Hej! Vet inte riktigt vart jag ska börja i den här röran som numera är mitt liv, men jag har känt ett tag att jag velat skriva nåt. Fram tills för snart 2 månader sen visste jag inte att den här sidan fanns och nu är jag så tacksam för att den finns och för alla berättelser jag läst här. Inte för att jag önskar någon annan olycka förstås men det känns lite bättre när jag känner igen mig i andras historier. Att jag liksom inte är ensam om detta helvete på jorden i alla fall. Fast det känns mest så ändå, att jag är ensam. Att alla andra lever i lyckliga par-förhållanden och i kärnfamiljer. Jag vet inte hur jag ska klara detta - att helt plötsligt kanske (förmodligen) - leva ensam och bara få uppleva hälften av barnens uppväxt. Det gör mig förbannad. Jag har inte varit direkt arg sen min man sa det jag aldrig trodde jag skulle få höra. Först nu de senaste dagarna har jag känt hur ett raseri (fast ändå något kontrollerat sådant) börjat växa i mig. Den första tiden har jag varit så fruktansvärt förtvivlad och förkrossad av sorg. Jag har känt mig fysiskt sönderslagen med ont i bröstet, hjärtklappning, ont i magen, illamående och en förjävlig ständig stress med sömnlöshet och aptitlöshet.
Det senaste är väl egentligen det enda positiva i det här helvetet. Att jag tappat i vikt iaf, det är alltid något Divorce diet är en mycket effektiv diet har jag läst på internet.
Han är verkligen Den Stora Kärleken. Vi var menade för varandra. Jag skulle kunna ge mitt liv för honom och han detsamma för mig. Åtminstone förut. I mitt tidigare liv. Vi blev tillsammans när jag var 20 och han 21. Det är precis 20 år sen. Vi har gått igenom mycket tillsammans, mycket yttre motgångar som vi stått emot tillsammans. Vi gifte oss för 10 år sen och skaffade barn sent, vilket var pga mig som varit rädd för att skaffa barn av massa olika anledningar. Men tillslut vågade jag för vi gjorde det tillsammans. Första barnet kom för fyra år sen och i våras kom andra. Ja, ni läste rätt, vi har en bebis på inte ens ett år och han vill skiljas! Eller separera till en början för att se “om känslorna kanske kan komma tillbaka”. För det där starka bandet till mig han känt förut fattas tydligen nu säger han. Och det har blivit svagare och svagare under flera år säger han. Och jag vet att det beror på mig. Jag har varit en idiot. Jag har trott i min naivitet att vår kärlek kunde övervinna allt. Men jag har varit deprimerad under de senaste åren. Gått in mig själv i min egen bubbla. Druckit alldeles för mycket alkohol och jag har vetat innerst inne att det inte är bra. Jag har vetat att det måste komma till ett slut på mitt beteende men jag har inte orkat eller vetat hur jag ska göra. Jag har inte visat min kärlek för min man, jag har vänt mig inåt och nedåt i en negativ spiral bara djupare och djupare nedåt. Tills han tog upp det på allvar med mig för snart 2 månader sen. Då hade det gått så långt för honom att han var beredd att lämna mig där och då direkt. Kanske behövde jag det här brutala uppvaknandet för att fatta och skärpa mig. Med största sannolikhet så är det så. Av alla krafter jag kunnat samla har jag lyckats hålla honom kvar för en andra chans. Vi ska gå till familjerådgivningen (också en grej jag inte visste vad det var för nåt för 2 månader sen).
Men jag börjar ändå bli mer och mer förbannad och bitter nu. Det var inte såhär mitt liv skulle bli. När jag blev gravid och födde mina barn skrev jag aldrig under på att jag skulle uppfostra dom på halvtid ensam. Det kanske finns en chans till återförening. Han vill ju tydligen ha familjen samlad helst säger han. Fast inte om han inte känner att han älskar mig längre och det vill inte jag heller. Jag vill inte leva med någon som inte älskar mig. Jag har verkligen försökt - och faktiskt lyckats - förändra mig till det bättre. Han håller med om det och tycker det är bra men han säger att det fortfarande är nåt som fattas. Jag förstår det. Det har tagit år för känslorna att blekna och om de skulle komma tillbaka så sker det väl inte över en natt. Men innerst inne tvivlar jag på att det överhuvudtaget är möjligt att de kan komma tillbaka, att han kommer kunna älska mig igen. Jag är rädd men hoppas ändå. Som flera andra har beskrivit här pendlar jag ständigt mellan hopp och förtvivlan, ilska och sorg. Det är ett limbo som jag bara vill ska ta slut. Det är väl kanske en inbyggd försvarsmekanism i mig som ställer in sig på värsta tänkbara scenario: att bli ensam. Att leva ensam med mina små barn varannan vecka.
Hej
Förstår att det måste vara jobbigt just nu, och inte sällan är ju ovissheten det svåraste att hantera. För det är ju då man pendlar så starkt mellan hopp och förtvivlan, och egentligen inte kan gå vidare på något sätt alls.
Det är nog jättebra att ni går på familjerådgivning, och kanske kan det ibland också hjälpa att gå på individuella samtal. För jag gissar att det finns en anledning till att du känt dig deprimerad och ökat din konsumtion av alkohol? Kan det exempelvis vara kopplat till förlossningsdepression, eller någon annan speciell händelse som kan ha skett i ditt eller ert liv?
Jag tycker ändå att det låter som om ni båda vill hålla ihop familjen och vill hitta tillbaka till varandra? Och så länge det inte finns någon tredje part inblandad (alltså otrohet) tror jag inte att det är omöjligt. Men det krävs också att man är beredd att bortse från sin rädsla att bli sårad, och därför försöker lägga bitterheten och ilskan åt sidan för att istället minnas vad man en gång såg hos varandra, och komma ihåg hur mycket man har byggt upp tillsammans och hur onödigt det vore att förlora allting.
Utifrån din historia tror jag inte att det är försent för er, och jag hoppas att det kan bli bra!
Tack så mycket för svar @onedaymore
blir så glad att någon tar sig tid att läsa
Jo jag tänkte på det med samtal, men kan man gå själv på familjerådgivningen?
Min man har sagt att han skulle vilja gå och prata med nån själv också (och jag vet att jag behöver det, frågan är bara om jag orkar…) Han säger att han själv känner som att han har nån depression eller nån sorts livskris eller typ 40-årskris samtidigt som känslorna för mig är blandade verkar det som.
Jag känner också precis som du skrev att det skulle va så himla meningslöst att kasta bort allting. Visst man kastar väl inte bort, det har ju varit liksom, men det känns ändå som att man skulle slänga bort allt med en skilsmässa.
Känns just nu som att jag helst skulle skaffat barn med nån annan, någon som vill vara med mig & familjen. Men nu är det som det är. Det är för jävligt men jag vet att det inte är någon idé att älta det jobbiga. Försöker intala mig själv att bara lägga fokus på saker jag kan förändra och sånt som är positivt. Det tror jag att jag läste här nånstans på forumet faktiskt. Och lite som sinnesrobönen: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden” (kan ta bort gud, jag är inte kristen men tycker det är så bra text)
Jag är i exakt samma situation som du. Min sambo berättade i somras att han inte har några känslor kvar. Vi har en son på snart 2 år och har börjat gå i familjerådgivning där vi i princip kommit överens om att vi inte ska separera förrän vår son är 3 år så vi ska ge det 1 år för att se om vi kan hitta tillbaka till varandra, vilket min sambo verkar väldigt tveksam till. TYcker verkligen ni ska börja med familjerådgivning/parterapi, vi har fått andra insikter genom olika övningar mm, plus att det blir ett naturligt tillfälle att prata om problemen.
Han har haft någon depression/deppighet sen vår son föddes men jag har inte heller varit lätt att leva med pga ätstörningar mm så jag vet inte om det har gått för långt eller om det finns något att rädda. Vet exakt vad du menar med att man slits mellan hopp och förtvivlan. Sorgen är det värsta av allt, jag är ensam med sonen hos min föräldrar nu över jul och sorgen att vi inte är tillsammans som en familj är outhärdlig. Men det är också outhärdligt att leva tillsammans med någon man älskar men som man inte älskas av. Önskar att jag kunde spola fram tiden ett par år.
Har läst lite om din situation i din tråd & jo jag känner igen mig. Enda skillnaden verkar väl vara att min man åtminstone vill ha kvar barnen (men inte mig då)
Jag är arg för jag vill inte missa hälften av deras uppväxt, jag vill att dom ska leva med både sin mamma & pappa. Dom är så små också, bara ett drygt halvår sen vi var på BB men yngsta. Fan också, jag ville verkligen ha fler barn, en stor familj där det händer grejer hela tiden. Fan vad han vill förstöra & riva ner det vi har & skulle kunna ha. Jag är kanske trög men jag fattar inte hur känslor bara kan dö?! Jag måste verkligen ha betett mig förjävligt & avskyvärt & nu får jag betala. Som jag önskar att jag kunde resa tillbaka i tiden & fixa ordning allt.
Styrka till dig också
Du verkar väldigt stark som klarat av detta ända sen i somras
Har bestämt oss för (eller jag kom motvilligt med det förslaget) att han ska sova borta ca tre nätter per vecka tills vi har ett till boende där jag kan vara & vi kan bo växelvis i huset med barnen. Han tycker det är ok att sova på kontoret, men det tycker inte jag utan vi har börjat kolla efter en extra lgh som jag kan ha. Det kommer bli dyrt & krångligt men han vill göra så & jag känner tyvärr att jag måste gå med på det, måste prova att va ifrån varandra. Han vill prova hur det skulle kännas att vara utan mig. Men tills det finns ett annat boende för mig kan vi börja med att bara han är borta typ halva veckan & att vi är tillsammans hela familjen i huset resten av veckan och lever “normalt”. Men vi måste ha en till bil för det, kommer också bli lite dyrt och krångligt. Men vi har hittat en bil som vi får i mitten av februari och tills dess ska han låna en bil av en kollega. Eftersom det är han som vill separera & eventuellt skiljas har jag sagt att det är han som ska ordna det praktiska så det är han som får prata med banken till att börja med.
Jul och nyårshelgen och mellandagarna har i stort sett gått bra. Vi har varit med släkt nästan hela tiden och vi har inte berättat för nån, bara låtsats som att allt är som vanligt. Tids nog ska jag berätta men jag orkar inte än. Vill inte heller än, känner att det är jobbigt som det är. Ska ju gå till familjerådgivningen om en vecka & tänker försöka boka in enskilda samtal också, både han och jag.
Ett stort problem - som bara är mitt - är att jag själv inte mått så bra de senaste åren. Under vårt liv tillsammans har jag blivit sådan som jag aldrig ville bli. Bla har jag dragit mig undan nästan allt socialt liv. Har pga blandade omständigheter tappat gamla kompisar för ganska länge sen. Men mest har det varit mitt fel och nu får jag bittert betala för min ensamhet. Trodde ju (idiotiskt, jag vet) att min man och familj räckte. De kanske de har gjort men om han nu verkligen kommer lämna mig blir det svårt. Därför har jag den senaste månaden (nästan i ren panik) sträckt ut en hand till en del gamla vänner och bekantskaper och en del släkt jag inte haft så bra kontakt med. Och tack och lov har det fungerat någorlunda bra hittills. Åtminstone ett par av dem verkar iaf inte sura på mig eller så utan verkar tvärtom vilja börja umgås igen. Sen är det tyvärr lite långa avstånd mellan oss och de har ju numera egna familjer och jobb som tar upp mkt tid. Men känner att det iaf är inställningen som räknas och det har känts jätteskönt att prata med dem, även fast jag förstås inte sagt något om mina nuvarande problem. Men det har känts bra också, att få prata och tänka på annat en stund. Sen är jag ju föräldraledig nu och har bara varit hemma med bebis och så har det ju ändå varit corona. Men mitt jobb är också problematiskt eftersom jag mestadels bara jobbat ensam hemifrån i eget företag, som jag givetvis har tillsammans med min man. Dom utåtriktade och sociala bitarna i företaget har han skött, men också mycket för att det är hans arbetsuppgifter och inte mina. Det här kommer ju också bli ett problem. Jag känner starkt att jag inte vill jobba kvar om vi ska skiljas och även när vi “bara” separerar. Känner både att det blir för jobbigt att ha med varandra att göra så mycket men också att jag skulle vilja kunna göra något eget utan honom. Något som bara jag kan och som jag gör på egen hand. Problemet är bara att jag inte vet riktigt vad det skulle kunna vara. Känner också oro inför hur ekonomin och allt praktiskt skulle fungera om jag blir ensam. Fan vad jag ångrar bittert att jag varit sån klyscha! Man ska aldrig, ALDRIG göra sig beroende av en man även om det är den stora kärleken och han är alldeles fantastisk. Varken ekonomiskt eller socialt, det vet jag ju. Ändå blev jag sådan och då är det förstås mycket svårare att försöka ändra på situationen såhär efteråt, även om det förhoppningsvis inte är försent helt och hållet.
Första veckan på riktigt med vår “halvtidsseparation”. Har gått förvånansvärt bra. Eller ok iaf. I måndags gick det i & för sig inte jättebra, kunde inte kontrollera mina känslor. Det var efter första samtalet på familjerådgivningen och jag tycker det gick bra. Det kändes bra med terapeuten och jag lyckades hålla mig saklig och fick fram det jag ville på ett bra sätt. Han också verkar det som. Han är bra på att formulera sig men det var han som grät under samtalet. Det värsta är att det inte för att han saknar mig eller älskar mig som han grät. Jag tror inte det iaf. Jag tror att han i viss mån sörjer det vi haft och det han en gång känt (men som nu enligt honom är borta) men också för att han tycker synd om mig. Han vet att jag är rädd och hur förkrossad jag är.
I bilen därifrån förlorade jag kontrollen och jag började gråta. Jag tiggde och bad, vädjade och försökte övertala. Precis allt som man inte ska göra. Han känner sig bara pressad och då blir han irriterad. Fast han gråter också men säger irriterat att vi måste separera, separera, separera. Han är sjukt stressad av jobbet också vet jag, massor verkar bara gå fel.
Jag samlar ihop mig för att vi inte ska skiljas som ovänner för ett par dagar och lyckas väl med det. Fast det var svårt att verka normal när vi åt lunch hos svärmor efteråt, som varit barnvakt till bebisen.
Sen åkte vi åt varsitt håll. Han åkte och jobbade och jag åkte och hämtade min äldsta på förskolan. Sen dess har vi varit själva i huset, han kommer hem i morgon torsdag eftermiddag. Mån-tors ungefär ska han vara borta och jag ta hand om barnen ensam hemma. Men det har varit ok, har tänkt på annat. Städat undan julsaker, gått lite promenader, skrivit och läst en del, sorterat lite jobbpapper. Han har ringt varje dag minst en gång och kollat hur det går. I måndags kväll sa jag “jag älskar dig” när vi sa hej då, han sa det inte tillbaka. Igår tisdag ringde han en gång mitt på dagen och en gång på kvällen. Då sa jag “puss hej” när vi sa hej då & han sa bara “hej då” tillbaka. Idag onsdag när han ringde pratade jag bara om vardagliga normala saker och sa bara ett vanligt hej då. Kommer bli svårt att fokusera på att hålla känslorna i styr nu när han kommer hem. Äldsta barnet har frågat efter pappa flera gånger, men inte idag.
Nja, det går fram och tillbaka. Var andra gången på familjerådgivningen idag. De senaste dagarna då jag har varit ensam i huset med barnen har jag haft det mycket jobbigt känslomässigt. & jag har gjort så som man inte ska, i ren desperation skrivit dikter och smsat, gråtit och skrivit hur mkt jag älskar honom och att han måste komma tillbaka och att jag är rädd och ensam osv. Blir så förbannad på mig själv, varför kan jag inte bara skärpa mig!?
Han verkar ju bara irriterad och trött på mig. Han saknar barnen men vill inte va med mig och det känns Gör ont och är fruktansvärt utmattande i längden att älska och försöka visa och göra allt för någon som bara bemöter en med avsky. Jag försöker intala mig att inte älska honom längre, han vill ju inte ha mig. Han har velat det förut men den tiden är förbi. Visst det är möjligt att hitta tillbaka till kärleken, vissa kan det, men det verkar faktiskt som att han inte vill det längre. Det verkar inte spela nån roll hur mycket jag än försöker eller vad jag än gör. Han fokuserar bara på det negativa och allt dåligt som har varit. Han visar ingen uppskattning eller någon som helst positiv energi till mina förändringar. Jag fattar inte hur man kan? Hur man kan bemöta någons kärlek med sådan avsky? Det gör så ont att jag inte verkar betyda nånting längre. Jag tycker det är så synd att han splittrar familjen, att barnen får lida för detta. Att jag tvingas till att bli en ensamstående morsa som bara kommer få uppleva hälften av mina egna barns uppväxt. Det är jag som har gett dom liv, det är jag som fött dom och jag har hela tiden velat att dom ska få växa upp med både sin mamma och pappa tillsammans. För min minsta är jag faktiskt orolig för att det kan bli problem med anknytningen. Jag vet att det är väldigt känsligt med små barn. Och han ville (mer än mig) ha barn.
@Diana Men hur går det för er då? Kan ni prata med och förstå varandra och har ni kommit fram till något?
Det är nog så för de flesta i början att man skickar saker i ren sorg, för att få någon slags bekräftelse på att man faktiskt betydde något.
Skriv i sms vi inte ska skicka tråden. Skriv på papper eller påbörja ett mail som du inte skickar.
Jag har ett snart ett år gammalt mail som utkast där jag skrivt allt jag känner och tycker. Går förfarande in och editerar det. Någon gång när jag känner mig klar så kanske jag trycker på sänd.
Men just nu vill jag inte ge honom någon slags bekräftelse. Dels för han inte är värd det och han bryr sig ändå inte. Och skulle han bry sig så tänker jag inte boosta hans ego.
Tack! Detta ska jag försöka hålla fast vid. Tänka att när jag vill förklara min kärlek måste jag hindra mig själv. Han bryr sig ju ändå inte (förutom att han typ tycker synd om mig) & det har inte hjälpt hittills, snarare tvärtom.
Jag hatar mig själv för att jag tvingade honom att berätta
Jag vill inte veta
Jag vill vara ovetande igen
Hur kunde han träffa henne när vår lilla bebis bara var 7-8 månader, det var snart tre månader sen
Hur fan kan han
Åh, fy så eländigt! Håll ut, andas och lita på att du kommer att ta dig igenom detta. Även om man inte vet hur, så ta bara ett litet steg åt gången. Jag tänker lite på hur Mattias Fredriksson beskrev hur man klarar att åka längdskidor uppför en slalombacke i Tour de Ski: ”kliv, kliv, överlev.” Titta inte på toppen, målet, tänk inte på allt som ska klaras. Bara ett steg framåt.
Separerar även jag ofrivilligt från mitt livs kärlek.
Hon hävdar att känslorna inte längre finns som krävs för ett liv tillsammans. Har dock en känsla för att det kanske kanske är så att någon har lyckats fånga hennes intresse. Har dock inte pressat speciellt för ett svar - är nog rädd för hur jag skulle reagera.
Jag lider med dig. Den enda trösten är kanske att personen du älskat inte är den du trodde. Det är någon annan. En sämre versionen. En bedragre.
Så har min blivande exman sagt hela tiden också, sen ca 3 månader tillbaka. Att känslorna är slut. Men inte att han träffat nån annan. Tyvärr verkar det vara alltför vanligt att det är så, att det finns nåt nytt. Vet inte riktigt vilket råd jag ska ge. Jag ville ju egentligen inte veta, inte ännu iaf. Men jag vet inte om du jobbar på att försöka få henne tillbaka, som jag har gjort de senaste månaderna. Jag har gett honom allt, försökt på alla sätt och verkligen velat få det att fungera. Trots den här ofantliga smärtan att nu veta sanningen är det ändå bättre. Nu slipper jag gå i ovisshet och kastas mellan hopp och förtvivlan. För det finns inget hopp längre, endast förtvivlan och från förtvivlan kan man bara komma uppåt, botten är redan nådd.
Tack! Jo, jag håller med. Det var någon som skrev ungefär såhär nånstans här på forumet. Att ett smart sätt, som kan hjälpa lite, är att se på exet utifrån, från ett objektivt perspektiv.
Vad är det för person?
Det är en man som är gift och har två små barn, varav den yngsta ca ett halvår gammal som frun är mammaledig med. Då inleder han en otrohetsaffär, blir kär och varken kan eller vill avbryta. Han vill sen lämna frun trots familj med små barn. Hon förändrar sig till det bättre och gör allt för honom. Ger honom allt han någonsin velat. Men han skiter i henne och hennes kärlek och familjen. Han fortsätter sitt hemliga förhållande, ljuger och säger att han ska träna eller jobba sent osv. Men då är han hos den nya och många gånger pratar han i telefon med frun när han är hemma hos den nya. Hemma fortsätter han att ge frun förhoppningar. Han låter henne komma nära, han har sex med henne. Hon avvisar honom aldrig, gör allt han vill. Han ljuger både för frun och den nya kvinnan. Den nya kvinnan är helt ovetande om att mannen har sex hemma med sin fru också. Till slut kommer frun på honom, han hade inte tänkt berätta det självmant, inte på ett bra tag. Utan han hade tänkt att fortsätta leva i parallella kärleksrelationer och samtidigt ge båda förhoppningar.
Ja, han är nu en annan. En främling. Han jag älskade en gång i tiden skulle aldrig behandla någon annan på det sättet, och absolut inte sin familj.
Åh fyfan, blir så ledsen för din skull. Hur kan man göra så mot sin familj? All styrka till dig!! Tillåt dig själv att må skit och ta ett steg i taget. Jag vet att det inte känns så nu men det kommer bli bättre
Jag hade skrivit ett sakligt sms att ni fortfarande har ett sexuellt förhållande till den nya, sen hade jag tagit ett test för könssjukdomar så man är på den säkra sidan.
Divorce diet är en mycket effektiv diet har jag läst på internet.
Gör ont och är fruktansvärt utmattande i längden att älska och försöka visa och göra allt för någon som bara bemöter en med avsky. Jag försöker intala mig att inte älska honom längre, han vill ju inte ha mig. Han har velat det förut men den tiden är förbi. Visst det är möjligt att hitta tillbaka till kärleken, vissa kan det, men det verkar faktiskt som att han inte vill det längre. Det verkar inte spela nån roll hur mycket jag än försöker eller vad jag än gör. Han fokuserar bara på det negativa och allt dåligt som har varit. Han visar ingen uppskattning eller någon som helst positiv energi till mina förändringar. Jag fattar inte hur man kan? Hur man kan bemöta någons kärlek med sådan avsky? Det gör så ont att jag inte verkar betyda nånting längre. Jag tycker det är så synd att han splittrar familjen, att barnen får lida för detta. Att jag tvingas till att bli en ensamstående morsa som bara kommer få uppleva hälften av mina egna barns uppväxt. Det är jag som har gett dom liv, det är jag som fött dom och jag har hela tiden velat att dom ska få växa upp med både sin mamma och pappa tillsammans. För min minsta är jag faktiskt orolig för att det kan bli problem med anknytningen. Jag vet att det är väldigt känsligt med små barn. Och han ville (mer än mig) ha barn.
Han bryr sig ju ändå inte (förutom att han typ tycker synd om mig) & det har inte hjälpt hittills, snarare tvärtom. 
