Exet har återigen bokat en resa åt sig själv. Jag VET att han behöver enormt mycket egentid (pga psykisk ohälsa) men jag blir ändå besviken.
Han har haft resor med barnen bokade tidigare men har bokat av för att han inte haft orken. Förmodligen rätt. Men det är så svårt att se barnens besvikelse.
Och nu åker han alltså iväg igen, själv. Och jag får, igen, hantera barnens besvikelse.
Jag vet ju att han behöver det. Men att förklara är såååååååååååå jobbigt. ”Varför vill inte Pappa åka med oss?”
F-n. Hatar hans ointresse. Även om jag vet att det egentligen inte är ointresse utan brist på ork.
Jag känner igen mig i din känsla. Min sons pappa är alkoholist, och därmed egoist. Han är en snäll variant överlag, men oberäknelig när det gäller löften och oförmögen att ta ansvar för vissa saker. Jag och sonen vet om det, men det svider ändå ibland för oss båda.
Som tur är tjänar jag bra (men jobbar också hårt för det) och tar med mig sonen på resor, plus att jag betalar allt annat som hans pappa inte lyckas bidra med. Ibland tänker jag på hur mitt liv kunde ha sett ut ekonomiskt om jag haft delad ekonomi med någon som tjänat som jag och som inte slarvar bort pengarna. Men vad tjänar det till att tänka så? Inget.
Lever också med ständig ångest över min exfru som ständigt gör barnen besvikna.
Är en spillra själv och gör allt för att hålla ihop men orkar snart inte.
Barnen älskar givetvis sin mamma men förstår inte att hon inte kan sluta ljuga för dom. Från småsaker till stora saker.
Ja det är tufft att hantera sina barns besvikelser. Inte minst när man har det jobbigt själv.
I mitt fall känner jag mig relativt stark och trygg just nu. Jag och min son har en bra relation och jag vill att han ska ha det så bra som möjligt med sin pappa också, så jag försöker bidra till det. Pappan är aldrig elak när han dricker, snarare blir han lite ”fånigt kärleksfull ”, tjatig och sluddrig. Det finns nog psykiska tillstånd bakom, men ingen given diagnos. Men absolut en långvarig självmedicinering.
Nu har han precis hamnat i en sämre period igen, dvs mer alkohol, så, jag tänker säga att vår son måste bo hos mig på heltid ett tag igen. Sonen är 14, och behöver en förälder som är alert och har koll på kvällarna. Men han kan träffa sin pappa och t ex äta middag med honom och hans fru ett par gånger i veckan.
Min son är just för tillfället ganska cool med det hela. Och jag kan se att han på ett sätt mognar av att allt inte bara är ”enkelt”. Men visst skulle jag önska att han kunde få ett mer konsekvent och pålitligt beteende från sin pappa.
Men var sätter du DIN känsla i allt detta? Eller ligger den långt ner?
Jag har skrivit lite tidigare, om att det känns som vänner försvinner, och för mig är det nog grannen som säljer huset nu och flyttar, där skon klämmer för mig.
Vi har inte hörts/träffats varje dag, men har alltid vetat att de funnits om något hänt att jag måste iväg med bara ett av barnen mm. Jag har hjälpt dem med deras hund, de hjälper mig med barnen.
Så, egentligen lever man ju i ett medberoende fortfarande när man inte vet om man är ledig eller ej, vilken dag det än är.
@skildkille81 Min känsla? Ja, vad ska man säga. Allt mitt fokus är på barnen som bor heltid just nu då pappan har en dålig period.
Min känsla inför pappan har varit en ENORM ilska. Jag har varit så arg, för att han sviker, sviker barnen, sviker mig, förstör familjen.
Min ilska/raseri har gått bortom alla gränser och jag har gått två omgångar i KBT, första svängen 1 år, andra svängen ca 1/2 år.
Fokus har varit framförallt på att bearbeta ilskan. KBT är bra på många sätt, man lär sig att hantera sina egna reaktioner, men det man också lär sig är att stänga av. På gott och ont.
Jag skulle säga att jag är känslomässigt avstängd, bortsett från barnen. Försökte dejta ett tag i början men jag kände absolut ingenting, för någon av männen jag träffade.
Det är lätt att fastna i arg-läget, både för att man är den som måste fungera praktiskt när den andra fallerar, och för att man förstärker den där avstängda dugligheten genom KBT.
Ilskan maskerar ju ofta sorg och sårbarhet. Man kan vara rädd för att släppa fram de känslorna för att man tror att man då ska bli lika ”oduglig” som den som sviker, eller att man ska falla ner i en djup depression. Men jag tror att det kanske är dags för dig att släppa fram dem, och det händer nog inget farligt. Det kan vara så ovant att rikta blickarna inåt mot sig själv och sörja, istället för att kämpa för sina barn.
På andra sidan sorgen och sårbarheten finns en ny slags styrka, en mer känslig sådan, och i det känsloläget är det också enklare att möta nya människor på ett nytt sätt, det är min erfarenhet i alla fall.
@Honungspaj Du har så rätt, så klockrent du skriver. Och jag sörjer. Jag sörjer familjen, kärnfamiljen, jag sörjer huset, relationen, mannen han en gång var.
Jag sörjer att barnen inte fick växa upp i en normal familj, med en vanlig pappa. Där man bråkar om uppfällda toalettlock, skidbacke på osten, om vem ska dammsuga, om strumpor och idrottskläder på golvet, om vem som inte städat bilen och om vem som glömt att vattna blommorna.
Det är så många som lever i min drömtillvaro och inte har vett att uppskatta det utan klagar på allt, kanske till och med lämnar.
Den sorg jag känner går bortom alla gränser och jag är långt ifrån igenom den, om jag nu någonsin kommer igenom den.
Tack och lov så har jag ett bra jobb med bra lön och jag har kunnat köpa ett bra boende till mig och barnen. Dom bor just nu heltid hos mig och jag måste jobba deltid för att klara alla lämningar / hämtningar så jag får vända på slantarna men det är det värt, alla gånger, för att få ha dem hos mig varje dag.