släppa ditt egna behov av att få känna som du känner och fokusera på vad dina barn faktiskt erbjuder dig? De tycks vilja berätta för dig om att de har det bra och mår fint, de vill dela med sig av sin glädje. Vore det inte härligt att få smittas av glädjen och njuta tillsammans med dem av deras berättelse för deras skull? Sen kan du gå undan och processa det negativa på egen hand, eller ringa en vän och kräkas ur dig det jobbiga. Försök låt barnen få dela sin glädje och känna att du uppskattar det!
Fast det där var inte så snällt sagt, tycker jag. Varför döma utan att veta hela bakgrunden?
Är man i den situationen att det fortfarande är smärtsamt att tänka på, eller höra om sitt ex nya liv, så har då jag full förståelse för att man inte har lusten eller ens förmågan att dela barnens glädje och njuta med dem.
Kanske blir det möjligt när hjärtat och själen har läkt. Men tills dess är det inte mer än rätt att förklara för barnen att det faktiskt är smärtsamt och svårt att höra på.
@TabulaRasa, ja nu e det ju inte riktigt det jag menade eller syftade på. Vi pratar jätte mycket om allt och även om vad de gör och vad som händer hos pappa. Jag har en jätte fin relation med båda mina barn. Det som jag mer syftade på är vad pappan och den nya befinner sig och vad dom gör. Å som sagt de förstår mig mycket väl i det. Att jag processar och inte visar allt för dem är en sak men i vår familj har det alltid varit viktigt att vara ärlig och våga visa sin sårbarhet och att jag som mamma också är och kan vara ledsen och förtvivlad, de e ju inga småbarn och kan mycket väl relatera utifrån sina egna erfarenheter och relationer de befinner sig i.
Förlåt, det var förhastat skrivet, jag tolkar in för mycket av mina egna erfarenheter av missunnsamhet riktad mot glädje barnen kommer med, det är så otroligt lätt att applicera sin värld på andras berättelser märker jag tyvärr. Givetvis har jag inte hela bilden och jag förstår att det gör jätteont att behöva bli påmind om det smärtsamma. Och självklart tror jag att du har dina barns bästa för ögonen och att det är viktigt att vara ärlig med sina känslor och hantera dem inför barnen. Jag har förstått att tiden då ex träffar en ny är väldigt tung för många och att ältande och oro då blir en vanlig reaktion. Jag tampas själv med ältande till och från och försöker i möjligaste mån att låta barnen vara opåverkade av mitt humör men det är verkligen inte något jag klarar av alla gånger, men det har blivit lite bättre med tiden. Försöker ha fokus på att planera min egna framtid de dagar jag mår bättre samt göra saker som jag planerat, och i mörka stunder rikta om fokus på dessa planer och hur långt jag har kommit på dem. Nyckeln är ju att leva ett eget liv, inte genom fantasier om vad den andre gör men det är mycket lättare sagt än gjort.
Hej
Ja… det är verkligen inte lätt… när tankar och känslor finns o dyker upp inom en… önskar att jag hade ett bra svar att ge dig. Men jag känner för min egen del att även jag kämpar med ungefär detsamma. Önskar att det fanns en knapp att slå av ibland. För att slippa känna o tänka när det blir tungt . Men, vi är många här inne som läser… och stöttar . Så jag kan bara ge dig rådet att skriva av dig. Här, om det känns bra. Att få ventilera och få lite av andras pepp och råd. Många gånger hjälper det att få ut det jobbiga . Lite i alla fall.