Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Var vår relation för destruktiv? Var gick det fel?

Känner igen så mycket av det du skriver. Jag gav så mycket av mig själv under så många år för någon som vägrade vara vuxen och lyssna in när jag eller vår son tog upp något. Har insett nu så här i efterhand att han gjort precis vad han tyckt och velat utan att ta hänsyn till mig eller vår son medan han gjort precis tvärtom. Nej någon vuxenbebis vill jag inte ha något mer.

Det känns som att man har gett mycket i alla fall. Men X tycker att jag bara styrt. Jag är förvånad över allt stöd i tråden faktiskt.
Precis, nej tack till vuxenbebisar som inte riktigt kan sätta andra före en själv och som inte tar emotionellt ansvar. Behöver man då vara singel för evigt? :thinking:

1 gillning

Jag funderar lite på det här med att visa intresse för sin partner. Läste igenom en tråd här på forumet igår kväll där mannen var extremt ointresserad av sin fru. Jag har också känt att mitt ex var rätt ointresserad, men han är ju långt mycket bättre än mannen i tråden jag läste. Mitt ex pratar mycket, gärna om sig själv. Jag påpekade så småningom att jag inte kände mig särskilt intressant och att jag skulle uppskatta lite frågor/följdfrågor. Ofta kunde han svara “mm”. Han blev dock bättre men kanske av plikt. I tråden jag läste igår kväll länkade någon denna artikel:
https://kurera.se/hans-mebius/2015/02/06/varfor-kvinnor-lamnar-mannen-de-alskar/
Den var så träffande. Jag klagade ofta på att jag inte kände mig intressant för honom. Att jag ofta kände mig som en bakgrundsfigur, att jag inte blir sedd och uppskattad. När jag läste det där insåg jag kanske att han inte var närvarande mentalt riktigt, kanske inne i sitt eget.

Jag minns en gång när vi var i lekparken med barnen och jag kände mig sedd. Han kommenterade det vi gjorde och typ såg på, kanske skrattade han med. Minns inte. Är det inte konstigt att man reagerar när man känner sig sedd. Jag såg ALLT han gjorde, å inte gjorde iofs, på gott och ont. Men man var så väldigt “med” hela tiden?

Vi har antagligen olika kärleksspråk det kan jag köpa men vad är rimligt i en relation. Är en för krävande? Var på en dejt för någon vecka sen och berättade för min kompis att det var trevligt och personen hade ställt mig en del frågor. Hon himlade och tyckte att vi har verkligen inte höga krav på män…

Jag har inte släppt hoppet men jag måste göra det. Det är svårt när attraktion finns och gemensamma drömmar.

3 gillningar

Precis så har jag känt i min relation med x. Men när jag väl kände den där känslan var den oslagbar och jag längtade till att få känna den igen.
Jag har en känsla av att det inte finns män som är kapabla att ge en kvinna samma uppmärksamhet som de kräver tillbaka.

3 gillningar

Suck, vilken igenkänning…

En bit in i mitt senaste förhållande påpekade jag får exet att det kunde vara trevligt om han NÅGON gång frågade hur jag mådde eller hur min dag hade varit innan vi satte igång och spenderade resten av vår samtalstid med att prata om honom och alla detaljer om hans jobb och kollegor.

Han tog mig på orden. Han frågade plikttroget hur jag mådde. Men han brydde sig inte om lyssna på svaret. Han gav mig knappt tid att svara alls, innan han satte igång med det han sedan tyckte var intressant (dvs han själv)

Men vad kan jag begära egentligen? Han hade ju gjort precis som jag bett honom om. I hans värld var väl jag att väldigt krävande fruntimmer som ändå inte blev helt nöjd

2 gillningar

Jag är man.
Jag gillar att ha en kvinna att kela med.
Att göra saker tillsammans med i hushåll, trädgård, på fritiden.
Men jag har just insett något som skrämmer mig.
Jag har fått ett nytt intresse vi inte delar.
Jag kan tänka mig priorotera bort henne för mitt nya intresse.
Jag känner att jag är självupptagen som vill hålla på med mina projekt och så ha en famn att krypa in i och bli uppassad av när det passar mig.
Usch och fy vilken insikt.
Kanske fler män som är sådana, vill ha en som sköter markservicen och sängvärmen och i övrigt får pyssla på med sitt.

2 gillningar

@Rulle de flesta män är nog som dej, skillnaden är att dom inte vill/vågar erkänna det :see_no_evil:

2 gillningar

Det var insiktsfullt av dig. Jag vet inte hur din relation ser ut, om ni har barn osv.
Man får väl såklart ha egna intressen. Jag tror många kvinnor faktiskt inte bryr sig om det, så länge de känner sig sedda i övrigt. Det är iofs sorgligt, men har för mig att jag läst en studie (?) att en relation håller bättre när en kvinna får uppskattning för det hon gör, trots att hon gör mer. Jämfört med när hon gör mer men inte får uppskattning för detta. Vi kräver så lite.

Du kan säkert prioritera henne och din relation samtidigt som du har ditt nya intresse :slight_smile:

4 gillningar

Visst är det tråkigt.
En partner kanske inte kan vara allt för en. Alltså en person kanske inte kan fylla alla ens behov i livet? Man kanske får prata med sina kvinnliga vänner när man vill känna sig intressant. De lyckas ju konstigt nog alltid med det?

Man kanske skulle nöja sig med man man träffar ibland för närhet osv. Nu har jag jag nog en dålig inställning, kanske kommer det en fantastisk man så småningom där man inte själv behöver ta det emotionella ansvaret i en relation, som prioriterar en lika mycket osv.

Just nu är det är skönt att kunna fokusera på sig själv och sina barn.

Jag är lite förvirrad men jag kanske inte behöver lista ut allt just nu men sådana här tankar snurrar :wink:

2 gillningar

Jag har alltid tampats med känslan av att vara ointressant och tråkig. Förmodligen hänger det med ända sedan skoltiden. Det gör att jag är oerhört känslig för att bli ignorerad, avfärdad och liknande. Min stora fasa i olika sammanhang är att känna att jag mest är ivägen och stör.

Nu för tiden har jag vänner, kollegor och släktingar som på alla sätt visar att de tycker att jag är lika viktig att lyssna på som någon annan, och att jag inte alls stör, utan tillför. Därför har självkänslan blivit bättre på den punkten.

Men de två män jag har haft långa relationer med, de har båda två lyckats få mig att känna mig som den mest ointressanta personen i landet. Nog är det lite uppseendeväckande?

Inte hela tiden givetvis, och särskilt inte från början. Då hade jag ju inte inlett någon relation med dem. Men efter en tid blev de båda experter på att zooma ut, att avbryta mig, att icke-lyssna, att byta samtalsämne totalt abrupt, att gå iväg och andra motsvarande tekniker.

Och den sortens beteende orsakar massiv skada på min självkänsla. Övertygelsen om att jag är helt oviktig ligger ju redan så nära under ytan. Om en person i periferin behandlar mig på det viset må vara hänt, men min egen partner…? Den som borde tycka att jag är världens viktigaste människa? Hur värdelös är man inte då?

Det är en av de insikter som får mig att känna att jag kanske inte vill ha någon man i mitt liv igen. Min erfarenhet säger mig ju att relationer trycker ner mig istället för att lyfta mig. De får mig att känna mig oviktig och ivägen. Nästan som att jag stör. Medan umgänge med tjejkompisar, musikvänner och släktingar gör att jag känner mig stärkt, sedd och uppskattad.

Jag vet inte hur viktigt det är för andra att partnern får en att känna sig önskad, viktig, intressant och värdefull. Somliga kan säkert acceptera att partnern inte orkar lyssna på dem. Det finns gott om den sortens relationer om man tittar sig omkring.

Men för mig är det så viktigt att om det svajar det minsta på det området, då avstår jag hellre från att ha någon parrelation och satsar på vänskapsrelationer istället.

4 gillningar

God afton,

Kan någon vara så snäll att tala mig strängt tillrätta lite? :slight_smile:
Jag ältar exet. Ältar hans nya dejt. Vill veta saker om dem. osv osv. Helst allt. Varför är det såhär?
Varför kan jag inte bara fokusera på mitt eget?
Handlar det om bekräftelse? Ja det gör det ju?! Störa sig på att han sitter där med nån perfekt person… Jämför mig med henne i oändlighet? Jag vet att vi mår ju dåligt av varandra och var så väldigt olyckliga.

Vem hon än är så kan hon knappast vara lika klok eller bra bra som du :muscle:

Men… Älta är inte bara dåligt. Det är ju ofta nog ett annat ord för att bearbeta. Och i det ingår att upprepa tankemönster och vända och vrida på en situation tills omgivningen kräks på en :roll_eyes:

Men ofta kan det vara ett steg framåt på sikt. Du är ju med om något helt livsomvälvande just nu, så var lite snäll mot dig själv. Du kommer att ta dig vidare, även om det ibland känns som att man fastnar på stället eller tar steg tillbaka

3 gillningar

Tack, även om du inte var så sträng utan snäll :wink:
Jag pratar inte med någon i min omgivning. Forumet hjälper verkligen!

Det låter i alla fall bättre med att bearbeta. Det är verkligen ett steg fram, sen något tillbaka. Särskilt när exet ibland uttrycker saker till mig med (typ saker han ångrade, skulle gjort bättre) suck. Att han funderar på att dumpa dejten, men sen gör han ändå inte det. Som om det ens hade spelat någon roll.
Tack igen. Jag ska nog bara låta känslan vara och inte lägga någon värdering i den, som du säger… zooma ut lite och vara snäll mot mig själv.
Försöka fortsätta fokusera på mitt.

2 gillningar

Vad deppigt. Här sitter jag igen två månader senare med samma ångest. Det tog slut med exet dejt och efter det sågs vi och hade sex. Funderade på att börja ses lite igen. Nu är det “slut” igen. Varför river jag upp allt hela tiden? Bygger upp mig själv för att hamna här igen. Känner att jag fortfarande har en anknytning till honom och jag blir som ett övergivet barn när han tar avstånd från mig.

(vi började ses direkt efter han avslutat dejt-tjejen, men deras kontakt dog liksom aldrig ut pga hon fortsatte skriva och gav inte upp. Jag kunde inte hantera det och frågade om det hela tiden, om det var över, om de avslutat kontakten… han tyckte jag var tok-krävande och blev utmattad av mig. Jag ville bara “bli av” med henne så vi kunde fokusera på nåt trevligt för en gångs skull, utan långa prat och bara få vara. men min svartsjuka tog över).

Jag hatar honom. Jag älskar honom. Kanske är det bara bekräftelsen jag vill ha? Framför allt är jag skadad och går igång på avvisningar. Hjälp mig.
Jag romantiserar en framtid som mest troligt är omöjlig. Varför? Vår minsta blir snart tre år. Jag får sova och mår bättre. Tänker att det finns mer tid och ork för varandra. Man kan ha mer barnvakt. Osv :frowning:
Han vill inte. Han fått kontakt med någon ny på tinder. Han säger att vi bara mår dåligt av varandra.

1 gillning

Hej igen,

Kan det vara ännu en barnfri söndag som jag sitter och grubblar. Jag tror visst det.
Jag sitter i samma svacka ännu. Jag har plöjt en serie på Netflix i helgen som handlar om ett destruktivt förhållande. Det framkallade en del minnen från min relation. Minnen jag kanske förträngt lite.

Jag har nog inte varit helt ärlig här om hur illa det varit. Minnen som dök upp:
-Han kastade en basketboll hårt i väggen kanske 2 decimeter från mitt ansikte. Han sa att han visste att den inte skulle träffa mig. Jag hade antagligen följt efter honom när han försökt komma ifrån mig.
-Han har slagit/sparkat sönder två dörrar hemma. En gång toalettdörren när jag sprang ifrån honom och låste in mig där. Minns ej vad som hade hänt innan.
-Han har vrålat som en galning i natten. Jag tror att det var för att väcka barnen (för att komma år mig?).
-Slagit/sparkat sönder den andra sovrumsdörren när vårt barn som i rummet bredvid.
-Jag “rymde” med en buss in till stan med vårt barn en gång. Minns inte heller varför, men att jag kände att vi måste bort.
-Jag kollade ofta hans telefon på slutet…
-Han kallade mig ofta jävla fitta, sa dra åt helvete. Jag sa antagligen saker också.
Jag har antagligen inte varit någon ängel heller, förstås.

Vad tänker ni när ni läser det här?

2 gillningar

SPRING SPRING SPRING

Ta kontakt med Kvinnojour, nån inom kommunen, kanske VC

Men för helvete - Spring

1 gillning

Så illa? Jag behöver inte sitta här med ångest över att han redan hittat en ny tjej igen alltså. Varför gör jag det :frowning:

Vi har ju redan separerat så jag kanske inte behöver en kvinnojour. Eller varför tycker du att jag ska göra det?

1 gillning

Jag känner också igen mig. Har många gånger ifrågasatt om jag överdrev, om jag borde bitit ihop och ställt upp mer med gott humör. Detta för att familjelivet lockade. Med honom kunde jag få kärnan och gemenskapen. Och vi byggde upp mycket. Det gör fortfarande ont att sörja allt jag lämnat.

Sorry @lauren , såg å läste helt fel på telefon, får skylla på liten ruta å snabbläsning.

1 gillning

Ingen fara och tack så mycket ändå <3