Det känns som om jag vill träffa någon. Jag känner mig ensam och längtar efter närhet. Samtidigt så känner jag mig väldigt…icke-redo. Jag har svårt att se hur någon skulle vilja ha mig. Jag tycker jag fattas mycket (eller allt) av det som gör män intresserade. Jag känner mig fortfarande sårad och skadad av relationen jag lämnade för över 1,5 år sedan och undrar om det jag kan erbjuda något över huvud taget. Mitt ex ord om mig ekar fortfarande i mitt huvud.
Tror ni detta betyder att jag egentligen inte är redo? Eller lurar man sig själv om man går och väntar på att någon slags känsla av att vara redo? Vad är era erfarenheter?
För min egen del väntar jag på redo-känslan, även om jag kanske får vänta länge.
Att fundera över vad man kan erbjuda en partner i en relation tror jag är väldigt bra, men jag slogs lite av att du enbart verkar fundera på vad du kan ge - inte vad du också förtjänar att få.
För jag tror att det också är viktigt att närma sig ett förhållande genom att vara tydlig med vad man också önskar och vilka krav man själv känner är viktiga för egen del.
Ditt värde tvivlar jag inte på. Jag känner inte din historia, men jag tror inte att du behöver oroa dig över att inte duga.
Men fundera även över vad du själv behöver, och hur du önskar att nästa relation ska se ut
För mig är det 2 år sen min exman flyttade ut - ganska huxflux. Ord som han sade sista åren säger mer om honom än om mig - det är jag helt övertygad om, och jag tror detsamma gäller dig.
1,5 år är faktiskt inte så himla länge, tycker jag. Det är väl den tiden jag själv behövde för att få distans och komma på fötter ekonomiskt - och jag har väl vid 2 år ingen egentlig förhoppning eller prioritet att träffa någon, jag känner att jag fortfarande är i uppbyggnad av min nya identitet. Jag bet inte hur jag skulle hantera en ny man i mitt liv, hur ska han få plats utan att jag ska behöva maka undan mig själv i denna fortfarande viktiga uppbyggnadsfas av mig själv? Men samtidigt - om man blir blixtförälskd kanske det är precis det som behövs för att ge näring åt ens nya jag?
Vi är alla olika, jag behövde komma igång för att veta hur det kan kännas. Första steget att t ex bara skaffa Tinder och få en massa likes, ja det kan ge en känsla av att jag väcker nyfikenhet. Samtidigt viktigt för mig att se, vilka typer av män väcker mitt intresse? Finns det några? I början var det lite fram och tillbaka, ibland vågade jag inte alls och ibland var jag mer framåt och tog kontakt.
För min del har det fungerat bättre att komma igång med dejting än att bara vänta på någon känsla. Men vi är ju individer och det viktigaste är att du gör det som känns bra för dig!!
Exakt så tänker jag också, att man lurar sig själv att gå och vänta in en känsla. Känslan kanske kommer under tiden man provar sig fram med dejtandet? Själv känner jag nog dessvärre att min självkänsla inte skulle klara att bli ratad just nu. Jag skulle nog bli helt knäckt och det skulle på ett eller annat sätt gå ut över mitt barn - så jag får nog vänta lite till är jag rädd.
Tror det är olika för alla jag blev lämnad efter 30 år och saknade så någon träffade en ny efter 5 mån och jag var inte redo alls såren efter skilsmässan blev värre då det tog slut med den nya killen
Är lite i samma situation, tyvärr, eftersom jag redan har träffat en ny som jag vet är helt fantastisk för mig (separerade dessutom för att jag ville ha en familj med exet kunde inte ge det emotionellt). Jag vill vara redo, men något i kroppen bromsar (bearbetar?) och det är svårt
