Ja, hur kunde jag?
I hela mitt liv har jag varit ärligt, artig, hövisk och tänkte att någon gång någonstans hittar jag den del som gör mig komplett. Jag lärde känna många trevliga flickor, några som mitt härta klpappade extra för och som jag trodde jag var på väg in i en kärleksrelation med, De såg mig dock enbart som vän och gick vidare till dem som var bråkiga, stökiga, fräcka, nonchalanta. Kvar stod jag med mitt milda sinne och tänkte i min enfald “nåja, det var nog ingeting för mig ändå.” Tröst för ett tigerhjärta.
Under min studietid vid 26 års plder blev jag med flickvän. Fast det var mer på hennes villkor. Det höll en månad. När vi skulle älska första gången kunde jag inte. Dagarna efter gjorde hon slut. Jag trodde jag fick ihop det med en annan med samma värdegrund. Jag var övertygad att det skulle bli vi men så efter en helg när hon varit på ett läger var hon som en omvänd hand och sa inte ett ord.
Åren gick och ensam var jag. Ragga på krogen ville jag inte, där skulle jag inte hitta den typ jag behövde. Till sist satte jag in en kontaktannons och ser man på! En flicka svarade med samma intressen, samma livsåskådning, en som också var lite udda och ensam, Jippiii! Det var bara en sak som skavde: hon verkade väldigt sällskapssjuk och pratglad, Nåja, jag visste ju själv hur det var att bli ratad och jag längtade ju efter en familj.
Jag åkte och hälsade på. Vi hamnade i säng, jag förlorade min oskuld, kom hem och tänkte “henne vill jag inte ha mer med att göra”. Men hon hade ju allt det där som jag efterlyste? Hon var ju den enda som ville ha mig? Vi gifte oss, fick barn och ingenting fungerade. Jag ville vi skulle göra saker tillsammans, hon ville att jag skulle göra saker åt henne. Jag skulle tillfredställa henne men hon blev så fort trött och slut när hon skulle göra det skönt för mig. Kontentan blev att inget fungerade mellan oss men jag hade tagit på mig ett ansvar, fått henne att lämna sitt sammanhang, säga upp sin lägenhet i en hård bostadsmarknad och bosätta sig på vischan med mig, hade ingen egen inkomst heller.
Men det fanns stunder när jag funderade. Fysisk närhet och sex har alltid varit en dröm hos mig. Hon var min första. Men jag visste inte hur det skulle vara, kännas. Sexlivet var en katastrof. Jag ville prova någon annan för att se om det var hos mig felet satt eller hos henne. Var det det senare funderade jag seriöst på skilsmässa.
Jag hittade en gift kollega som jag lade an på. Tänkte att livet ändå inte kunde bli värre. Sket det sig fick jag väl flytta. Men si, hon ställde upp. Hepp! Första gången som jag lade an på någon och som lät mig komma till! Hon sa att det skulle vara en engångs händelse men sedan lade hon an på mig. Hon sa att hennes äktenskap krisade och att hon mådde dåligt. Till sist gjorde hon slut och förblev hos sin man. Nu blev jag inte mycket klokare för
det var lite pressat - hon hade bråttom för jämnan - så jag blev ändå inte klok på det här med sex. Ja, förutom på slutet när vi skulle till på ett hotell i smaband med en konferans. Men då fick jag inte upp den när vi skulle till.
Så hittade jag en annan kollega, en ogift som jag fick att ställa upp. Oj, så hon ställde upp. Nu fick jag experemintera så det stod härliga till. Så bra sex har jag aldrig haft, varken förr eller senare. Nu hjälpte det inte mycket för jag var fortfarande otillfredsställd. Så jag tänkte: " nu skiter jag i det här". Nu hade min “älskarinna” fallit för mig och blivit en osjälvständig klängranka som ville lägga sig i vad jag åt, gjorde och sade så hon kvävde den beundran, den känsla, den åtrå jag en gång känt för henne.
Så jag avvecklade relationen och gick tillbaks till min fru. Vi flyttade och på mitt nya jobb träffade jag henne. Det gick som en stöt rakt in i hjärtat. Jag kände på en gång att henne ville jag ha. Det visade sig naturligtvis att hon var gift så jag slog det ur hågen på en gång. Var det något jag hade lärt mig så var det att att 1) inte ha med fruntimmer att göra 2) inte ha med gifta fruntimmer att göra 3) inte ha med gifta fruntimmer som jobbar på samma ställe att göra.Men varje gång jag såg henne slog mitt hjärta volter, mitt blod sjöng och hela mitt väsen jublade. Jag ville ta henne i mina armar och sväva iväg i dansens virvlar.
Det var som att se solen när jag såg henne men det var ingen idé.
Jag gav henne komplimanger, Hon började ge mig kramar. Nu var hon kramig, hon kunde krama vänner och bekanta, män som kvinnor så det var inte mer med det. Men så började hon kyssa mig på kind. Under den här perioden förändrades jag. Jag lade om min livsstil. Jag kände att livet måste ha något mer att ge. Frun och vårt barn drog ner varandra så jag kände till slut att det inte gick. Hemmet var en sophög. Jag orkade inte hålla efter. Jag beslöt mig för skilsmässa.
När jag meddelade på jobbet att jag skulle skiljas blev min gifta kollega än mer närhetssökande. Hon uppträdde som om hon ville att jag skulle kyssa henne. Ställde sig tätt intill mig. Lade handen om min midja. Vid ett tillfälle när vi var ensamma var det helt tydligt att hon ville att jag skulle ta henne i mina armar och kyssa henne. Jag avstod. På väg hem grunnade jag. Hon ville uppenbarligen ha mig. Nu fanns det en annan kollega som var ledig som jag var lite intresserad av men inte så där “wow”, den andra är lite negativ mot min akademiska ådra och sätt att uttrycka mig som är jag som andra älskar.
Skulle jag avstå den som uppenbarligen ville ha mig som jag ville ha för någon som visserligen var tillgänglig men som jag känner att jag inte riktigt får och kan vara som den jag är? Skulle jag följa mina principer och göra det som var rätt? I vågskålen låg också det faktum att min gifta kollega var inne på sitt andra äktenskap, hon förlovade sig med sin nuvarande man medan hon låg i skilsmässa - betänketid - med sin nuvarande som aldrig riktigt accepterat hennes enda barn, som mot hennes vilja startat en egen firma som han levde för och hon kände att hon inte längre hade plats i hans liv. Hon fick akta sig för vad hon sa, smyga på tå, fick inte visa vad hon kände (hon är en känslomänniska) för då blev han arg. Han visade inga känslor mer än irritation och ville inte prata känslor.
För två år sedan hade hon inlett en relation med sitt livs kärlek som var gift på sitt håll. Nu kom hennes man på dem att skriva till varandra, ställde dem båda mot väggen, han backade medan hon var beredd att lämna allt för honom. Stukad och ratad stannade hon hos sin make som lät henne förstå att hon fick stanna på nåder och att ingen annan ville ha henne. Hon hade noll självkänsla, kände sig värdelös, utestängd från hans liv, att hon inte räknades. Och så kom jag och gav henne uppmärksamhet, beundran, komplimanger.
Jag tänkte “Här har jag försökt vara hederlig, ärlig, uppriktig, skötsam i hela mitt liv och vad Fan har jag haft för det? Jag har blivit lämnad ensam, jag har fått stå och se på när andra roat sig medan jag har stått som en paneltupp och blivit lämnad utanför på livets fest! Har du chans att få henne och missar den kommer du att gräma dig i resten av ditt liv”. Så jag sa åt henne att jag var ute efter en seriös relation, ingen tillfällig förbindelse och det var hon också sa hon så vi inledde ett förhållande.
Jag har aldrig varit så lycklig någonsin i mitt liv. Jag har aldrig mått så bra, varit så inspirerad. Tragikst med tanke på omständighterna. Stulen lycka. Den bästa jag haft. Patetiskt! Så tog det slut. Hennes make snokade i hennes telefon, hittade en smiley jag skickat, han ställde henne mot väggen, hon backade men enligt henne ändrade han tonläge när han såg att det fanns andra som ville ha henne och att nu har de det skapligt. Samtidigt känner hon sig starkare men säger att det saknas något för henne mellan oss så mig vill hon inte ha på det sättet.
Så här står jag ensam med mitt hjärta brinnande av kärlek till en kvinna jag inte kan få vars hjärta brinner för en som hon inte kan få medan jag har en dam vars hjärta brinner för mig som jag inte vill ha. Poetisk rättvisa?
Hur som, jag tänkte att hon var inne på sin andra relation som hon inlett innan hon var klar med sin första, som hon varit på väg att lämna två år tidigare och det finns inga gemensamma barn så det känns som att det redan är kört och att det bara är en tidsfråga. Nu tror jag att hon börjat slå för sitt hjärtas kär igen. Hon säger att hon inte vill ha honom då han ratat henne en gång redan men jag undrar.Hur som, första gången jag verkligen älskat någon som gett något slags emotionellt gensvar.
Inte helt utan gupp och problematik verkar det som, men med vissa inslag av glädje och fina saker. Hängde nog inte riktigt med helt i alla svängar, men personligen har jag alltid gått efter mottot “do not shit where you eat” dvs aldrig sett kvinnor på jobbet som ett alternativ och framför allt aldrig under tiden jag varit i en relation och varit gift. Absolut inte ett moraliskt pekfinger, bara att jag tror att det ställer till mer problem än bra saker i det långa loppet.
).