Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Vara den andra kvinnan eller mannen

När man läser här på forumet så är det många som blivit utsatta för otrohet. Jag känner även många som upptäckt att deras partner vänstrar, ibland i flera år.

Undrar hur det är att vara “den andra”. Vad tänker man om den man är med? Att hen bedrar sin partner, kanske till och med har familj. För mig hade det i alla fall känts väldigt fel att inleda ett förhållande med en upptagen man. Jag i min tur hade ju aldrig kunnat lita på honom.

Men det verkar ju vanligt. Någon här som har erfarenhet från " den sidan" som vill berätta. Hur är det att vara den andra kvinnan eller mannen?

Jag är inte ute efter att kasta skit på någon som vill berätta. Jag är bara nyfiken.

1 gillning

Precis så har jag tänkt om den kvinnan min man har träffat nu hon visste mycket väl att han var gift och hade familj hur FAN kan man med att inleda ett förhållande på dom villkoren . Dom jobbade på samma jobb så dom kände varann mycket väl. Hon är själv skild tidigare så hon vet ju vilket helvete man utsätter någon annan för fattar inte hur man tänker dom är ju medelålders båda två har dom ingen moral och empati för andra människor tänker bara på sig själva !Fy fan för mitt svin till man och henne !

1 gillning

Ja, om man dessutom själv varit gift och vet hur jobbigt det är med skilsmässa.

Många, framförallt män verkar falla för betydligt yngre kvinnor/tjejer. Dom yngre kanske inte har samma känsla för hur mycket deras agerande påverkar och förstör andras liv.

Men om man hängt med ett tag borde man kunna tänka några steg längre och inte vara med och ställa till det i folks liv.

Nu har jag ju själv varken varit den andra kvinnan eller varit otrogen. Så det kanske är lätt för mig att säga. Känslor kan ju vara galet starka och det kanske är dom som styr och man kanske inte tänker helt klart då.

1 gillning

Jag gissar att det är vanligast att både “den andre” och ens partner, är i förhållanden redan från början. Den ena är inte singel. Då blir det på lika villkor och båda har lika mycket att förlora om det kommer ut att de är otrogna.
Så tilliten “behövs” inte. Ingen känner ett behov av att den andra litar på en. Det enda som är viktigt, är att de får utrymme för sina egoistiska behov och att den andra inte säger något till någon. Gör de det, så är båda avslöjade och det vill ingen av dem.

Otroheter kan såklart uppstå av en massa olika anledningar. Men i slutänden, handlar det bara om att de som är otrogna, är stora egoister. Är man så pass stor egoist, att man riskerar sin partners och familjs välmående för sin egen njutnings skull, så slår nog inte samvetskvalen särskilt hårt. Man bryr sig helt enkelt om andra, bara sig själv.

Nu är det bara min egen tanke och den är, efter min erfarenhet med fruns otroheter, högst subjektiv…

1 gillning

Jag har en delvis annan tanke om lämnare som är otrogna.
Jag ser det som att de i själva verket ville skiljas redan innan de träffade den andre, men var för fega eller svaga för att genomföra skilsmässa utan att något annat drar.

Så. Det är inte den nye som de är otrogna med som är det avgörande. De har redan bestämt sig på ett sätt för att skiljas.

Detta gäller dock inte de som har ett förhållande bredvid under många år och bara skiljs för att de blir avslöjade och utslängda. Där verkar det vara egoism och bekräfteslebehov och ett visst mått av bekvämlighet som är avgörande.

2 gillningar

Håller med de andra talare. Hur tänker den ”andra” och hur kan man inleda ett förhållande om man vet att man är gift,

Efter 35 års äktenskap borta med vinden, slängd i en sophög, nedvärderad, smutsig, inte värd något, självförtroende är borta med mera

1 gillning

Ja, hur kunde jag?
I hela mitt liv har jag varit ärligt, artig, hövisk och tänkte att någon gång någonstans hittar jag den del som gör mig komplett. Jag lärde känna många trevliga flickor, några som mitt härta klpappade extra för och som jag trodde jag var på väg in i en kärleksrelation med, De såg mig dock enbart som vän och gick vidare till dem som var bråkiga, stökiga, fräcka, nonchalanta. Kvar stod jag med mitt milda sinne och tänkte i min enfald “nåja, det var nog ingeting för mig ändå.” Tröst för ett tigerhjärta.

Under min studietid vid 26 års plder blev jag med flickvän. Fast det var mer på hennes villkor. Det höll en månad. När vi skulle älska första gången kunde jag inte. Dagarna efter gjorde hon slut. Jag trodde jag fick ihop det med en annan med samma värdegrund. Jag var övertygad att det skulle bli vi men så efter en helg när hon varit på ett läger var hon som en omvänd hand och sa inte ett ord.

Åren gick och ensam var jag. Ragga på krogen ville jag inte, där skulle jag inte hitta den typ jag behövde. Till sist satte jag in en kontaktannons och ser man på! En flicka svarade med samma intressen, samma livsåskådning, en som också var lite udda och ensam, Jippiii! Det var bara en sak som skavde: hon verkade väldigt sällskapssjuk och pratglad, Nåja, jag visste ju själv hur det var att bli ratad och jag längtade ju efter en familj.

Jag åkte och hälsade på. Vi hamnade i säng, jag förlorade min oskuld, kom hem och tänkte “henne vill jag inte ha mer med att göra”. Men hon hade ju allt det där som jag efterlyste? Hon var ju den enda som ville ha mig? Vi gifte oss, fick barn och ingenting fungerade. Jag ville vi skulle göra saker tillsammans, hon ville att jag skulle göra saker åt henne. Jag skulle tillfredställa henne men hon blev så fort trött och slut när hon skulle göra det skönt för mig. Kontentan blev att inget fungerade mellan oss men jag hade tagit på mig ett ansvar, fått henne att lämna sitt sammanhang, säga upp sin lägenhet i en hård bostadsmarknad och bosätta sig på vischan med mig, hade ingen egen inkomst heller.

Men det fanns stunder när jag funderade. Fysisk närhet och sex har alltid varit en dröm hos mig. Hon var min första. Men jag visste inte hur det skulle vara, kännas. Sexlivet var en katastrof. Jag ville prova någon annan för att se om det var hos mig felet satt eller hos henne. Var det det senare funderade jag seriöst på skilsmässa.

Jag hittade en gift kollega som jag lade an på. Tänkte att livet ändå inte kunde bli värre. Sket det sig fick jag väl flytta. Men si, hon ställde upp. Hepp! Första gången som jag lade an på någon och som lät mig komma till! Hon sa att det skulle vara en engångs händelse men sedan lade hon an på mig. Hon sa att hennes äktenskap krisade och att hon mådde dåligt. Till sist gjorde hon slut och förblev hos sin man. Nu blev jag inte mycket klokare för
det var lite pressat - hon hade bråttom för jämnan - så jag blev ändå inte klok på det här med sex. Ja, förutom på slutet när vi skulle till på ett hotell i smaband med en konferans. Men då fick jag inte upp den när vi skulle till.

Så hittade jag en annan kollega, en ogift som jag fick att ställa upp. Oj, så hon ställde upp. Nu fick jag experemintera så det stod härliga till. Så bra sex har jag aldrig haft, varken förr eller senare. Nu hjälpte det inte mycket för jag var fortfarande otillfredsställd. Så jag tänkte: " nu skiter jag i det här". Nu hade min “älskarinna” fallit för mig och blivit en osjälvständig klängranka som ville lägga sig i vad jag åt, gjorde och sade så hon kvävde den beundran, den känsla, den åtrå jag en gång känt för henne.

Så jag avvecklade relationen och gick tillbaks till min fru. Vi flyttade och på mitt nya jobb träffade jag henne. Det gick som en stöt rakt in i hjärtat. Jag kände på en gång att henne ville jag ha. Det visade sig naturligtvis att hon var gift så jag slog det ur hågen på en gång. Var det något jag hade lärt mig så var det att att 1) inte ha med fruntimmer att göra 2) inte ha med gifta fruntimmer att göra 3) inte ha med gifta fruntimmer som jobbar på samma ställe att göra.Men varje gång jag såg henne slog mitt hjärta volter, mitt blod sjöng och hela mitt väsen jublade. Jag ville ta henne i mina armar och sväva iväg i dansens virvlar.
Det var som att se solen när jag såg henne men det var ingen idé.

Jag gav henne komplimanger, Hon började ge mig kramar. Nu var hon kramig, hon kunde krama vänner och bekanta, män som kvinnor så det var inte mer med det. Men så började hon kyssa mig på kind. Under den här perioden förändrades jag. Jag lade om min livsstil. Jag kände att livet måste ha något mer att ge. Frun och vårt barn drog ner varandra så jag kände till slut att det inte gick. Hemmet var en sophög. Jag orkade inte hålla efter. Jag beslöt mig för skilsmässa.

När jag meddelade på jobbet att jag skulle skiljas blev min gifta kollega än mer närhetssökande. Hon uppträdde som om hon ville att jag skulle kyssa henne. Ställde sig tätt intill mig. Lade handen om min midja. Vid ett tillfälle när vi var ensamma var det helt tydligt att hon ville att jag skulle ta henne i mina armar och kyssa henne. Jag avstod. På väg hem grunnade jag. Hon ville uppenbarligen ha mig. Nu fanns det en annan kollega som var ledig som jag var lite intresserad av men inte så där “wow”, den andra är lite negativ mot min akademiska ådra och sätt att uttrycka mig som är jag som andra älskar.

Skulle jag avstå den som uppenbarligen ville ha mig som jag ville ha för någon som visserligen var tillgänglig men som jag känner att jag inte riktigt får och kan vara som den jag är? Skulle jag följa mina principer och göra det som var rätt? I vågskålen låg också det faktum att min gifta kollega var inne på sitt andra äktenskap, hon förlovade sig med sin nuvarande man medan hon låg i skilsmässa - betänketid - med sin nuvarande som aldrig riktigt accepterat hennes enda barn, som mot hennes vilja startat en egen firma som han levde för och hon kände att hon inte längre hade plats i hans liv. Hon fick akta sig för vad hon sa, smyga på tå, fick inte visa vad hon kände (hon är en känslomänniska) för då blev han arg. Han visade inga känslor mer än irritation och ville inte prata känslor.

För två år sedan hade hon inlett en relation med sitt livs kärlek som var gift på sitt håll. Nu kom hennes man på dem att skriva till varandra, ställde dem båda mot väggen, han backade medan hon var beredd att lämna allt för honom. Stukad och ratad stannade hon hos sin make som lät henne förstå att hon fick stanna på nåder och att ingen annan ville ha henne. Hon hade noll självkänsla, kände sig värdelös, utestängd från hans liv, att hon inte räknades. Och så kom jag och gav henne uppmärksamhet, beundran, komplimanger.

Jag tänkte “Här har jag försökt vara hederlig, ärlig, uppriktig, skötsam i hela mitt liv och vad Fan har jag haft för det? Jag har blivit lämnad ensam, jag har fått stå och se på när andra roat sig medan jag har stått som en paneltupp och blivit lämnad utanför på livets fest! Har du chans att få henne och missar den kommer du att gräma dig i resten av ditt liv”. Så jag sa åt henne att jag var ute efter en seriös relation, ingen tillfällig förbindelse och det var hon också sa hon så vi inledde ett förhållande.

Jag har aldrig varit så lycklig någonsin i mitt liv. Jag har aldrig mått så bra, varit så inspirerad. Tragikst med tanke på omständighterna. Stulen lycka. Den bästa jag haft. Patetiskt! Så tog det slut. Hennes make snokade i hennes telefon, hittade en smiley jag skickat, han ställde henne mot väggen, hon backade men enligt henne ändrade han tonläge när han såg att det fanns andra som ville ha henne och att nu har de det skapligt. Samtidigt känner hon sig starkare men säger att det saknas något för henne mellan oss så mig vill hon inte ha på det sättet.

Så här står jag ensam med mitt hjärta brinnande av kärlek till en kvinna jag inte kan få vars hjärta brinner för en som hon inte kan få medan jag har en dam vars hjärta brinner för mig som jag inte vill ha. Poetisk rättvisa?

Hur som, jag tänkte att hon var inne på sin andra relation som hon inlett innan hon var klar med sin första, som hon varit på väg att lämna två år tidigare och det finns inga gemensamma barn så det känns som att det redan är kört och att det bara är en tidsfråga. Nu tror jag att hon börjat slå för sitt hjärtas kär igen. Hon säger att hon inte vill ha honom då han ratat henne en gång redan men jag undrar.Hur som, första gången jag verkligen älskat någon som gett något slags emotionellt gensvar.

2 gillningar

Oj @Rulle vilket liv du verkar ha levt :slight_smile: Inte helt utan gupp och problematik verkar det som, men med vissa inslag av glädje och fina saker. Hängde nog inte riktigt med helt i alla svängar, men personligen har jag alltid gått efter mottot “do not shit where you eat” dvs aldrig sett kvinnor på jobbet som ett alternativ och framför allt aldrig under tiden jag varit i en relation och varit gift. Absolut inte ett moraliskt pekfinger, bara att jag tror att det ställer till mer problem än bra saker i det långa loppet.

Yep! Håller med. Helt och fullt. Går emot alla mina principer. Men efter att i alla tider blivit ratad av dem jag varit intresserad av och velat ha en relation med så stod jag plötsligt inför det faktum att en kvinna jag verkligen kände för, längtade efter, ville vara tillsammans med verkade besvara mina känslor. Jag är 55 år, var övertygad att jag skulle leva resten av mitt liv i trist, grå ensamhet, att det var kört att få uppleva mitt livs kärlek. Så stod hon där. Framför mig. Med alla omständigheter emot. Jag kände att det var mitt livs chans. Min sista chans. Nu eller aldrig, principer eller inte. Bära eller brista. Förut när jag följt det som är rätt är det jag som har blivit ensam, är det jag som fått stå där med ouppfylld längtan och krossade drömmar. Kanske var det min tur nu att få uppleva min livs kärlek. Tyvärr sprack det men det var det närmaste jag kommit en kärleksrelation med det jag längtar efter, drömmer om och vill ha. Att jag sedan aldrig skulle kunnat lita på henne är en annan sak men jag önskar - oh vad jag önskar - ett år, en månad, en vecka - med en sådan kvinna i en ömsesidig relation utan några hinder så skulle jag aldrig önska mig något mer. Det enda jag levt för, längtat efter - och det enda jag inte fått uppleva. Det närmaste jag kom var som sagt när jag svek alla mina principer. Ironiskt.

2 gillningar

Jag sprang på den här gamla tråden och kände för att svara. Jag själv har varit “den andra mannen” som haft ett hemligt förhållande med en gift kvinna. Det är inte helt enkelt men jag har egentligen inte haft någonting “för” hennes man - hur okänsligt det än må låta. Jag är ansvarig för min egen lycka och min egen kärlek. De har inget förhållande utifrån hur man tänker sig ett normalt förhållande och skulle förmodligen inte hålla ihop särskilt länge även om jag inte var inblandad i det hela.

Så jag ser det som att jag och kvinnan har ett (hemligt) förhållande och jag är otrogen mot henne om jag är med någon annan och hon mot mig om hon är med någon annan (inklusive sin man). Det som skiljer mot ett vanligt förhållande är att allt behöver hållas hemligt och jag har ingen ångest för att jag är med en gift kvinna.

Jag håller med herman till stor del. Även jag har varit “den andra mannen”.

Jag träffade en kvinna som omedelbart intresserade mig och vi blev vänner. Detta utvecklades till något djupare successivt, och efter ett tag berättade jag för henne att jag ville ha henne. Hon besvarade min åtrå och så började det.

Innan jag erkände något så funderade jag naturligtvis över de moraliska aspekterna. Efter en tids fundering så värderade jag min egen vilja och kärlek till henne högre än idén om att jag “förstör” ett äktenskap. Några av de primära orsakerna till mitt resonemang baserades på följande:

  • Om hon var lyckligt gift så hade hon inte besvarat mig så som hon gjorde. Hon var intresserad av mig, det märkte jag. Annars hade jag nog aldrig vågat delge mina känslor.

  • Jag åtrår henne. Kan jag inte få ge utlopp för det? Är mina känslor mindre värda än hennes makes? Nej, det är de inte anser jag.

  • Bör jag respektera det heliga äktenskapet? Jag anser att ett äktenskap inte är värt mer än ett förhållande där man inte har genomgått någon religiös ceremoni eller skrivit på något papper. Det är något naturligt att vara attraherad av andra, vare sig man är i ett förhållande eller inte.

Det finns inga rätt eller fel i en sån här situation. Är det fel att visa intresse till en “upptagen” kvinna? För att det finns något som bör bevaras, även om kvinnan ifråga inte är lycklig av det? Nej, det tror jag inte på. Det är inte roligt att skilja sig, men att inte sträva efter att förbättra sin tillvaro på grund av rädslan över att det ska göra ont, är att hämma sin egen utveckling och lycka.

Förhållanden har påbörjats och tagit slut sedan urminnes tider trots allt.

Hon hade ett liv. Det var många tårar och känslor, men det visade sig att på andra sidan fanns det ett nytt liv där hon kan vara lycklig.

Jag ångrar ingenting.

Jag ångrar mig. Ångrar mig något rent otroligt nu när jag fått perspektiv och inser vad jag har ställt till med.

2 gillningar

Jag blir nyfiken på vad din situation resulterade i. Utveckla gärna (men inget tvång :slightly_smiling_face:).

@Krzysztof_Stern, inte mer än att jag såhär i efterhand (år efteråt) fått reda på via omvägar att deras förhållande inte höll.
Han hade flera på sidan om, jag var bara en i mängden men det spelar ingen roll för det var den träff som jag hade med honom som hans sambo upptäckte och det var den som fick henne att lämna honom. Så deras separation är mitt fel. Hon går i terapi. Mår med andra ord riktigt dåligt.
Det känns vidrigt att jag utsatt en medmänniska för detta. Just när det skedde så tänkte jag inte så långt. Jag tänkte att det är väl HANS ansvar att tänka på sin partners känslor. Men det är banne mig även mitt ansvar. Man gör inte såhär mot en medmänniska.

5 gillningar

Mitt x har nog varit med massor av kvinnor . Många nekar , andra pratar i gåtor …

Hade det inte varit din träff så hade det varit någon annan.
Han har betett sig som om han vore singel och utsatt henne för risker.
Vi vet ju inte vad hon vet, hon kanske redan vet om att det är flera eller iaf misstänker det.

Tror att de är lite sent att kontakta henne. Om hon vet om att det är du så kanske hon hade kontaktat dig om hon hade det behovet.
Men jag känner med henne, går själv både till psykolog, präst, äter sömntabletter, lugnande. läkaren ville ge mig antidepressiva. Otrohet kan skada så djupt.

Med det sagt så kan du inte göra något åt det nu annat är att gå vidare. Du kanske också behöver gå och prata med någon för att reda ut hur du mår?
Det stora felet ligger hos honom, han har verkar ha problem med antingen sexmissbruk eller bekräftelsebehov.

2 gillningar