Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Varför kan du inte bara låta mej gå?

All styrka till dig försök att ta dig ur relationen fort som attan och gå inte in i några diskussioner det är bara fällor. Lycka till!

1 gillning

Lita på din inre röst, hitta styrkan och ett steg i taget❤️.

Lyssnar till Pyrets lugna andetag o känner en arm som söker kontakt, kraften jag sökt hela kvällen kommer äntligen till mej. När hans sms verkar ärligt uppgivna, förtvivlade och ber om min empati kramar om mitt hjärta ingår tvivlet att växa är hennes lugna andetag precis vad jag behöver för att inte ge upp mej själv.
Han ber mej ge upp min egen person, min lycka över att leva…återvända in i den grå dimma som varit min vardag största delen av min vakna tid för att rädda honom. Rädda honom från att ge upp, vad betyder det? Är det oro han vill skapa, ångest, dåligt samvete över att jag ruinerat hans liv? Ja antaligen, och dessutom lyckas han. Gör jag verkligen rätt? Tänk om det är så illa? Vad kommer han göra?

Pyrets lugna andetag stillar min gråt för en stund och jag hoppas natten blir bättre, att jag kan finna ro i hennes närvaro… jag vet ju att jag inte kan ansvara för en vuxen mans liv, hans beslut över hur hans liv ska vara… men ändå…

1 gillning

Styrkekram! Hade kunnat varit jag som skrev detta, är i liknande situation (dock inte lika våldsam narcissist utan mer ”dold”)

1 gillning

Du kan inte rädda honom. Ingen annan kan rädda honom. Den enda som kan rädda honom är han själv. Han kör med emotionell utpressning. Med maktspråk. Försöker lägga ansvaret för hans mående på dig. Han och endast han är ansvarig för sitt mående och sina val. Det går inte att hänga upp lycka och trygghet på yttre ting, amdra människor eller olika omständigheter utan vi måste hitta det inom oss själva. Vad skulle du vilja att pyret gjorde i din situation? Hur smärtsamt det än är finns det bara en väg för dig och ditt x att gå, han måste bli klar över att det är slut, att han måste lära sig att klara sig själv och du måste inse att han försöker manipulera dig.

3 gillningar

Precis detta har jag vridit och vänt på så evinnerligt många gånger under våren, men efter flera panikångestattacker pga honom under våren och sommaren, tryck i bröstet, mfl olika stressrelaterade symptom pga hans närvaro har jag insett att det här inte kommer fungera. Vid ett tillfälle i somras kröp jag ihop i ett hörn i trädgården, barnen i huset, och bara satt där och grät och kände evig hopplöshet. Jag hade pressat mig till det yttersta och insåg att jag måste fatta ett jobbigt beslut, men nödvändigt beslut, om att lämna min man. Jag har försökt att skapa förståelse hos min man så mycket och så många gånger. Har vänt mig till hans familj. Fixat psykolog, kurator mm åt honom. Vi har gått i samtal hos familjerådgivning. Men det har varit lönlöst. Han förstår inte vad jag menar och vill inte ändra sig. Och hans familj ursäktar hans beteende. Han måste bara vilja själv, annars går det inte. Och nu har jag också insett det, men det tog väldigt lång tid.
Jag har fattat beslut om att vi ska dela på oss och har förmedlat det. Han kallar mig nu monster och allt möjligt. Men jag måste hålla mig kall och sval och neutral för barnens skull. Om jag stannar kvar med honom kommer jag att gå under. Och för mig hjälper det att tänka ett steg i taget. Fått otroligt mycket stöd från mina närmaste, kurator och härifrån. Lita på ditt inre och att du måste vara rädd om dig själv så du är stark och frisk att ta hand om ditt barn. Styrkekramar!!

Tack @Jessi , det är ofattbart vilken styrka man kan få av det stöd man känner från er som är eller varit på samma plats i livet.

Jag vet att du har rätt @Rulle, att jag aldrig någonsin kommer kunna förändra hans tankar eller ens rädda en liten del av honom fastän jag känner att jag borde, han är mitt barns far och jag har ansvarat för mycket i hans liv de sista 10 åren. Men jag önskar att han ville ha en relation med vårt underbara barn…

Jag kan känna din ångest @Masai och jag känner igen mej även om mitt hörn i trädgården vanligtvis är i soffan när tystnaden lagt sej i huset.Jag har också vänt o vridit på beslutet och fastän jag tagit steget känner jag fortfarande tvivlet… Jag har inte vågat vända mej till hans familj då de inte gillar mej. Då de har sina problem och är en del av Hans problem kan jag inte räkna med att de ens skulle vilja hjälpa honom. Jag har inte ens vågat berätta för min familj om hur livet är, om hur vi haft det. När jag berättar om hur han behandlar mej om allt som skett kommer de ta avstånd från honom och vad ska det innebära för Pyret?
Han vägrar ta hjälp vägrar lyssna på någon då han vet allt bäst… familjerådgivning har vi försökt vid någon av otroheterna men de mötena som blev av slutade i katastrof.
Jag har också försökt berätta att jag går under, jag faller isär bit för bit, kan inte leva det liv han erbjuder men som du säger @Masai så är det jag som är monstret. Jag som förstör livet för alla, som inte bara kan nöja mej med vad jag har, en man som älskar mej enligt honom. Inte en man som är elak, besatt och avskyr när jag mår bra, skrämmer alla mina vänner på flykten och isolerar mej. Jag vet hur sjukt det är och jag vet att ni alla har rätt, jag måste vara vuxen , för både min och för Pyrets skull. Men det är så svårt när man inte lyckas bryta sej loss, när man vägrar släppa taget…

Du är i en förskräcklig situation, och jag kan bara förstå en bråkdel av den. Du verkar så stark och uthållig ändå när du skriver. Ta mina funderingar för vad de är. Kanske är jag helt fel ute.

Man önskar ju en hel familj till sina barn, två föräldrar och en massa härliga släktingar. Men så är det inte för alla, och jag förstår inte varför det skulle vara så hemskt om inte din familj vill ha med Pyrets pappa att göra, eller ens om hans egen familj skulle ta avstånd från honom. Barn växer upp, har det bra och blir kloka vuxna även med en förälder. Och många barn har inte far- eller morföräldrar. Det är inte vad vi önskar oss, men… Jag tror det är skadligare om barn möter vuxna som beter sig illa och om detta sanktioneras eller normaliseras av släkten.

Min make och jag separerade för 10 månader sedan. Jag tror inte att min släkt kommer att träffa honom på många år, möjligen om barnen gifter sig. Tidigare sågs vi ofta, semestrade ihop osv. Men barnen har kvar både pappa och släkten. Men inte i samma rum.

1 gillning

Jo det är sant @Uppochner och svårt att förstå själv hur jag ens tänker men kanske är det så när man “täckt” upp och alltid kunnat förklara för alla varför Han inte kunde komma då han åkt o jobbat, blivit sjuk eller någonting annat än sanningen som skulle då alla att förstå vilka problem Han egentligen har. Skrattade förklara för Pyret att pappa åkte på fest igår när vi somnat o sov hos en kompis istället för att komma hem när jag egentligen inte har en aning om var han är eller i vilket skick. Kanske är jag så van vid att alltid bortförklara eller hitta på någonting för att inte låta någon förstå hur verkligheten kan vara de gången den inte alls är bra.
Tänk att jag i många år trött att det är helt normalt att leva ett liv som jag gör, att jag skrattat bort kommentarer som att jag har två barn att ta hand om…

Sanningen är nog inte som jag velat att den ska vara, att jag som för flera år sen var den glada sociala tjejen med vänner, ett socialt liv som faktisk när jag tänker tillbaka på var bra. Jag kommer inte ihåg när jag träffade någon av mina vänner senast, men å andra sidan kanske jag inte längre kan säga att vi är vänner, snarare bekanta. Det gör ont att tänka på att jag som är en “stark” kvinna med skinn på näsan inte har någon annan vuxen människa i mitt liv än Han, inte ens min familj har vi träffat mer än när man ska.

Jag är inte längre den livsglada tjejen jag en gång i ett annat liv var, idag är jag en ensam person som inte har någonting som är mitt utom Pyret, som är mitt allt och som får mej att vilja fortsätta på den här vägen, att skapa en tillvaro där vi mår bra båda två. En dag när Han tröttnat på mej och låter mej gå då kommer livet kännas annorlunda - jag vet att det kommer bli så…

1 gillning

Och du, ditt liv är på intet sätt över! Det är inte försent att vara den där kvinnan du beskriver! Det livet finns där i framtiden för dig! Några kontakter kanske kan återupptas, och framför allt kommer nya kontakter att uppstå!

Tack @Uppochner, ja jag försöker intala mej att det kommer en dag då jag mår bra, inte känner ångest och oro för att möta Honom nästa gång. Men han lyckas verkligen få mej att känna skuld över att prioritera mitt liv.
Han får mej att tvivla på att jag har rätt att försöka skapa lycka, att hitta ett liv som bara är “vanligt” utan elaka ord, misstankar och att försöka kryssa i en vardag utan att träffa på de minor som finns utplacerade på de ställen man minst anar…

Du har all rätt i världen. Däremot har han inte rätt att försöka manipulera, trycka ner och köra emotionell utpressning mot dig.

Allt som du skriver här är tecken på att den där starka kvinnan finns kvar! Du har bara låtit henne sova. Men nu vill hon vakna!

Det du beskriver är ju klassiska tecken på medberoende, att täcka upp för hans skull, ljuga för hans skull. Vad händer om du inte gör det? Vad händer om du berättar för omgivningen, familj, vänner hur DU har det?

Omgivningen är inte blind och har förmodligen sett och fattat mer än du tror, men om inte du berättar är det ett stort steg för någon annan att ta upp att de tycker att han behandlar dig illa. Eller beter sig oacceptabelt. För det är precis vad han gör!

Jag vill tipsa dig om instagramkontot mansbebisar - om du inte följer redan kan det rekommenderas. Där diskuteras mäns beteende (både i vanliga situationer, och i specifika lämna-situationer) på ett väldigt bra sätt, som verkligen har öppnat mina ögon och gjort mig starkare och tryggare i vad som egentligen kan anses vara normalt. Och kontot är bara tillgängligt för kvinnor! Kvinnor som hjälper varandra är ju värsta superkraften. Kolla det!

2 gillningar

Just denna mening förknippar jag med ”Gabriellas sång”, av Helen Sjöholm. Den har stärkt mig mycket, att ge mig själv rätten till ett liv som jag behöver och vill ha. Om ni inte lyssnat på texten så gör det.

Och det @Caro skriver, att öppna upp, våga prata med någon om det du upplever i din situation, det var något som min kurator rekommenderade, just för att stärka mig själv. Men jag förstår att du länge inte velat, för man vill skydda, man skäms, man börjar istället försvara, man är medberoende helt enkelt. Men gör det till någon som står dig nära, som du litar på, eller en oberoende, t ex kurator el terapeut el familjerådgivare, som bara kan lyssna och ställa viktiga följdfrågor, som får dig själv att inse vad du befinner dig i och vart du vill gå vidare till. Stärka dig själv helt enkelt. När jag fick min insikt i våras, att där gick gränsen, då var jag för allra första gången redo att öppna upp för mina systrar, som står mig nära, om hur jag mådde, och då kom tsunami av känslor. Flera års känslor. De hade känt på sig, frågat mig långt innan, men jag blev redo att öppna mig först då. Jag tror du är nära.

Ta hand om dig!

(Ska kika på instagramkontot som @Caro tipsade om)
:heart:

1 gillning

Tack @Caro o @Masai :green_heart: jag hoppas det kan vara så, att någonstans finns den person som en gång var jag, som stod stolt på två ben med rak rygg och tordes vara sej själv. Just nu ser jag mej själv på avstånd, ensam hukande med blicken ner i backen. Osäker på vem jag egentligen är längre…men jag är iaf säker på att jag inte tycker om personen jag ser.

Tänk att jag en gång varit den starka som aldrig skulle kunna se sej själv i den här situationen, ifrågasatte hur man som kvinna valde att bli behandlad som skit. Nu är det mitt liv, min vardag. Även om jag lämnat honom finna han närvarande i nästan allt. Bara ikväll har alla SMS uppnått till alldeles för många, anklagelser om att jag hittat någon ny som ersatt honom, hot om att han kommer skada den personen för livet och det numera återkommande om att han mår dåligt inte orkar vara pappa längre…
Valde att ignorera vilket inte fungerade, svarade vilket inte heller fungerat så bra…just nu känner jag att jag inte vet om jag orkar mycket längre… Jag önskar bara han lät mej vara ifred.
Jag ska kolla sidan på nätet, har också sökt hjälp hos familjerådgivningen o hoppas få en tid snart.
Pyret har känt av mitt mående idag även om jag försöker låta vardagen vara så normal som möjligt. Kanske kan hennes lugna andetag intill får mej att slappna av, kanske blir dagen imorgon en bättre dag, kanske känns livet ljusare imo och kanske kommer du låta mej vara en stund…kanske…

1 gillning

Igonrera. Strunta i att svara. Han kör med emotionell utpressning mot dig. Hotar han dig, polisanmäl.

1 gillning

Hej @ida45,
En fråga bara, har du något professionellt samtalsstöd som kan hjälpa dig i din process? Som kanske kan vägleda dig genom att ställa frågor, stärka dig?
När min man blev sjuk för några år sedan hade jag lyckan att via vården få kontakt med världens bästa kurator som hjälpt mig i flera år. Jag vet inte om jag hade klarat allt som hänt lika bra utan det stödet.
Det har stärkt mig så mycket, jag kan bolla mina tankar och funderingar, min oro och mina farhågor. Jag får vägledning när det gäller fokus på barnens bästa. Så jag råder dig verkligen att försöka ta hjälp så du stärker dig i din resa.
Jag har också haft enskilda samtal hos familjerådgivningen, det har också varit bra.

Kram

Jo jag förstår det egentligen @Rulle men min hjärna verkar inte alltid fungera som den borde och jag låter känslorna ta över. Jag önskar att han ska bli lycklig och kunna gå vidare utan mej, han är ju trots allt pappa till det finaste jag har… Jag vet bara inte hur jag ska kunna hjälpa honom med det.
Nej, inte än @Masai men jag har varit i kontakt med familjerådgivningen och hoppas få komma dit då jag insett att jag behöver någon som kan hjälpa mej, jag kommer verkligen inte någonstans på egen hand.

2 gillningar

Du kan inte hjälpa honom med det. Fokusera på att hjälpa dig själv först!

2 gillningar