Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Var vår relation för destruktiv? Var gick det fel?

Jag skulle vilja ha objektiva synpunkter på mig själv och min tidigare relation. Vi hade ett väldigt stormigt förhållande och tankar på om jag kunde gjort saker bättre grämer mig. Är det mitt fel att det gick åt helvete? Är det på grund av mina relationsproblem? Hade jag kunnat jobba med dem? Kan vi fixa det?

Bakgrund: Separerat för snart 1,5-2 år sedan. Två små barn. Mitt första riktiga förhållande. Allt gick väldigt snabbt, jag flyttade till hans stad, blev gravid, vi köpte hus. Vi har haft svårt att släppa varandra trots en relation av extremt mycket bråk. Han är nog min första och största trygghet i livet.

Han upplever att jag bara söker fel på honom. Att han alltid känt sig “fel” för mig. Detta kan delvis stämma. Jag har försökt förstå och ja, förändra, honom pga hans heta temperament och svårighet att se andras (barnens) perspektiv, sagt till när det bara kommer negativa kommentarer mot barnen, ja när jag upplevt att det blir för mycket negativitet för dem helt enkelt. Han har inte känt sig som en likvärdig förälder. Och jag har nog ärligt inte sett honom som det heller, jag kände mig ensam från start med barnen och att det var jag som höll koll på de flesta delar, läste på, logistiken, helammade, tog alla nätter osv. Bad typ om “hjälp” när jag behövde nåt, eller sa till honom vad som behövde göras (mellis, sovdags osv) Det var ofta jag som bestämde det mest runt barnen, han hade inte så mycket att säga till om. Jag tyckte att jag hade rätt och visste bättre. Tror dock att det oftast var bekvämt för honom. Jag hade svårt att lita på honom, mest på grund av hans temperament.

För mig är jämställdhet extremt viktigt och jag trivdes inte i mammarollen och blev bitter. Jag “ser” antagligen mer orättvisor och strukturer än dem som inte har på sig de glasögonen.

När vårt första barn föddes kände jag mig ensam och berättade att jag kände mig besviken, att jag hade trott att vi skulle haft mer tid tillsammans. Han svarade då med “och jag trodde att du skulle vara glad”. Sedan dess har det gått utför.

Han har svårt att ta kritik. Men är allt kritik? Han tycker te x. att jag tjatade för mycket om att han ska sätta sin disk i diskmaskinen (kunde jag inte fokusera på annat?). Jag upplever att det som andra par kanske tjafsar på ett “vanligt” sätt om (??), gjorde honom väldigt sur.

Han har berättat att han känt att han anpassat sig efter mig, att jag styrt och ställt, det är alltid min väg som gäller, han har blivit olycklig, att han inte fått vara den han är.
Jag är antagligen otrygg i relationer, har känt ett behov att kontrollera honom på vissa sätt, varit svartsjuk (ej befogad).

Ofta blev småsaker till stora, väldigt elaka bråk. Det började ofta med att jag tog upp nåt som inte kändes bra. Han kände sig påhoppad, försvarar sig, slänger ur sig nåt mot mig (pingismatch startar), han blir arg och drar… jag reagerar starkt på hans avståndstagande och försöker reparera och ber om ursäkt. Dörrar å andra grejer kunde slås sönder, vi kunde säga fula fula ord till varandra. Skrika.
Vi hamnade i en väldigt negativ spiral där det inte krävdes så mycket för att nån skulle bli sur. Vi “fyllde på” relationen allt för sällan.

Vad tänker ni som läser detta? Är det normalt eller helt galet? Har tappat uppfattningen.

2 gillningar

Jag tänker att han är ett stort jävla ego som vill ha en hushålkerska och ett avelssto, att han tror att han är världens centrum och försöker flytta fokus när du kommer med fullt rimliga önskemål som att plocka undan sin egen skit.

Inte är han bra för barnen heller.

Han gör dig otrygg och osäker och barnen med.

Sparka ut eländet med huvudet före nu.

Känner igen mig så mkt i den relation du beskriver (minus skrikande, hos oss var det mer surande, och svartsjuka). Funderar periodvis också mycket på min egen del i konflikterna och i hur det blev som det blev. På så sätt var det väldigt nyttigt för mig att läsa din text för när det gäller någon annan så blir det så tydligt att det inte är dig det hänger på.

Tyvärr tror jag att snäva könsroller spelar så stor roll i relationer som går i kras. Män som inte ”kan” steppa upp och hantera ett familjeliv med barn som bråkar, trotsar mm (och med ”kan” menar jag att det faktiskt går utanför deras förmåga då de aldrig fått lära sig detta). Och kvinnor som tar hela ansvaret för att någon måste göra det. Min man uttryckte ofta att han kände sig som den ”dumma” föräldern och började vägra sätta gränser mot barnen. Men han förstod inte att det var inte för gränssättningen som han blev ”dum” utan för att han inte gjorde det extra omsorgsarbetet som jag gjorde.

Tyvärr tror jag att det här är otroligt svårt att bryta i efterhand. Vi pratade mycket om jämställdhet i inledningen av vår relation, men när barnen kom och vardagen blev mer krävande föll det där som ett korthus. Samtidigt vill jag inte skylla allt på omständigheterna utan tänker att dessa män faktiskt har ett ansvar själva.

2 gillningar

Ja det är kanske sant. Eller så dras den slutsatsen av min sida av historien. När jag velat att han ska göra en specifik sak, har han tolkat det som att “jag inte tycker att han gör någonting och är helt värdelös”.
Han tar ju ansvar för bilarna och andra saker och att jag då inte värdesätter det…
Sen måste jag ju ge honom för att han ändå försöker. han blir bättre med barnen, och tempramentet och kanske skulle det bli ännu bättre när de är större? vad vet man. Får aldrig veta, vi har ju separerat.

1 gillning

Ja, visst hjälper det att höra andras historia. Ens egen snurrar bara runt, man vet knappt vad som är rätt och fel.
Du har så rätt i att män inte “kan”, jag tror problemet är att de inte ens förstår allt känslomässigt arbete som läggs ner på relationerna. Allt extra omsorgsarbete som du säger. Det syns ju ingenstans. Därför går det knappt att prata om, eftersom de inte fattar. Eller??

Hur mycket ska man bråka? är det enklare att bara acceptera? För stunden är det lättare, men bitterheten byggs ju upp. Eller är det bara en själv som ställer för höga krav?

3 gillningar

Hör kanske inte riktigt hit men…
Jag tror att en del att män inte “kan” faktiskt grundas i hur de är uppfostrade. Att än idag curlar vi söner för mycket med tvätt, matlagning, anpassning mm upp till åldern då de flyttar hemifrån - och de bor ofta hemma betydligt längre än döttrarna.

Vanligare att döttrar tar hand om tvätt, lagar mat till familjen, tjänar pengar genom att sitta barnvakt mm redan i tonåren och då får mer insikt i vad som faktiskt krävs i ett hushåll och hur mycket jobb det är med barn.

2 gillningar

Dessa frågor cirkulerade hos mig i många många år. Jag tror man vet själv när ens egen gräns är nådd, det enda man kan göra är att lyssna in sig själv, det tror jag. Många i min omgivning reagerade i flera år över hur destruktiv min och exmannens relation var, fast det var inte så många som vågade säga ngt och sa ngn ngt så tog jag inte till mig det. Det är jättesvårt, för alla. För mig nådde det en gräns när jag själv märkte hur vår destruktiva relation påverkade barnen negativt, och när jag märkte att exmannens beteende gick ut över barnen. Exmannen talade nedvärderande om mig inför barnen och han ifrågasatte också vissa saker äldsta sonen gjorde eller stod för, exmannens beteende var helt enkelt ett beteende jag inte kunde representera eller stå för. Jag skämdes. Jag tassade på tå hela tiden, varje dag, från morgon t kväll, grät, alla samtal blev t meningslösa bråk. Vad man om hjälp ledde det alltid till skuld och dåligt samvete, och tillslut valde man att klara sig helt själv. Jag började känna att vi levde parallella liv, jag var osann mot mig själv och de värderingar jag stod för och ville visa mina barn togs över av exmakens, jag blev ett tomt skal, en livlös robot. Då kände jag gränsen var nådd för mig. Då var jag tvungen att lämna.

3 gillningar

Jag tänker att ni båda två har del i hur er relation utvecklat sig. Det är din första och enda relation om jag förstod dig rätt och hur det är med honom är oklart…

Kanske/förmodligen gick allting för fort och ni var förmodligen aldrig riktigt kompatibla. Vilket ni inte hann märka av innan ni plötsligt satt där med hela kitet och sedan kom prövningarna slag i slag. Delvis hade ni troligen märkt av era inbördes olikheter och medföljande svårigheter om ni hunnit, innan svårighetsgraden och påfrestningarna på relationen i rask takt utökades mångfalt.

DÄR tror iaf jag att det gick fel…

2 gillningar

Huvudet på spiken igen, vem är du? :rofl:
Vi var kanske aldrig kompatibla, som du säger. Jobbigt att inse.
Det blev alltför tuffa utmaningar innan vi ens lärt känna varandra och byggt en stadig bas. Men våra olikheter märktes ofta. Men det har jag sett som en anledning att det gick åt helvete, just att det gick för snabbt. och att man borde ge det mer försök.

Han har ett barn sedan tidigare och har alltså haft två längre relationer. Jag kunde ju då se tecken och ett beteende jag inte gillade, men jag var naiv och lösningsorienterad, eller nåt… och han försökte även att anpassa sig efter mig. Som sagt har jag också en dålig självkänsla i relationer och var rädd för att inte duga bland hans familj och vänner. Jag var lite stressad och hade svårt att vara mig själv.

För att se det positivt vet jag ganska precis (kanske) vad jag söker i en relation nu, och vad jag inte vill ha. Det visste jag inte innan. Gick på en dejt (promenad)med en kille som skrattade åt ett skämt jag drog, blev så förvånad.

2 gillningar

Tack, @lauren , och ni andra som skrivit här. Det har varit en mycket intressant läsning för mig.

Jag har nämligen tänkt lite åt andra hållet, nämligen att jag kanske istället varit för snäll i mina tidigare relationer. Jag känner igen de problem ni alla beskriver, men till min egen skam så här i efterhand hanterade jag många av de problemen genom att dalta med mina ex.
Jag var så noga med att inte störa deras självförtroende eller självkänsla att jag ställde alldeles för låga krav på dem. Annars tog de allt som kritik, och så blev det låsta positioner med ingen förbättring alls. Istället blev jag överförstående och lösningsorienterad, och tveklöst var det jag som tog lejonparten av ansvaret när det gällde både det praktiska och framförallt det emotionella jobbet i relationen.

Jag önskar i efterhand att jag gjort mer som ni. Jag önskar att jag varit tuffare och faktiskt ställt de krav som man ska kunna ställa på en vuxen människa, även om det leder till sura miner och trampade tår.

Naturligtvis har ni rätt när ni skriver att det lätt eskalerar till en ond spiral där kritik leder till defensivt och inte sällan även passivt beteende från den andra, vilket i sin tur leder till mer kritik etc. Men ifall kritiken är berättigad kan jag ändå inte se någon annan väg att gå? Enda alternativet är ju att fortsätta curla ett vuxet barn och jobba för två, utan att ha en jämstark och jämbördig partner som livskamrat.

Och tack för att ni också påminde mig om varför jag inte skaffade barn med någon av mina ex!

5 gillningar

Jag tror inte att det hade spelat någon roll när i er relation ni skaffat barn. Jag tror att utfallet hade blivit precis detsamma, oavsett tidpunkt.

Tack själv. Det hjälper att höra andras berättelser. Plus att jag får så raka svar som får mig upp på banan igen, det stärker mig och hjälper mot mitt tvivel.

Ja, jag vet inte vilken väg som är bäst att gå. Man kan ju prata utifrån sina känslor och inte kritisera, så kanske det landar bättre. Dock inte i mitt fall, hehe.

Hej lauren! Känner igen en hel del i din berättelse!
Detta med att han drog vid skarpare lägen när jag försökte ta upp något var ett regelbundet beteende hos mitt x. Om han inte fysiskt lämnade rummet så stängde han ned och vägrade prata med mig.
Han blev arg och brusade upp och sedan stängde han ned eller drog.
Detta blev otroligt frustrerande för mig. Tillslut kände jag det som att jag aldrig kunde ta upp någonting i rädsla för hans avståndstagande. Att gå ut en stund och lugna ned sig för att sedan komma tillbaka och prata igenom situationen med utgångspunkt i sig själv, det är Inte samma sak som att dra iväg eller sluta sig i vredesmod och på så sätt få partnern att tystna, skämmas, känna ångest eller oro, genom att inte heller komma samman efteråt försöka förstå varandra och komma vidare.
Jag hamnade som du snabbt i att börja försöka blidka, be om ursäkt, laga, bli sams. Men det gick inte. Våra gräl slutade nästan alltid med riktigt hårda ord, att han hade gått ut eller slutat prata och att jag satt hulkande och grät av ångest och oro.
Det är ett destruktivt om det upprepas och som i min relation blir till ett mönster.
Jag har under det senaste året efter min separation fått en hel del perspektiv på hur det faktiskt var. Ställt mig många frågor om hur och varför det blev som det blev, hans agerande, mitt agerande och hur allt kunde bli som det blev.
Mig har samtalsstöd hjälpt mycket för att reda i det ”efterarbete” som kommit efter min krasch med mitt x. Det och att skriva här!
Ta hand om dig!

3 gillningar

Åh, precis. Det låter väldigt likt min relation.
Kände samma sak, kan jag ta upp det här? Hur ska jag lägga fram det i så fall?

Jag håller med om att man kanske behöver få distans och att gå iväg kan vara ett sätt att hantera sig själv så man inte tappar kontrollen. Jag upplevde dock att han sällan kom tillbaka, medan jag ändå ville reda ut och kanske helst inte somna osams. Men det blir ju nåt fel när en person känner att nånting är fel, försöker prata om det men det slutar med att den själv får be om ursäkt.

Det hjälper verkligen att skriva här men ett samtalsstöd vore också någonting. Är det nåt särskilt i ditt efterarbete du kom fram till som du vill dela med dig av? :slight_smile:

Det där blir en närmast hopplös kompatibilitet under förutsättning att inte BÅDA är villiga att kompromissa och gå halva vägen var. Vissa människor har lätt och det är självklart för dem att se sin del i tingens utvecklande och erkänna sina egna fel och be om ursäkt för dem, andra “dör” hellre… alternativt antingen går till attack själv, eller stänger ner helt och hållet och flyr undan problemen och låtsas/beter sig som om xxx aldrig har hänt. Inte otroligt är förträngningen så effektiv att de i mångt och mycket tror på det själv oxå :woman_shrugging:

Sådant går inte att förändra hos partner som inte kan vidkännas den egna problematiken och som inte heller varken VILL förändras (av massor av olika anledningar) eller värderar relationen tillräckligt högt för att ändå till sist våga möta sina egna demoner.

Men sådant kan man inte “göra tillsammans” eller ännu mindre “åt någon”, genom att påpeka, locka, lirka, hota, gräla etc. Så tror iaf jag.

Människor som fungerar på det sättet har någon sorts problem (återigen säkerligen av många olika orsaker som genetik/personlighet, läggning, uppväxt etc) med att hantera begreppen/känslorna av skuld och skam. Skuld och skam är alla vi människors akilleshäl. De är de svåraste och tyngsta känslorna att uppleva, härbärgera och hantera. Både inom sig själv och i förhållande till andra människor.

Den person som har den här problematiken behöver själv inse det och sedan jobba med det mha. professionell handledning… jag tror inte att det här är något som går att läsa sig till på kammaren mha. poddar och självhjälpsböcker, utan här krävs terapi.

Det finns en hel del skrivet online om begreppet “skuldkompass”… googla och läs om du är intresserad :+1:

1 gillning

Att gå iväg och sedan komma tillbaka och vilja förstå, bli vän, säga förlåt och komma samman, det är, som du skriver, något annat. Det hände extremt sällan i min relation.
När väl stormen darrat av så skulle vi glömma och gå vidare, utan att ha rett ut.
Att vi så sällan redde ut vad som hänt och varför det blivit som det blivit vart väldigt jobbigt för mig. Jag försökte men det var stopp. Då sa han bara, måste du dra upp det där igen, ska du börja om nu, med mera.

Sedan uppbrottet har jag insett många saker. Jag håller fortfarande på att se och försöka förstå.
Jag har sett att jag levt med en stor klump i magen och bröstet som jag på olika vis försökt döva. Att leva med den skavande känsla i kroppen kan jag inte förstå att jag orkade nu när jag inte längre är i relationen.

Jag har sett att vi haft destruktiva mönster i vår relation som resulterade i att jag mådde väldigt dåligt vissa perioder. Jag började tassa på tå och samtidigt stänga av.
Jag vet ju också nu, vilket jag inte visste då, att han ljugit för mig under hela vår relation om sina tankar, kvinnor han hookat upp med på krogen för bekräftelse med mera.
Och så förstås tillslut kvinnan han lämnade mig för som han hade en affär med långt innan han berättade.
Dessa lögner har fått mig ifrågasätta allt i min relation. Vad var sant, vad har varit lögn.
Jag ser nu att jag levt med en man med svårigheter till inlevelse och som kanske oftare än många andra människor sätter sig själv i första rummet och sedan drar på sig offerkoftan om hans behov inte blir mötta.
Hans sätt att alltid tala om för mig hur jag ska agera i svåra situationer som att han hade lösningen på allt, att bli arg, när jag bad honom att bara lyssna, förorättad för jag inte ville ha hans råd och tips. Sådana typ av saker fick mig känna mig liten, och fick balansen i vår relation att bli off. Som att jag själv inte klarade av att ta mina egna beslut och komma fram till vad som var bäst för mig.
Han hotade nästan alltid att lämna mig i gräl vilket skapade en otrolig känsla av otrygghet hos mig. Jag kände att jag aldrig riktigt kunde vila i vår relation och blev på så vis än mer orolig att ta upp saker som skavde i rädsla att vi skulle hamna i dessa uppslitande gräl.

Jag kan tycka det är konstigt med det jag nu ser att jag inte var den som lämnade honom.
Jag vill inte tillbaka till denne man.
Jag saknar mer drömmen och förhoppningarna om kärnfamiljen som gått i kras. Och drömmen om en partner att leva med i ömsesidig respekt och kärlek.
Vi har haft våra stunder och fick ett fantastiskt litet barn ihop. Men idag kan jag se och känna att jag aldrig vill tillbaka till honom och det vi hade. Det är en annan närhet och kärlek jag söker.

4 gillningar

Läste på om skuldkompassen. Väldigt intressant, det stämmer väldigt väl in hos mitt ex.
Misstänker att mkt beror på hans uppväxt, och jag kämpar med att han inte ska föra det vidare och inte skuldbelägga barnen hela tiden. Men men, det är en annan historia…
Det är ju väldigt svårt att göra förändringar, det inser jag ju själv nu när jag är på någon slags resa inom personlig utveckling hehe. Synd man inte fattade hur omöjligt det då är att förändra någon annan, trots att man så gärna vill “hjälpa”

1 gillning

Men gud, vilken igenkänning på mycket. Förutom att mitt ex inte hade andra kvinnor. Däremot började han väl titta mot andra och ganska snabbt söka sig till nya när vi gick isär. Han känns väldigt sökande efter bekräftelse.

Detta! Han tyckte att jag var som en repig skiva. Det var jag antagligen också. Men det kändes som att han aldrig behövde reda ut nåt. Helst ville han nog bara få somna osams och ge en kram nästa morgon och så skulle allt vara bra.

Jag saknar också drömmen och förhoppningarna om kärnfamiljen. Vilket gör att jag stundtals glömmer all skit som varit och kan få hopp igen.
Var det längesen ni bröt? Hur har du det nu?

Ja, det är otvetydigt livets misstag… men renderade det iaf i fina barn (som i ert fall om jag förstått det rätt) så var det mödan värd.

MEN… inget ont som inte har något gott med sig och i det här fallet är det erfarenheten och (själv)insikten. Du lär (förhoppningsvis) inte återupprepa samma misstag med nästa man.

Men det kräver att du själv ser DIN del i tingens varande och jobbar med dig själv för att bryta dina egna mönster. Som i stora stycken består av det där i grunden hopplösa och destruktiva inre behovet av att få “vara/känna sig behövd” och som därefter leder till oändliga försök att fixa&laga&ta hand om andra människor och genom det hitta din egen identitet och legitimitet som individ, såväl som din mening och livsuppgift :point_up:

3 gillningar

Ja, fina barn har jag fått , så det är skönt att det inte är någon stress med den biten att hitta någon ny :wink:

Det svåraste verkar vara att bryta sina inre destruktiva mönster. Jag räcker ut till honom ibland när jag faller på botten, jag lovar förändring och att jag ska bättra mig, att jag jobbar på mina fel. Som du läste i en annan tråd träffar han en annan kvinna nu och stundtals är jag oerhört svartsjuk. Beter mig ovärdigt och sviker mig själv. Försöker träna mitt psyke och hålla mindre “koll” på dem och fokusera på mitt eget liv.

För visst har jag funnit min mening och livsuppgift efter separationen. Det känns som att jag börjar hitta mitt “varför”, vem jag är och vad jag står för. Jag vet vart jag vill komma.

Jag tror mig även veta vilken typ av relation jag behöver i framtiden. Men med oro av att jag inte klarar av relationer, men när den tiden kommer har jag förhoppningsvis kommit längre med mig själv.

1 gillning