Jaha, nu har exet och hans nya gjort slut, det höll väl typ 10 månader + lite smusslande innan vi separerade. De flesta känner nog till min historia. Jag och exet beslutade om separation i mitten av dec -20. Han och hans nya blev tillsammans direkt och träffades innan vi ens flyttat isär. Kände mig så förnedrad och mådde fruktansvärt dåligt över detta även om separationen var ett gemensamt beslut. Jag tyckte ju de kunde vänta till vi iaf flyttat isär… men men…
Nu har de då gjort slut och exet har efter många om och men insett hur respektlöst och idiotiskt han betett sig och ber nu om ursäkt mm, att han skulle skött det snyggare mm ( jo tack men lite sent nu ). Han vill nu även att vi ska träffas och bli tillsammans igen. : säg bara orden så är jag din typ.
Jag ju väldigt tveksam till detta, så som han fick mig att må och hans beteende var fruktansvärt. Jag börjar äntligen återgå till mitt normala jag och mår nu bra medans han går åt andra hållet och må piss ( som många här inne sa att det skulle bli). Jag har ju inte ens hunnit reda ut mina känslor än men helt spontant känner jag… Nej…Jag vill inte bli tillsammans igen.
Visst nu är de inte är tillsammans mer så kan jag känna att jag kan prata mer normalt med honom och kanske träffas och göra saker tillsammans med barnen. Så länge de var tillsammans kändes det helt omöjligt från min sida.
När denne har redan gjort så dumt innan ni gick isär - otrogen.
När sa han att han ville bli ihop med dig ?? Snabbt efter de gjorde slut?? Han är omogen som beter sig så och reder inte ut sina problem och bara gömmer sig o lägger allt på hyllan.
Ta inte tillbaka honom!!! Han kommer att göra så igen.
Stå på dig och inget fel att träffas - bara man kan göra nåt med barnen. Men barnen bör förstå att ni inte är tillsammans, träffa inte honom ofta tillsammans med barnen.
Håller med @Gittan1 Om du nu börjar träffa honom oftare med barnen, försvårar det både för dig men framförallt för barnen. Det har inte gått så lång tid så sjävklart finns det hopp hos barnen att ni ska bli ihop igen.
Använd läget klokt. Nu har ni en möjlighet att skapa en bra planering och struktur framåt kring barnen. Men håll dig där. Förutse dina risker och utmaningar. Utan att känna dig så läser jag in mellan raderna att han inte är 100% borta från ditt hjärta… Det är stor skillnad på att ses över en fika när båda gått vidare jämfört med att den ena/båda inte riktigt vet. Agera klokt och långsiktigt! Det är mitt bästa tips!
Jag tycker inte att du ska träffa honom alls. Använd inte barnen som svepskäl och låt inte honom göra det heller.
Om du innerst inne fortfarande har känslor för honom är det troligen bara en tidsfråga innan han får dig dit han vill, ifall du ger honom denna öppning.
Nej, håll honom i periferin tills du är helt och hållet över honom och har gått vidare. Och var supertydlig gentemot honom. Säg detta på ett sätt han inte kan missförstå.
Han sa att han ville bli ihop typ efter några dagar. Jag har sagt till honom att han måste ta tag i och reda ut sina problem och lära sig att vara själv. Han har stort bekräftelsebehov och klarar inte av att vara ensam. Han gick direkt från sin förra flickvän till mig och sedan direkt från mig till sin nya (nu ex).
Ja han klarar inte av att vara ensam. Städning, mat mm är inga bekymmer men är närheten och bekräftelsebehovet han behöver. Jag har förklarat att han behöver vara själv och kan inte bara kasta sig in i relationer hela tiden för att slippa vara ensam.
Är såklart bra för barnen om vi kan ha en bra dialog men det ska absolut inte gå till överdrift att vi träffas. Vi var tillsammans i 16 år så på någon nivå tycker jag ju om honom men har inga romantiska känslor kvar. Vi har separerat en kort period tidigare men hittade då tillbaka till varandra. Men jag känner nu att vi funkar bäst i sär. Sen är det inte lätt att komma över hur han betedde sig under vår separation nu. Den känslan av förnedring var fruktansvärd.
Jag är i en liknande situation. Trodde jag skulle bli glad av att han ångrar sig och vill tillbaka, men jag får istället panik och mår bara illa av hela soppan. Har lovat mig själv att sätta mig själv och mitt barn främst. Försöker ändå stötta honom så gott jag kan men börjar tyvärr kännas ohållbart.
De valde detta och visste vad de riskerade (även om de kan få det att låta som att de inte fattade osv). Nu måste vi ta hand om oss själva en gång för alla. Inte ta hand om våra trasiga män och rädda dem från sig själva samtidigt som vi sätter vår egen och våra eventuella barns psykiska hälsa på spel istället.
…mitt X gjorde samma sak. Det tog snabbt slut med kvinnan han träffat. Han ville genast “hitta tillbaka till oss”. Jag gick nästan på det! Är så glad att jag till sist tog steget BORT från honom. Har lyckats hålla mig borta i över ett år, trots enorma fantomsmärtor i början (och nånstans långt inne tycker jag fortfarande att det är synd att han bara kastade bort allt vi hade. Fast mest tycker jag nu att han var dum mot mig, och han förtjänar ingenting från mig. Och ingenting är vad han får, trots trägna kontaktförsök “det är ju så bra om vi kan prata och umgås för barnens skull”. Jag har läst på om gray rock, och det är så jag förhåller mig).
Det är lätt att vara efterklok och konstatera att han gick direkt från sin förra flickvän till mig. (Vår relation höll ändå länge, och det var inte hans förtjänst.)
Håll på dig! Håll honom på avstånd! Håll ut!
Precis, min egen hälsa och barnen är det viktigaste, mitt jobb är inte att rädda ofixa honom nu när det är HAN som mår dåligt och är trasig. Vill jag in i en relation med honom efter allt som hänt.?.. Nej… Brydde han sig när jag mådde skit mitt i separationen? Nej han fattade inte varför jag mådde dåligt eftersom jag ju också ville separera. Han fick det också att låta som att de inte gjorde något fel när det började träffas direkt innan hans ens flyttat ut.
Är så lätt att falla in i gamla vanor eftersom det känns enkelt och bekvämt. Man känner ju varandra utan och innan efter 16 år tillsammans. Men jag har varit tydlig att jag inte vill in i en relation nu igen och att jag fortfarande håller på att reda ut mina känslor efter kaoset som uppstod i samband med separationen, Han tycker det är så enkelt och menar på att: Jamen jag har kommit fram till att du är den bästa för mig.
Han försöker också det här med att barnen ju kommer bli så glada om vi blir en familj mm igen.
Men jag ska hålla på mig och hålla ut samt fokusera på mig själv och barnen, Han hanterade separationen så dåligt så det finns inte, svårt att helt förlåta ett sådant respektlöst beteende.
Hej angående han va ihop med den nya partnern innan du han flytta ! Min kvinna hade flera andra under många år vi levde tillsammans , jag hade inte en aning om hur lågt på en skala en livskamrat kan sjunka.
Jag är nog mer den förlåtande typen. Människor gör misstag. Omogna människor blir mogna. Du ska inte bedöma hans moraliska kvalitéer utan fundera på hur du kan göra ditt eget liv bättre. Om du känner att du kan bevara en personlig integritet om ni blir tillsammans igen så är det allt som räknas - inte hur smart, snygg eller trogen han är. Man kan ha jättefina relationer med trasiga människor. Allt beror på vilka förväntningar du har.
