Är man upptagen och blir raggad på sätter man stopp och säger ifrån.
Ännu enklare mattematik.
Och nej, det är inte den raggandes ansvar. Det är endast, blott och bart och allenast den som faller för det.
Ja, vi är oeniga i frågan då jag anser att var och en är ansvarig för sina val och handlingar och inte kan skylla på andras göranden och låtanden. Om en kvinna bär urringat, är det då hennes fel om män stirrar på brösten?
Det sista håller jag med om.
Jo, om man har sikte på att förstöra så är man banne mig ansvarig.
Glöm inte här att jag har sett konversationerna mellan fanskapet och min man.
Någon annan kan aldrig någonsin vara ansvarig för det jag väljer att skriva, säga, göra. Jag, blott och bart jag, har ansvar för min del i det. Det kan jag aldrig lasta någon annan för. Det är upp till mig att sätta ner foten, säga ifrån, slå till nödbromsen. Sedan kan man ha synpunkter på hur “frestaren/fresterskan” beter sig, det säger jag inget om men det är upp till dem och deras ansvar hur de beter sig.
Den enklaste mattematiken är fortfarande att den som blir utsatt för frestelsen är den som har ansvaret att säga ifrån och ska hållas ansvarig för vad den gjort, sagt och hanterat situationen. Jag hävdar med en dåres envishet att var och en är helt och fullt ansvarig för vad den gör, säger och beter sig. Det ansvaret kan aldrig läggas på någon annan.
Hei @Stark1! Aller først; jeg beundrer din styrke og vilje til å kjempe for ekteskapet. Jeg vil bare fortelle om en bekjent av meg som er datter av min mors venninne, derfor har jeg kjent henne hele livet.
Denne kvinnen har hele livet satt sin egenverdi i å føle seg begjært av menn. Jo flere som vil ha henne, desto bedre føler hun seg. Hun har alltid flere å velge mellom, og forsvinner en tar hun kontakt med en annen. Og mennene kommer, hun har alltid en sengekamerat.
Hun har sagt til meg: “En samboer/kone ingen hindring, bare en utfordring!” Hun anser seg selv som uskyldig og uten ansvar dersom en opptatt mann velger å ha sex med henne. Hun jakter nødvendigvis ikke intenst etter mannen, men hun som singel mener hun har lov til å flørte og “forsyne seg” dersom han er villig.
Jeg vil med dette bare fortelle at det faktisk finnes kvinner som ser på opptatte menn som “ekstra spennende” og som gir blanke i familien hans og eventuelle konsekvenser. Dette vet du jo, @Stark1.
Jeg ser i min “venninne” en kvinne som er så lite sikker på seg selv og sin egenverdi at hun velger å ødelegge andre forhold for å få tilfredsstilt sitt eget bekreftelsesbehov. Det er noe riv, ruskende galt med hennes syn på seg selv. Jeg vet dette, vi snakker om det.
Båda är ansvariga för sitt uppförande.
Båda är ansvariga för sina val och handlingar.
Däremot ansvarar de inte för den andras val, handlingar och relationer.
B är är inte ansvarig för A:s val, handlingar, göranden, låtanden.
Det går att vara arg på B för vad B har sagt och gjort men det går inte att lasta B för vad A sagt och gjort och B kan inte hållas ansvarig för den skada A förorsakar andra utifrån sina val och handlingar p g a B.
Jag blir smått illamående när jag läser det du skriver för jag vet att fanskapet beter sig så också. Genom bekanta vet jag att hon gav sig efter nästa gifta man när min inte nappade fullt ut som hon ville. Ett par dagar efter att min man meddelat att jag visste allt och att han aldrig ville ha kontakt med henne igen så bytte hon mobilnummer. Det har varit fler saker som har kommit fram men listan är för lång för att skriva ner.
Jag förstår inte hur man kan vilja andra människor så illa! Men karma finns och en vacker dag kommer allt att bita fanskapet i häcken.
Jo, man kan visst då hållas ansvarig.
A håller i en pistol och ska skjuta en människa. B har möjlighet att göra något men väljer att inte göra det. Så B är oskyldig för att B inte har hållt i pistolen själv?
Eller
A mobbar en klasskamrat. B ser på och gör inget, säger inget till mobbaren, den som blir mobbad eller informerar lärare. Den som blir mobbad får men för livet. Men ingen bryr sig, ingen tar ansvar.
Om människor ska skylla ifrån sig och inte ta något ansvar så kan vi ge upp på den här världen. Jag tänker inte låta någon annan göra en massa skit och komma undan med det utan att få veta vad jag anser om det!
Jag har inte sett någon vilja ha ihjäl en annan människa men jag har agerat när människor far illa. Så varför i alla sin dar ska jag acceptera att ett fanskap ska medvetet få förstöra för mig och även andra?
Varför ska jag gilla läget, sätta mig på händerna och bara acceptera det för att folk har olika moral kompasser (eller saknar de helt?). Nej, aldrig mer! Gör någon mig illa kommer jag alltid att sätta ner foten på skarpen! Fanskapet vet om det nu. Min man har lärt sig det med.
Jag kan och ska hållas ansvarig för vad jag gör. Det är vad jag skriver.
Däremot kan jag inte hållas ansvarig för vad andra gör.
Om B säger åt A att ta en pistol och skjuta C och A gör det, kan B hållas ansvarig för det?
Om det är C som sagt åt A att mobba en klasskamrat, kan C hållas ansvarig för vad A gör?
Det är den som utför handlingen som alltid är den som har det yttersta ansvaret.
Var och en är ansvarig för sina egna handlingar.
Jag kan inte lasta någon annan för mina val eller handlingar.
Du kan ha synpunkter på och säga till om hur du tycker andra beter sig och i bland måste vi som du skriver gripa in och säga ifrån när det är något vi tycker är fel.
Räkna dock inte med att du kommer att nå fram.
Du ska inte acceptera om någon vill förstöra för dig men du kan inte heller lägga ansvaret för din mans handlande på henne. Nu är det i Sverige olagligt att döda någon, att mobba och trakassera. Däremot är det inte olagligt att ha lösa eller parallella relationer. Du får inte vara juridiskt gift med mer än en person men du får ha hur många älskare/ älskarinnor du vill - rent juridiskt. Hur någon eller ett par kommer överens om att leva sina liv är upp till dem. Det är upp till den som lever i relationen att ta ansvar för att inte den andra skadas. Det ansvaret kan aldrig åläggas någon annan.
Men jag håller min man ansvarig för hans handlingar!
Jag håller henne ansvarig för hennes handlingar!
Vad är det här för sätt att tänka? Självklart är A ansvarig om den uppmanat B att skjuta någon annan! Knutbymorden är väl ett klockrent exempel på det och helt riktigt är både A och B dömda för dåden.
Självklart är det inte alltid bara den som faktiskt utför en handling som ensamt är ansvarig, den kan ju vara utsatt för enorma påtryckningar, hot och våld för att utföra handlingen.
Livet är inte svart ELLER vitt…
A kan hållas ansvarig för vad den gör, d v s uppvigling. Däremot kan inte A hållas ansvarig för vad B gör. Om A säger åt B att ta en pistol och skjuta C kan inte B avsvära sig sitt ansvar och säga att det var A som sa åt B att göra det.
Jag kan inte skylla ifrån mig på någon annan vad jag själv väljer att göra.
Ansvaret får jag ta och konsekvenserna får jag stå för oavsett vem eller vad som fick mig att göra det. Men jag kan inte lägga ansvaret på vad jag gör och säger på någon annan. “Jag lydde bara order”. “Jag gjorde det för att den sa åt mig att göra det”. “Det är inte mitt fel, det var den och den som lurade mig till att göra det.” Det må så vara men ansvaret för och konsekvenserna av mitt handlande är mitt och bara mitt och kan inte läggas på någon annan. Påtryckningar eller inte, omständigheter eller inte, ansvaret för vad jag väljer att göra är mitt och kan inte läggas på någon annan. Andra kan inte ställas till svars för mitt agerande.
Jag anser personligen att ansvaret först och sist vilar på den som har en relation.
Jag skulle själv inte vara den andra kvinnan, för det går emot personliga principer, men när jag i mitt förr-förra förhållande fick indikationer på att min dåvarande haft någon vid sidan om i slutet kände jag ingen som helst ilska mot henne. Det var inte hennes fel eller ansvar i min mening, och jag har inte tänkt två tankar om henne vare sig då eller nu.
Det var mitt ex, och enbart ex, som jag äcklades av. Han hade den otrognas personlighet och läggning, helt enkelt, och hon råkade vara den som denna gång aktiverade det. Men läggningen fanns och kommer troligen alltid att finnas, så hade jag stannar i det förhållandet hade han med all säkerhet varit otrogen igen. Mao, hon hade inget med det att göra egentligen. HAN hade defekten i sig
I min ungdom, ca 18-19 år, var jag au-pair utomlands. Vantrivdes och var väldigt ensam. Längtade hem, hade pojkvän i Sverige. Ute i världen för första gången. Jag blev ett lätt byte för en knappt 10 år äldre man, framgångsrik företagare, dvs materiell status. Han var gift med två små barn, han blev kär. Vi hade en affär under några veckor/månad. Jag lämnade, åkte hem och bröt kontakten med honom. Han blev sur. Hur skyldig var jag? Jag kände mig ansvarig för att jag bröt min pojkväns tillit. Men jag tycker faktiskt att var o en måste ta ansvar för sina egna känslor och förhållande. Han var vuxen, jag skulle nog säga att jag inte var det.
Drygt 10 år senare, är i en särbo-relation (tidigare sambo, men pga jobb flyttade jag), tillsammans ca 6 år. Jag tillbringar dessutom långa perioder utomlands. Snäll och förmodligen ganska ärlig pojkvän träffar då någon annan, detta uppdagas. Vi separerar, jag är knäckt. Men jag har nog aldrig skyllt detta på henne. Jag gjorde också ett val, jag flyttade, ville ut i världen, jag valde kanske att inte sätta min pojkvän främst. Andra saker lockade. Jag var helt knäckt o galet arg på honom, men i mina ögon har han hela ansvaret. Visste hon ens att jag fanns? Jo förmodligen, mitt namn stod på dörren t ”vår” lägenhet. De gifte sig. Är det hennes ansvar att inte bli kär osv? Ja, lite kanske, men det är min dåvarande pojkväns ansvar att sätta stopp. Inte hennes. Visst var jag arg på henne också, men ansvaret låg hos min pojkvän. Jag tycker alla har ansvar för sin lycka. Kanske var de varandras livs kärlek? Självklart trodde jag att han var min (det tror jag typ varje gång)… jag blev en ofrivillig längre parentes, men det blev ju dom.
Något senare: Gift, mycket attraktiv kollega vill gå ut och äta med mig. Jag singel. Det gör vi. Det var trevligt. Många komplimanger och intresse för mig som person. Inget olämpligt händer men visst kanske det fanns något i luften. Han frågar igen. Jag sade att jag vill fundera. Sedan återkommer jag och säger att jag inte vill, jag tycker det känns konstigt eftersom han är gift och att jag tycker det blir komplicerat och vill inte ställa till något. Ärligt, så var jag väl förmodligen inte tillräckligt intresserad för att komplicera mitt liv med en upptagen man.
För ca två år sedan. Vi gifta sedan nästan 20år, 3 barn. Ensam desperat billig kvinna lägger ut krokar för min man. Ja, ni hör ju vad jag tycker om henne, men att det skulle vara hennes ansvar/fel, det tycker inte jag. Jag vet att min man älskar mig, men att få bekräftelse är smickrande. Han sviker min tillit, vill ej ge detaljer.
Nu handlade ju frågan om hur den andra parten kan göra detta och här handlar det för mig fortfarande om ansvar och skuld.
Att lägga skulden på den andra kvinnan finns inte på kartan för mig. Vad jag tycker om henne vill ni inte veta men att hon skulle ha och ta ett ansvar, det tycker inte jag. Hon söker sin lycka. Vi är alla ansvariga för vår egen lycka.
Ingen annan än min man har ansvaret för sig, mig, vår familj och vår lycka. Och visst är det värre om min man förälskar sig i en annan, men att svika någon som man säger sig älska för något som inte ens betyder/betydde något (mest var bekräftelse) det är ju ännu galnare och oförklarligt. Men det är fortfarande bara min mans ansvar.
Jag vill inte såra någon, allra minst de som redan blivit sårade, men trots att jag varit på båda sidor så anser jag att den som har en relation är den som är ansvarig för sin respektive och ev familj. Att dessutom ljuga, gå bakom ryggen, över tid (dvs ej engångsklavertramp, typ fyllesex) det finns väl ingen ursäkt och ansvaret för det kan väl inte läggas på någon annan än familjefader/-moder?
För varje handling som bryter tillit (och i övrigt) har man ett val. Det gäller även engångssex på fyllan, även om valet då tas under dimmiga omständigheter. Men valet gjordes av den som är otrogen mot sin respektive. Partnerns tillit/lycka var mindre viktig än din egna tillfredsställelse/bekräftelse eller vad det nu må vara.
Hårt från mig, men att skylla på den andra parten blir för mig att rättfärdiga/försvara sin partner. Han/hon har totalansvar för relationen. Det går att säga nej, i varje ögonblick. Det är väl det som samtyckeslagen handlar om. Det är ett val, oavsett brist på empati, konsekvenstänk eller annan förvirring. Att ha en relation med någon annan, eller sex, då krävs två villiga parter som samtycker till att vara med varandra. Annars heter det våldtäkt/övergrepp. Om partnern utsatts för det så rubricerar inte jag det otrohet eller bruten tillit.
Relationer är givande och tagande, ömsesidigt. Jag har väldigt svårt att se parallellen till mord på uppdrag, mobbing osv.
Jeg lurer på om karma ikke allerede har gjort sitt inntog i livet hennes, hun finner jo ikke en mann hun kan slå seg til ro med. Hennes høyeste ønske er å være i et solid forhold, og det har hun ikke per i dag.
Hun sier seg avhengig av en mann som behandler henne dårlig, men som hun tilgir gang på gang. Hun har jo nå smattet på å selv bli bedratt, og hun tar svært dårlig enhver liten ting som kan relateres til en annen kvinne i hans liv. Hun selv mener han er narcissist, men hun foretrekker å lide seg gjennom forholdet. Uansett, hun tar til takke med smuler og har det ikke godt. Så kanskje det finnes en rettferdighet allikevel?
Problemet i min situation är att jag raggade inte. Jag skulle inte säga att hon gjorde det heller. Men om man träffas varje dag så finns en risk att det uppstår känslor ändå. Och när man väl står där och är kär i en person är det väldigt svårt att säga nej för att man värdesätter någon annans lycka framför sin egen.
Jag tror det är rätt få som faktiskt säger nej och väljer att må dåligt själv för att någon man inte känner inte ska känna sig sviken.
Det är jag däremot inte helt säker på. För ärligt talat tror jag att de flesta ändå någon gång varit i den situationen.
Vem har inte fått uppmärksamhet från en upptagen person? Vem har inte någon gång känt en viss dragning inom sig till en upptagen person?
Åtminstone varenda tjej och säker en hel del män också har varit i åtminstone den förstnämnda situationen, oftast flera gånger, men varenda en har verkligen inte gett efter för det!
Jag pratar dock inte om en dragning eller någonting spännande. Jag pratar om att man faktiskt blir kär i en person. Då är det bra mycket svårare än om man bara tycker att någon är attraktiv och det vore kul att ge efter.
Men jösses, att bli kär… eller jag säger förtjust det händer ju… tom. Jag som nu är gammal tant har varit med om det några gånger i mitt liv. Jag har kysst nån men aldrig tagit steget att vara otrogen… inget sex, någonsin. Jag var över ögonen förälskad i en jobbkompis för hundra år sedan… vi var ute på samma ställen men som sagt , det blev en kyss eller två. Inget allvarligt men jo förtjust var jag. Sen blev jag gravid med vårt tredje barn och allt var fine.
Vill bara säga att tror alla blir förtjusta i någon på vägen… sedan gör man ett val.
Jag skulle aldrig ha valt honom, någonsin.
Inte min åsikt alls, den din man väljer… ja, faktiskt den din man själv väljer att vara otrogen mot DIG med har NOLL relation med och till dig. Det är din egen man du ska anklaga, inte hans tillfälliga affär.
Det är alltid oändligt mycket lättare att skjuta budbäraren, bara för att man inte på villkors vis kan acceptera budskapet… men det är inte ett vitten mer konstruktivt, bara för att det är lättare i stunden 
Cred till dig för det. Men nu var det ur mitt perspektiv som ”den andra” som var diskussionen. Och jag har ingen skyldighet gentemot hennes man och när jag är i den situationen så avstår jag inte från min egen lycka för att göra honom glad. Han får lösa sitt själv.