Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Varför känner jag så här? (hjälp!)

Hej,

Förlåt för låååång text, men behöver få med all info så jag kan få bra råd :slight_smile:

Jag och exet har varit tillsammans i 6 år och har en treåring tillsammans. Senaste 2 åren har varit ett rent helvete för oss båda. Från hennes sida har det varit svartsjuka, utbrott, egoism, elakheter samt psykisk och fysisk misshandel (har slagit mig på armarna ett par gånger, knuffats samt örfilat mig några gånger). Från min sida har det också varit elakheter i form av sårande ord samt att jag har varit kall och distanserat ett tag. Har inte bekräftat henne osv. Har inte känt att jag velat pga. allt skit helt enkelt.

Vi har flera gånger sagt att vi ska separera, men sen har vi alltid sagt att vi ska ge det en “sista chans”. Det har vi sagt i 2 år nu alltså. Vi har testat individuell terapi och parterapi, flyttade isär 2-3 veckor för att få en paus, infört “regler” för kommunikation osv., men inget har fungerat.

Vi har under dessa två år haft en del bra stunder, men majoriteten av tiden har vi båda mått skit. Vi har varit elaka som sagt och båda har konstaterat att både respekt och kärlek är borta. När vi bråkat har vi t.o.m sagt att vi hatar varandra.

I somras fick vi båda nog och kom överens om att separera. Hon skulle lösa ny bostad då den vi bor i är min från början, men då hon inte kunde fixa något nytt (vi bor i stockholm) så började jag gå på visningar i september.

Då började hon plötsligt tvivla på om vi verkligen skulle separera. Hon började då säga att kärleken inte alls är borta och hon inte alls hatar mig. Hon älskar mig tydligen och vill förändras. Hon tror stenhårt på att vi båda kan förändras och få relationen att fungera och hon vill gärna att vårt barn ska växa upp med både mamma och pappa i samma hem. Hon vill inge ge upp familjen och drömmen om att flytta till småstad och köpa villa.

Det har varit mycket vädjande och tårar vilket så klart varit skitjobbigt, men jag har försökt vara stark och hålla fast vid vårt beslut (som hon nu backar på alltså).

Nu har jag fixat lägenhet och ska flytta om 2 veckor, men börjar själv tvivla. Går runt med ångest och ont i magen. Desto närmare jag kommer till att faktiskt flytta (och berätta för barnet) desto mer tvivlar jag och desto mer ångest får jag. Tankar jag har är:

“Vi har ju båda dröm om villa i småstad och fler barn - är det värt att ge upp det? Man kanske ska fortsätta försöka kämpa…”

“Jag är självisk - mitt barn kommer inte få växa upp i kärnfamilj och kommer dessutom aldrig få helsyskon och inte heller syskon nära i ålder”

“Gräset kanske inte är grönare på andra sidan”

“Ja det har gått 2 år av skit och helvete och inget har fungerat, men man kanske ska ge det 6-12 månader till…”

Det som gör det extra jobbigt är att vi har haft det lugnt i 3 veckor nu och det har varit bättre än på väldigt länge. Vi samarbetar och kommunicerar äntligen vilket vi inte gjort på 2-3 år. Det kanske bara är tillfälligt, men så klar börjar man tveka på sitt beslut att lämna. Man tänker hela tiden “tänk om det skulle kunna fortsätta bli bättre…:”

Varför känner jag så här? Hur hanterar man det? Borde man ge det “en sista chans” eller gå genom med beslutet??

Under våra 2 senaste år har jag ofta dagdrömt om att lämna, men nu när jag snart ska flytta börjar jag komma ihåg alla fina stunder genom åren och får sån panik att förlora min familj.

Sorry för mycket text. Hoppas någon orkar lösa och ge svar :slight_smile:

Helt normal reaktion när effekterna av beslutet börjar närma sig skulle jag säga. Härda ut, flytta och se var ni så småningom landar.

Och börja för jösse namn inte ta andra mer långtgående steg i relationen som fungerar som tankeflykt och önskedrömmar/fokusförskjutning i det här läget, ni har redan provat allt och det många gånger om… dvs. tänk inte ens tanken på fler barn, flytta någon annanstans, köpa hus, börja renovera, köpa hund etc.etc.etc. :see_no_evil:

De möjligheterna finns kvar i framtiden OM ni överhuvudtaget, när ni väl särat på er och fått lite distans båda två, vill fortsätta tillsammans.

:muscle: :v: :revolving_hearts:

5 gillningar

Tror nog att många kan känna igen sig i ångest och oro inför en stor livsförändring. Man vet vad man har men inte vad man får, och många saker ser som mest tilltalande ut när man vet att man inte kommer ha dem mer.

Men beslutet har ju värkt fram över lång tid och ni har redan gett det flera chanser utan förbättringar. Så nu tycker jag du ska ge separation en chans istället. Flytta som planerat, ge det några månader, och tänk sedan igenom saken från det perspektivet istället

2 gillningar

Tack för svar. Det är så jag har tänkt, men det är inte lätt. Man har en knut i magen 24/7.

1 gillning

Tack för svar och tips. Vet att det måste göras, men det gör ont.

Nej det är inte lätt… vem har sagt att livet ska vara lätt brukar det ju sägas.

Men hur många gånger önskar man inte att det iaf. skulle vara lite mindre svårt :see_no_evil:

Kämpa på, det kommer att lätta när ni bor isär och får tid att landa. DET är iaf så pass säkert att jag till och med vågar kalla det för sant :wink: :v:

1 gillning

Jag hoppas det. Just nu tänker jag bara på de fina sakerna man kommer gå miste om (utflykter som familj, semestrar, jul och nyår, mysiga filmkvällar osv). Börjar ifrågasätta om vi verkligen gjort allt för att det ska fungera (vi kanske kunde gått på mer terapi, lagt mer fokus på att vara ett bar och inte bara föräldrar osv). Så kan man förvisso alltid tänka - man kan ju alltid gör något mer/annorlunda och någon gång måste man ju sätta stopp.

Men ändå, det gnager på mig.

Jag tänker att det kanske är bra att flytta isär och se om några månader om man verkligen vill vara med varandra eller om det bara är rädslan som styr nu. Jag förstår detta på en logisk nivå. Men inombords känns det som tortyr.

2 gillningar

Lita på din logik i detta fallet.

Den här idealiseringen där du plötsligt bara minns det som var bra emellanåt, tankar på det dom var positivt och därefter känslor sprungna ur det negativa du ser framför dig som konsekvens, rädslan för det okända, oro, ångest osv. är något du delar med de allra allra flesta som står inför ett stort livsbeslut.

Så länge beslutet inte ligger i omedelbar närtid så är det oceaner lättare för det går att inombords bara skjuta fram och bort tankarna och efterföljande känslor… men förr eller senare dyker de upp för att man till sist står inför fait accompli och då infinner sig paniken.

Men lita på ditt förnuft och du kan faktiskt underlätta för dig själv när de här tankarna börjar spela dig ett spratt och du plötsligt ser allt som varit i rosa skimmer… gör en lista på DET som faktiskt var vad som gjorde att du/ni kom fram till detta beslut. Bär den med dig och gör nu så att du med listans hjälp, läser och memorerar och tvärtom trycker bort rosaskimret direkt och varje gång negativiteten över beslutet smyger sig på dig. För när du aktivt tänker tankarna på DET som faktiskt ledde fram till detta beslut, det positiva som beslutet kommer att medföra (och som du förstod när du tog beslutet) då kommer dina känslor av panik, tortyr, om/men och katastrof att mildras och du kan byta ut de negativa känslorna som följer på negativa tankar till något, om inte positivt, så iaf mer neutralt.

För dina känslor följer på dina tankar!! Dina känslor som du i stunden känner existerar inte som ett helt fristående väsen/varelse med egen kraft inom dig, utan du måste tänka tankarna först och därefter följer känslorna som ett brev på posten. De här katastrofkänslorna försvinner inte totalt antagligen, men de får/ges perspektiv och de kommer då inte heller att uppsluka dig och få dig på villovägar… iiiigen :muscle: :v:

Det “ska” vara tortyr att lämna en relation. Annars är man väl gjord av sten?
Och självklart är man rädd, tveksam, tvivlande, osäker etc i sin situation. Det är alla.

Men sen har du fått väldigt bra svar här redan, och precis som de flesta har skrivit så har du faktiskt inget att förlora på att prova en separation och flytta in i din lägenhet. Även om du nu skulle vilja försöka igen framöver kommer du att märka att distans troligen kan vara den bästa vägen dit, eftersom ni då båda har möjlighet att jobba på er själva utan att falla i gamla mönster och slita på varandra i vardagen.

Men troligast är att lite distans kan hjälpa era båda att bli tryggare i er själva och märka att en trygg ensamhet alltid är bättre än en otrygg tvåsamhet. Detta gäller också i allra högsta grad för era barn.

Vi är många som kan vittna om att trots en skrämmande känsla inför ett singelliv har våra liv blivit bättre än vad vi någonsin kunnat ana.
Ingenting idag skulle kunna få mig att återgå till min gamla relation, även fast jag också var rädd innan jag tog beslutet

5 gillningar

Tack för ditt svar.

Det är så jag försöker tänka och jag vet att man inte kan stanna av rädsla. Men det suger verkligen.

Jag flyttar inom 3 veckor och det känns skumt. Det värsta är att vi har det lugnt och skönt hemma och bättre än det varit på minst 1-1.5 år. Jag blir typ arg på mig själv och henne för att vi inte kunnat ha det så här lugnt tidigare. Då hade vi inte suttit där vi är.

1 gillning

Om du hade stannat hade ni inte haft det lugnt länge till, är jag rädd. Det är inte ovanligt med lite vapenvila innan en separation, och om hon helst vill försöka igen kommer hon ju självklart också att vara sitt allra, allra bästa jag just nu för att just få dig att känna tvivel

4 gillningar