Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Varför kan du inte bara låta mej gå?

tårarna bränner innanför ögonlocken och jag känner klumpen i brösten växa igen. Sväljer och tänker att jag ska inte falla ihop inför dej, jag vägrar låta dej ännu en gång känna mej sådär värdelös och fel som du gjort så många gånger. Tänk att jag lyckades hitta en narcissist, bilda en familj och nästan förinta mej själv innan jag förstod att det inte finns någon annan väg ut än den jag tagit stegen på. Stegen som är så tunga, som när tvivlet får fäste får mej att stanna men ännu inte vända om.

Om du ändå inte tycker om mej, om du avskyr mej och allt jag tänker, tycker och står för varför kan du inte låta mej gå? du har i alla år visat att orden när du säger att jag älskar dej bara är någonting du lärt dej säga, någonting du tror ska få mej att glömma allt annat. Varför fortsätter du hota mej, trycka ner mej och skrika in i huvudet att du kommer göra allt för att det ska gå åt helvete för mej som för dej, men att du tänker göra detsamma mot vårt barn? Kärleken till hen? har den någonsin funnits?

Jag vet att jag aldrig kommer kunna träffa någon annan efter dej, jag kommer aldrig kunna utsätta någon för den risken så länge du finns i min närhet. Jag tror det verkligen när du säger att du kommer slå ihjäl honom som tar din plats. Jag vet vad du är kapabel till, tänk att jag som trodde jag var en klok människa varit så naiv i alla år och tro att om jag bara älskar dej tillräckligt kommer du ändra dej, du behöver bara kärlek och omtanke så kommer all din ilska försvinna. Men vet du, jag behöver inte träffa någon ny oavsett vad du tror, jag vill bara ha lugn och ro, jag vill ha ett vanligt liv med vårt barn. Jag vill slippa ta ansvar för en vuxen man som inte klarar av sitt eget liv utan att skapa ett kaos. Jag vill slippa ursäkta ditt beteende, jag vill slippa vara så ensam för att inte någon törs umgås med oss, rädda för vad du kan göra om du spårar ur. Jag vill slippa hämta dej på polisstationen när du tappat besinningen och fått stanna kvar över natten, jag vill slippa känna rädslan som jag faktiskt känner för dej när ilskan och den oresonliga svartsjukan tar över. Jag vill bara vara mej själv, någon jag inte varit på så lång tid…

snälla kan du inte bara låta mej gå?

7 gillningar

Du är inte ensam❤️. Det är ett stort steg att du öppnat upp dig till att börja med här på forumet. Här finns mycket stöd att få. Det låter fruktansvärt det du går igenom, vi finns många här.

Har du också någon nära dig som kan hjälpa och stötta dig att finna och bevara den styrka som behövs för att kunna komma ur detta, för det krävs mycket styrka och mod för det. Men att du fått insikten att det inte är rätt är en bra bit på väg.
@bra på forumet beskrev liknande vad du går igenom på annan tråd, @Aston, liknande erfarenheter som kan ge dig stöd. Och vi är tyvärr många som inte mår psykiskt väl i våra relationer, och då kan vi försöka stötta varandra.

Styrkekram

1 gillning

Välkommen till forumet, där ingen vill vara men alla Som är här behöver.
Sök en vän där du och ditt barn är säkert. Arbeta långsamt, visa att du är en bulldozer om det behövs. Låt honom inte krypa under skinnet. Tveka inte! Stay safe
Vi finns här, vi är många som kan lyssna. Ta hjälp, vi är många med olika packning men med samma typer av erfarenheter.

1 gillning

Tack @Masai och @Cricket. Det är sant, att skriva och veta att någon annan hör det jag säger och till och med kan förstå hjälper till att fortsätta stå kvar i beslutet och inte ge vika för hoten om vad som ska komma om jag inte ångrar mej, vilket helvete det kommer bli både för pyret och mej. Jag hittade tråden och har läst vad Aston skrivit.

Det är märkligt hur känslorna kan svaja och skapa sånt kaos inombords, igår kväll kände jag sådan sorg och sån medkänsla för honom, för mannen som bara ett par timmar timmar lovade mej ett helvete om jag inte ångrade mej. När kvällen kom var det som jag kunde känna hans sorg, förtvivlan och ensamhet, jag vet att det är galet. Jag ska inte tycka synd om honom men känslorna är svåra att styra och jag är ändå den som tagit hand om hans liv under en lång tid.

Just nu är mina tankar med med Pyret, hur ska hon klara sej om pappa väljer att straffa mej och inte träffa henne? hur ska jag veta om han vill ha henne i sitt liv nu när jag inte längre vill vara det? tänk om han väljer bort henne? är det då mitt fel? har jag den rätten att låta henne växa upp utan en förälder?

En dag är inte den andra lik men kaoset inombords är konstant… ännu en dag ligger framför oss alla. Tack för att ni finns

Andras val är aldrig någon annans fel. Var och en är ansvarig för sina egna handlingar och val.

Jag tänkte också så. Nu efter några år, när hjärntvätten har lättat lite, så är jag tacksam över att han valt bort barnen. “Barnen behöver sin pappa” var något jag visste, men det var fel. Barnen hade behövt en bra pappa, inte den pappa de tyvärr var födda med. Mitt ex har aldrig varit snäll mot barnen och har skadat deras självkänsla och gjort dem otrygga. De behöver inte träffa honom. De behöver läka efter skadan han gjort dem.

2 gillningar

Idag är en bättre dag, jag känner beslutsamheten och vet att jag gör rätt val för oss båda. Jag kan inte ta ansvar för att hans liv inte går åt h-vete igen men jag oroar mej iaf för Pyret och hur livet ska bli för henne. Hon har ju inte gjort någonting för att livet ska bli som det blir för henne, den biten har jag försökt förklara för Honom men han anser att allt, ja precis allt som händer som kommer bli dåligt är mitt fel. Om inte jag dumpat honom hade livet fortsatt vara bra, ja men för vem? absolut inte för mej och sannolikt egentligen inte för Pyret heller men för min man och det har jag äntligen förstått. det är huvudsaken.

Jag har läst en del på separation.se, en sida som gett mej extra kraft och mod att prioritera mej och mitt eget liv och har nog kanske börjat inse att jag lyckats skaffa barn med en narcissist. Vetskapen ger mej en förklaring till allt som hänt och händer men samtidigt skrämmer den mej, vad är han beredd att göra, var går hans gräns och hur rädd ska jag egentligen vara? Kan man ens ha en diskussion men en sådan personlighet eller är det lika bra att inse att jag bara måste rida ut det värsta och hoppas han hittar någon som kan ta min plats och ge mej lite andrum, kanske någon gång kan låta mej gå? släppa mej fri?

1 gillning

Mitt stalltips är att det inte går att diskutera med en sådan person. Du kan inte nå fram till honom, han kan inte förstå att han behöver ta hänsyn till andras behov. Det är han han och han. Han använder er dotter som ett maktmedel och kör härskartekniker mot dig. Ni ska vara hans lojala undersåtar som rättar sig efter hans nycker för allt och alla är till för att fylla hans behov. Han har inte lämnat det självcentrerade bebisstadiet innan bebisen börjar upptäcka sin omgivning och att modern är en egen, separat person med egna behov som barnet kan behöva ta hänsyn till och rätta sig efter.

2 gillningar

Du skriver att han tappat besinningen och tagits av polisen och du skriver att han hotat dig. Jag skulle nog rekommendera att du söker dig till Kvinnojouren och pratar med dem. Det sägs att bland män som misshandlar kvinnor är de flesta just narcissister.

Du kan aldrig vinna en diskussion med honom. Han kommer inte att lyssna och inte att ta till sig dina åsikter. Vad är han beredd att göra? Allt han kan komma undan med. Se till att ha vittnen till allt. Det är det enda som kan hejda honom.

En lång sömnlös natt där tankarna inte kunnat sluta snurra vilka knep jag än tagit till så när klockan närmade sej sju är det lika bra att ta sej an en ny dag. Kanske passar den här sommaren och det minst sagt ostadiga vädret mej nu…
Jo, det är sant @Leaf han har hotat mej men aldrig slagit mej. Han har skrikit, vägrat låta mej sova och lämna rummet, ibland tänker jag att det kanske varit lika bra han gett mej en smäll så hade jag iaf kunna luta mej mot den vetskapen. Han tappar besinningen när han dricker, alkohol är någonting han aldrig lärt sej hantera och en orsak till vår isolering. En gång blir man bjuden tillsammans med en sån man och sedan aldrig mer, men jag förstår de vänner jag tidigare hade. Vem vill riskera att han förstår middagen eller festen, och ni som vet hur det är att gå på en fest med en sådan person vet att man lika gärna kan stanna hemma. Oron och ångesten som styr över allt man gör tillåter inte att man själv slappnar av och har kul iaf.

Nä jag förstår att mina ändlösa försök till att förklara, min naiva tro att han skulle kunna höra vad jag säger, förstå lite av det jag känner aldrig kommer leda till mer än gråt och ångest hos mej själv, men trots det kan jag inte låta bli försöka nå fram. Om han bara förstod hur dåligt jag mår, om han verkligen älskar mej en liten del av vad han säger kanske han kan låta mej gå. Låta mej och Pyret ha lite lycka och vanlig vardag i livet men det är nog som du säger @Rulle, vi finns bara till för att fylla hans behov och nu vill jag inte längre det.
Idag är ännu en dag, men en dag där jag även om jag inte kommer framåt i alla fall inte ska backa utan stå kvar på väg mot en dag som en morgon kommer kännas ljus och bara vardaglig.

Snart är den här dagen äntligen förbi… Han kom förbi ikväll och fick blodet att nästan koka inom mej på bara ett par minuter. Slängde ut sej att jag skapat ett kaos för Pyret och vilka sjuka val jag gjort och hur jag förstört vår familj ( vilket familj?) Jag fattar inte hur jag ska klara av att hålla ihop och umgås med honom för Pyrets skull när han vägrar se sin del in det här, att nå fram till någon som är så verklighetsfrånvänd är uppenbarligen inte möjligt men ändå fortsätter jag banka huvudet i väggen… jag fattar inte, varför gör han såhär mot mej, mot oss?

Mitt ex ljög för mig och för våra barn massor av gånger. Han svek löften, fanns inte där när vi behövde honom. Han hade en älskarinna som han träffade ofta och regelbundet i ett år. Under tiden tog jag hand om hus, hem, barn och hans tvätt, lagade mat åt honom och gav honom allt han behövde och ville ha. När jag till slut fått nog och begärde skilsmässa, så anklagade han mig för att ha splittrat familjen och sade till våra stora barn att allting var mitt fel. Att jag tvingade honom att flytta. Det har han fortsatt att säga till alla sedan dess.

1 gillning

Den här är på engelska, men den är väldigt bra: https://www.youtube.com/watch?v=XIbFtZMVwxk&t=300s

2 gillningar

Tack @Leaf…kloka tankar den mannen har, lite av huvudet på spiken. Ja man blir så j-a frustrerad över att få skulden för all skit som han lyckas skapa men jag lever fortfarande i tron att alla lögner kommer fram i dagsljus en dag. Att min strävan efter att försöka göra det bästa av hela situationen kommer ge mej en bra relation med pyret när hon är gammal nog att förstå vad som hänt mellan mej o hennes pappa. Ja om han nu inte försvinner ur hennes liv, någonting som i vissa stunder inte känns som det sämsta alternativet.

Kanske skulle vi klara oss bättre utan alla hårda ord, jobbiga situationer som skapas vid varje tillfälle när jag känner att jag mår ganska bra. Ibland tror jag att min energi triggar någonting hos honom som gör att han tvunget måste sparka undan benen på mej när han ser att jag rest mej upp, kanske ler en gång extra eller helt enkelt mår bra. Ibland kan jag inte låta bli att undra om det är jag som lockar fram dom här hemska sidorna hos honom? Behovet av att låta mej veta att han lägger all skuld på mej, att jag förstör livet för både honom o Pyret genom att bara tänka på mej…men just nu vägrar jag ta på mej allt, idag vägrar jag låta honom kliva på mej. Jag är också värd att må bra, att leva ett liv där jag duger som jag är…idag fortsätter jag gå!

2 gillningar

Jag tänkte också så. Nu bor min exman tillsammans med sin älskarinna. Min dotter får inte hälsa på där ofta (2-3 ggr/år), men av det hon berättar så har de det alldeles förfärligt tillsammans. Han beter sig inte bättre mot henne.

Jag tror inte att det är så, men om…

Även om detta är sant, även om han triggas av dig, så bär du inte ansvar för vad han gör eller säger när han blir triggad. För han är en människa, inte någon maskin eller djur som oreflekterat reagerar på ett stimuli. Han bär ansvar för sina handlingar.

Och om det är sant, att han blir ett monster i närheten av dig, ja desto större anledning för honom att hålla sig borta från dig, låta dig gå. Om det var alkohol som gjorde honom rasande, ja då hade han förstås fått låta bli spriten.

Du bör inte ansvaret. Och jag tror att @Trassel skrev om det i sin tråd (?) att tro att den andres sätt beror på mig, det är att lägga för stor vikt vid sin egen betydelse. Det finns andra saker som påverkar din partner mer. Nu menar jag absolut inte att du ”blåser upp” dig, utan att hans beteende beror faktiskt mer på andra saker.

Jag har inte alls haft en så tuff situation som du, men har ändå fått jobba på det här med ansvar, att inte ta mer ansvar än det som faktiskt hör till mig. Håll ut, stå fast i vad som är ditt ansvar och vad som faktiskt inte är det. Du klarar det och för varje gång kommer det att gå lättare!

3 gillningar

Jag har varit (är) i din situation. Har också barn med en narcissist. Vi har varit separerade i ca 1,5 år nu. Det har tagit mig lång tid att separera från honom emotionellt. Det bästa råd jag kan ge till dig är att överge allt hopp om att ni ska kunna ha en fungerande relation. Med fungerande relation så menar jag i den bemärkelse man skulle kunna ha en fungerande relation till någon som inte är narcissist… du vet kunna prata öppet och ärligt med varandra, ha ‘normal’ kontakt kring saker som berör ert barn, träffas och fika, fira barnets födelsedagar tillsammans osv. Det går inte. Klipp banden och fokusera bara på dig själv och vad du mår bra av. Det finns en metod som kallas grey rock, du kan läsa på om denna om d vill. För mig har det varit superhjälpsamt att tänka att jag är som en grå sten i kontakten med mitt ex. Glöm att han någonsin kommer erkänna att han gjort ngt fel, eller något bra du gjort för familjen.

Det finns en psykolog som heter dr ramani som har massvis av klipp på youtube där hon pratar om narcissism. dessa har också hjälp mig mycket, liksom att själv gå i terapi och få hjälp att ta sig ur den där totala känslan av att man lever i en dimma när man lever med en narcissist. Gud, skulle kunna skriva sååå mycket om det här, men lämnar detta så länge. Hör av dig om du vill

1 gillning

Tack, @kakan, jag ska läsa på o lyssna på klippen och hoppas jag kan komma vidare och hitta vad som är upp och ner på tillvaron. I natt vaknade jag och fick helt plötsligt för mej att allt är en dröm, en dröm som kunde varit så mycket bättre men ändå i verkligheten… efter en lång stund och blicken på min sovande dotter tätt intill gick sanningen upp för mej, igen. Jag har tagit klivet som jag så länge funderat över, jag har verkligen lämnat honom och även om livet just nu är en berg och dalbana kändes det skönt att jag iaf är på väg… helgen har hittills varit övervägande okej men oron inför eftermiddagen som närmar sej växer, snart är han här för att träffa Pyret och jag vill inte hindra honom från det. Men kanske är det tid att vi kommer framåt även när det gäller dom bitarna, när ska de träffas, när ska hon vara med sin pappa? Just nu kommer och går han som han vill, gör planer som jag hela tiden anpassar mej efter även om min planering sett annorlunda ut. Nu ska jag bara få modet och ta upp den delen, försöka skärma mej från hans liv. Klippa banden vet jag inte om jag törs, inte än men snart, snart kanske han ledsnar på att styra mitt liv, kanske kan det dyka upp någon som kan intressera honom och vilja fokusera på, ja låta mej gå…
Kanske ska jag erkänna att jag inte klarar det här på egen hand och söka hjälp, de enda som vet hur mitt liv egentligen ser ut är alla ni, alla ni som finns där när blyskorna känns för tunga och gör livet lite enklare en stund. Tack

2 gillningar

jag känner igen mig så mycket i det du skriver! Mitt ex umgänge med gemensamma dottern var exakt så som du beskriver, helt och hållet efter hans behov. Men vi gjorde upp ett schema och all hämtning och lämning av henne går numera genom förskolan, så jag slipper ha med honom att göra så mycket som möjligt. För mig har det fungerat iaf. Det är ju himla lätt för mig, och andra främlingar här på www att säga gör si eller gör så - jag får verkligen själv hålla tillbaka! Men bered dig på att separationen kommer att ta tid, allt det praktiska som en separation innebär är egentligen bara en bråkdel av allt det emotionella arbete som det innebär att separera från en narcissist. Ge dig själv tid, var arg och nojja - se till att du har en ventil. Antingen här på forumet eller IRL - kanske helst både och

1 gillning

Vaknar till en grå semesterdag igen och idag känns även insidan lite väl grå. Tankarna har snurrat och fadt jag vet att han har fel, att det inte ligger någon sanning i hans ord har delar av dom börjat fastna då jag hört dom så många gånger nu. Tvivlet smyger på, kanske kommer jag förstöra Pyrets liv, kanske ska man härda ut när man bildat familj och inte tänka på sitt eget mående? Men samtidigt vet jag ju att jag smulas sönder, jag går sönder mer för varje dag jag lever med honom och hans sätt. Dom hårda orden, avsaknaden av tillit, att vara en del av möblemanget och funderingarna över om han ligger med den tjej han har på sidan nu eller inte… oron över hur han behandlar Pyret när han är trött och less på någonting, ja jag har hur många invändningar mot mej själv men ändå finns tvivlet där som en liten gnagande känsla…

Att sköta hämtning och lämning via förskolan är inte ett alternativ då Pyret börjat skolan nu, jag har ju också lovat Pyret att vi ska göra saker ihop även i framtiden, jag pappa och hon… just nu förstår jag inte hur det ens ska fungera… orkar inte fundera mer just nu. Idag får fokus bli att vända dagen till en bättre dag…