Min man berättade för mig att han ville skiljas i februari i år och vi är separerad sedan ca 7 mån och skilsmässan har precis gått igenom nu. Jag ville och vill fortfarande inte detta. En sak jag funderar på är varför han inte kunde ha delat med sig av sina tankar och känslor när de började dyka upp så vi hade haft möjlighet att se om vi kunde göra något åt det som t ex tagit hjälp. Enligt honom så hade han känt så här länge och då undrar jag varför man inte tar upp det och berättar? Någon som känner igen sig och vill dela med sig 
tänker fortfarande en hel del på detta och undrar…
2 gillningar
Jag vet ju inget om ert äktenskap men utifrån mig själv som lämnade ett 24-årigt förhållande så kan det bero på att han inte ville prata om det för redan att säga något skulle så att säga förstöra förhållandet. Istället jobbade han på det själv tills han insåg att det inte gick länre.
Det skulle också kunna bero på att han varit van vid att när han haft avvikande åsikt om något så har det inte tagits väl emot och han har känt sig överkörd.
Det kan ju också vara så att han i sitt inre varit helt säker på att han inte ville mer. Då finns det inget att jobba på.
Detta är bara gissningar och utgår från mig och mitt förhållande.
4 gillningar
Har precis vart om det här i våras!
Fattar inte själv varför inte delat med sig tankarna.
Kunde inte säga något efter 20 år men kunna våga söka annat håll och prata med en annan - det är märkligt.
Jag tror, med betoning på tror, att den huvudsakliga anledningen till att de som sedermera lämnar genom att leverera ett slutgiltigt beslut (eller inte ens göra det utan bara drar) gör det för att de inte vill och inte har velat alls på väldigt länge, har helt tappat intresset och allt engagemang för att ens vara villiga att börja med en “försöka på nytt”-process.
Jag tror på samma sätt att den tid som anges när beskedet väl levereras på ett eller annat sätt är högst flytande… och där det gått ett inte föraktligt antal månader eller tom. år så är det för att de inom sig processar cost/benefit för dem själva när det gäller att bryta upp. Och det kan de helt enkelt inte vara så uppriktiga med för att det till stor del inte ens involverar den partner de har sas. “på pappret” för där är de klara rent känslomässig.
Så allt det där pratet och “förklaringarna” som kommer efter att beslutet är både taget och levererat som ett odiskutabelt faktum, det tror iaf jag att man kan ta med en hel hink salt för där räcker det inte med en skopa 
3 gillningar
Tja, hur har det i övrigt fungerat med att dela sina inre tankar med varandra i relationen (innan skilsmässa kom på tal alltså)?
För egen del har jag ju erfarenhet av först en partner som hela tiden flippade och gjorde dramatiska och anklagande utspel om de tankar och känslor man hade var något som inte helt föll honom i smaken eller var precis vad han ville höra, och senare en partner som visade noll intresse för att dela några inre tankar åt något håll, och så småningom helt enkelt tydligt deklarerade att han inte tyckte det var viktigt eller intressant att prata om sådant.
Nu tycker ju jag att jag ändå, i bägge relationerna, försökte dela med mig, och det är ju också på så vis jag överhuvudtaget fått ovanstående insikter. Men i båda relationerna kom jag ju också att reflektera över att det fanns väldigt tydliga skäl till att kommunikationen dog och det blev väldigt svårt att hålla ett levande, genuint samtal.
Sen vet jag ju inte om detta gäller er, jag kan absolut förstå att man blir förvånad om man själv tycker att man haft ett väldigt innerligt, genuint och nära utbyte av tankar och känslor precis hela tiden men sen plötsligt kommer det fram att ena parten dolt jättemycket. Dock så misstänker jag nog att det är betydligt vanligare att sådana känslor och tankar kan hållas dolda för att det inte finns någon vidare kommunikation att tala om.
1 gillning
@Hellokitty Känner igen mig. Min X lämnade mig plötsligt efter att i hemlighet inrett en lägenhet. Hon hävdar i efterhand att hon försökte berätta för mig men att hon var rädd att hon skulle bli tvungen att flytta ut om hon sagt att hon inte var kär längre och ville skiljas. Istället gled allt på mer eller mindre som vanligt. Vi kysstes innan hon gick till jobbet. När hon kom tillbaka gick vi med hunden och när vi promenerad en stund med lite småroligt snack om dagen som varit sa hon “Vi behöver prata om vår relation. Jag har skaffat en lägenhet och lämnar dig.”
Hur jag försökt förstå varför hon inte kunde prata om de relationsproblem vi haft under lång tid. Att fråga har inte hjälpt. Hennes historia förändras eller tar bisarra uttryck med påståenden som känns helt verklighetsfrånvända från mitt perspektiv. Jag bad henne att föreställa oss två år tillbaka i tiden och ge våra historiska personer ett råd för den kris vi stod inför och hon hade inget att säga. Parterapi har inte hjälpt - hon lämnade mitt i sessionen för att hon ansåg att terapeuten var en kuf och på min sida. Vi har varit tillsammans i 19 år och så plötsligt är vi inte det längre och jag förstår ingenting. Visst hade vi bråkat ibland, men inte utan att bli vänner efteråt - trodde jag.
Om du är i en liknande situation tror jag du kommer bli galen av att fundera på varför. Precis som jag. 
Kanske är det just för att vi inte förstår och är blinda för det vår partner försöker säga som ledde till de lämnade oss? 
5 gillningar
Jag har gått igenom precis samma sak. Min man berättade för mig för ca 2 månader sedan att han ville separera. Han orkade inte mer. Vi har hus och tre barn. Han sa att han inte älskade mig längre. Visst, vi har haft det tungt i förhållandet men det beror på yttre faktorer… men visst har vi inte prioriterat varandra på ett tag… Men vi har aldrig tagit tag i våra problem eller försökt att reparera något. Jag trodde vår tid skulle komma, när allt omkring hade lugnat sig lite…
Hur som. Jag gick först in inrotat chock och har sedan följt/eller hoppat mellan sorgens alla faser. Jag vill inte det här. Han flyttar ut om en månad. Han har inte visat en enda känsla. Inte visat någon som helst gnutta sorg eller ånger. Vi har ändå delat 12 år. I början ville jag ha förklaringar, var säker på att han träffat någon etc. Nu försöker jag istället jobba med mig själv för att inte bli bitter… Men det gör ont…
6 gillningar
Känner så väl igen i ditt fall. Det gör fortfarande ont sen han flyttade ut i somras.
Speciellt sveket att inte ha kunnat berättat nånting. Vi hade ju aldrig grälat/ bråkat. Ingen terapi… ingen bearbetning. Olika åsikter om respekt o otrohet. Suck…
En rejäl chock fick jag… Trodde vi skulle leva livet ut tillsammans.
Det blir aldrig vi igen.
Det är bara att kämpa sig framåt - har kommit en bit på väg. Men dippar får jag… man får ta en dag i taget.
Så är det ju för oss alla härinne. Känns så skönt att kunna läsa andras skriverier och man är inte ensam. Ni är så duktiga att formulera er - inte jag. 
3 gillningar
Jag har hög igenkänning på detta. Min fru hävdar att jag inte delar med mig av inre tankar.
Jag hävdar precis motsatsen. Däremot finns en viss sanning i hennes tankar, jag orka inte dela med mig av mina tankar när hon antingen inte accepterar att jag tänker annorlunda eller aggressivt hävdar att jag har fel. Inte sagt att det är samma för er andra.
Vi hamnade alltid i argumentation för att hon tänkte att vi skulle tycka samma sak och jag ville få henne att acceptera att jag tänkte annorlunda
Så jag har delat mindre och mindre av mina tankar. Men de viktigaste tankarna har jag alltid delat med mig.
5 gillningar
Vissa tankar tycker man borde vara självklara och får veta det efteråt att man kan bli oense… så det kan vara så att men inte delar med sig och struntar i det.
1 gillning
Exakt så känner jag också!!
Det du berättar känner jag igen. Tror att det var en del av det som min man kände och tyvärr något som jag inte uppfattat. Men jag hade gärna velat få tagit del av det. Till saken hör att vi också haft mycket problem med vår son som fick diabetes typ 1 när han var 5 år vilket tagit mycket på vår relation. Jag hade så önskat att vi hade kunnat prata om allt det här som han kände var fel och kanske kunnat reda ut allt och tagit hjälp också. Nu är vi skilda men jag saknar honom enormt mycket
2 gillningar
Jag är i en liknande situation och tror att personligheten är avgörande. Om man är konflikträdd, har svårt att hantera svåra känslor/kriser så kanske det känns enklare att fly från sitt förhållande och inte ta tag i problemen och försöka lösa de. Om det dessutom finns någon annan omständighet som en tredje part så känns kanske det valet ‘enklare’ för man utgår endast ifrån sig själv.
2 gillningar
Vilken jobbig situation. Lider med dig.
Jag tror du får jobba med dig själv och försöka komma till insikt att du är så mycket bättre utan honom som inte ville jobba vidare med era inre känslor och kommunikationen.
Gott nytt år!
Jag skulle säga att jag är konflikträdd, men något som jag också har försökt att ta tag i.
Jag tycker att kommunikationen är viktig och inre känslor är något som en måste dela med sig.
Dock blir jag mindre benägen att öppna upp mig om det möts med motstånd, så jag är mer konflikträdd nu mot min fru än när jag träffade henne från början. Dock tror jag även hon är konflikträdd för hennes kritik/feedback till mig kom som försvar när jag delade med mig av saker som hon inte gillade. Hon tog alldrig egna tillfällen för att berätta saker till mig.
Det är ju två individer i en kommunikation, en som ger och en som tar emot och sen så byter de roller.
Ursäkta TS om jag lånat din tråd 
2 gillningar