Hej! Vet inte riktigt vart jag ska börja i den här röran som numera är mitt liv, men jag har känt ett tag att jag velat skriva nåt. Fram tills för snart 2 månader sen visste jag inte att den här sidan fanns och nu är jag så tacksam för att den finns och för alla berättelser jag läst här. Inte för att jag önskar någon annan olycka förstås men det känns lite bättre när jag känner igen mig i andras historier. Att jag liksom inte är ensam om detta helvete på jorden i alla fall. Fast det känns mest så ändå, att jag är ensam. Att alla andra lever i lyckliga par-förhållanden och i kärnfamiljer. Jag vet inte hur jag ska klara detta - att helt plötsligt kanske (förmodligen) - leva ensam och bara få uppleva hälften av barnens uppväxt. Det gör mig förbannad. Jag har inte varit direkt arg sen min man sa det jag aldrig trodde jag skulle få höra. Först nu de senaste dagarna har jag känt hur ett raseri (fast ändå något kontrollerat sådant) börjat växa i mig. Den första tiden har jag varit så fruktansvärt förtvivlad och förkrossad av sorg. Jag har känt mig fysiskt sönderslagen med ont i bröstet, hjärtklappning, ont i magen, illamående och en förjävlig ständig stress med sömnlöshet och aptitlöshet.
Det senaste är väl egentligen det enda positiva i det här helvetet. Att jag tappat i vikt iaf, det är alltid något 
Divorce diet är en mycket effektiv diet har jag läst på internet.
Han är verkligen Den Stora Kärleken. Vi var menade för varandra. Jag skulle kunna ge mitt liv för honom och han detsamma för mig. Åtminstone förut. I mitt tidigare liv. Vi blev tillsammans när jag var 20 och han 21. Det är precis 20 år sen. Vi har gått igenom mycket tillsammans, mycket yttre motgångar som vi stått emot tillsammans. Vi gifte oss för 10 år sen och skaffade barn sent, vilket var pga mig som varit rädd för att skaffa barn av massa olika anledningar. Men tillslut vågade jag för vi gjorde det tillsammans. Första barnet kom för fyra år sen och i våras kom andra. Ja, ni läste rätt, vi har en bebis på inte ens ett år och han vill skiljas! Eller separera till en början för att se “om känslorna kanske kan komma tillbaka”. För det där starka bandet till mig han känt förut fattas tydligen nu säger han. Och det har blivit svagare och svagare under flera år säger han. Och jag vet att det beror på mig. Jag har varit en idiot. Jag har trott i min naivitet att vår kärlek kunde övervinna allt. Men jag har varit deprimerad under de senaste åren. Gått in mig själv i min egen bubbla. Druckit alldeles för mycket alkohol och jag har vetat innerst inne att det inte är bra. Jag har vetat att det måste komma till ett slut på mitt beteende men jag har inte orkat eller vetat hur jag ska göra. Jag har inte visat min kärlek för min man, jag har vänt mig inåt och nedåt i en negativ spiral bara djupare och djupare nedåt. Tills han tog upp det på allvar med mig för snart 2 månader sen. Då hade det gått så långt för honom att han var beredd att lämna mig där och då direkt. Kanske behövde jag det här brutala uppvaknandet för att fatta och skärpa mig. Med största sannolikhet så är det så. Av alla krafter jag kunnat samla har jag lyckats hålla honom kvar för en andra chans. Vi ska gå till familjerådgivningen (också en grej jag inte visste vad det var för nåt för 2 månader sen).
Men jag börjar ändå bli mer och mer förbannad och bitter nu. Det var inte såhär mitt liv skulle bli. När jag blev gravid och födde mina barn skrev jag aldrig under på att jag skulle uppfostra dom på halvtid ensam. Det kanske finns en chans till återförening. Han vill ju tydligen ha familjen samlad helst säger han. Fast inte om han inte känner att han älskar mig längre och det vill inte jag heller. Jag vill inte leva med någon som inte älskar mig. Jag har verkligen försökt - och faktiskt lyckats - förändra mig till det bättre. Han håller med om det och tycker det är bra men han säger att det fortfarande är nåt som fattas. Jag förstår det. Det har tagit år för känslorna att blekna och om de skulle komma tillbaka så sker det väl inte över en natt. Men innerst inne tvivlar jag på att det överhuvudtaget är möjligt att de kan komma tillbaka, att han kommer kunna älska mig igen. Jag är rädd men hoppas ändå. Som flera andra har beskrivit här pendlar jag ständigt mellan hopp och förtvivlan, ilska och sorg. Det är ett limbo som jag bara vill ska ta slut. Det är väl kanske en inbyggd försvarsmekanism i mig som ställer in sig på värsta tänkbara scenario: att bli ensam. Att leva ensam med mina små barn varannan vecka.
Gör ont och är fruktansvärt utmattande i längden att älska och försöka visa och göra allt för någon som bara bemöter en med avsky. Jag försöker intala mig att inte älska honom längre, han vill ju inte ha mig. Han har velat det förut men den tiden är förbi. Visst det är möjligt att hitta tillbaka till kärleken, vissa kan det, men det verkar faktiskt som att han inte vill det längre. Det verkar inte spela nån roll hur mycket jag än försöker eller vad jag än gör. Han fokuserar bara på det negativa och allt dåligt som har varit. Han visar ingen uppskattning eller någon som helst positiv energi till mina förändringar. Jag fattar inte hur man kan? Hur man kan bemöta någons kärlek med sådan avsky? Det gör så ont att jag inte verkar betyda nånting längre. Jag tycker det är så synd att han splittrar familjen, att barnen får lida för detta. Att jag tvingas till att bli en ensamstående morsa som bara kommer få uppleva hälften av mina egna barns uppväxt. Det är jag som har gett dom liv, det är jag som fött dom och jag har hela tiden velat att dom ska få växa upp med både sin mamma och pappa tillsammans. För min minsta är jag faktiskt orolig för att det kan bli problem med anknytningen. Jag vet att det är väldigt känsligt med små barn. Och han ville (mer än mig) ha barn.