Hej,
Förlåt för låååång text, men behöver få med all info så jag kan få bra råd 
Jag och exet har varit tillsammans i 6 år och har en treåring tillsammans. Senaste 2 åren har varit ett rent helvete för oss båda. Från hennes sida har det varit svartsjuka, utbrott, egoism, elakheter samt psykisk och fysisk misshandel (har slagit mig på armarna ett par gånger, knuffats samt örfilat mig några gånger). Från min sida har det också varit elakheter i form av sårande ord samt att jag har varit kall och distanserat ett tag. Har inte bekräftat henne osv. Har inte känt att jag velat pga. allt skit helt enkelt.
Vi har flera gånger sagt att vi ska separera, men sen har vi alltid sagt att vi ska ge det en “sista chans”. Det har vi sagt i 2 år nu alltså. Vi har testat individuell terapi och parterapi, flyttade isär 2-3 veckor för att få en paus, infört “regler” för kommunikation osv., men inget har fungerat.
Vi har under dessa två år haft en del bra stunder, men majoriteten av tiden har vi båda mått skit. Vi har varit elaka som sagt och båda har konstaterat att både respekt och kärlek är borta. När vi bråkat har vi t.o.m sagt att vi hatar varandra.
I somras fick vi båda nog och kom överens om att separera. Hon skulle lösa ny bostad då den vi bor i är min från början, men då hon inte kunde fixa något nytt (vi bor i stockholm) så började jag gå på visningar i september.
Då började hon plötsligt tvivla på om vi verkligen skulle separera. Hon började då säga att kärleken inte alls är borta och hon inte alls hatar mig. Hon älskar mig tydligen och vill förändras. Hon tror stenhårt på att vi båda kan förändras och få relationen att fungera och hon vill gärna att vårt barn ska växa upp med både mamma och pappa i samma hem. Hon vill inge ge upp familjen och drömmen om att flytta till småstad och köpa villa.
Det har varit mycket vädjande och tårar vilket så klart varit skitjobbigt, men jag har försökt vara stark och hålla fast vid vårt beslut (som hon nu backar på alltså).
Nu har jag fixat lägenhet och ska flytta om 2 veckor, men börjar själv tvivla. Går runt med ångest och ont i magen. Desto närmare jag kommer till att faktiskt flytta (och berätta för barnet) desto mer tvivlar jag och desto mer ångest får jag. Tankar jag har är:
“Vi har ju båda dröm om villa i småstad och fler barn - är det värt att ge upp det? Man kanske ska fortsätta försöka kämpa…”
“Jag är självisk - mitt barn kommer inte få växa upp i kärnfamilj och kommer dessutom aldrig få helsyskon och inte heller syskon nära i ålder”
“Gräset kanske inte är grönare på andra sidan”
“Ja det har gått 2 år av skit och helvete och inget har fungerat, men man kanske ska ge det 6-12 månader till…”
Det som gör det extra jobbigt är att vi har haft det lugnt i 3 veckor nu och det har varit bättre än på väldigt länge. Vi samarbetar och kommunicerar äntligen vilket vi inte gjort på 2-3 år. Det kanske bara är tillfälligt, men så klar börjar man tveka på sitt beslut att lämna. Man tänker hela tiden “tänk om det skulle kunna fortsätta bli bättre…:”
Varför känner jag så här? Hur hanterar man det? Borde man ge det “en sista chans” eller gå genom med beslutet??
Under våra 2 senaste år har jag ofta dagdrömt om att lämna, men nu när jag snart ska flytta börjar jag komma ihåg alla fina stunder genom åren och får sån panik att förlora min familj.
Sorry för mycket text. Hoppas någon orkar lösa och ge svar
