Vågade inte ta sista steget, men nu är det gjort

Åhh Sofia! Du beskriver precis som det känns…den smärtan och gör så ont. Jag har mina dagar när jag gråter mycket men känner ändå att jag tagit rätt beslut. Antar att det kommer att gå upp och ner såhär…
Kollade på en lägenhet igår…men kan ju inte köpa ngt ännu förrän vi sålt huset.
Har ännu inte berättat för barnen, han vill vänta då det är väldigt mkt på jobbet för honom. Har ännu inte fyllt i skilsmässo papperen heller…
En dag i taget tänker jag nu…

2 gillningar

– ur mannens synvinkel. Jag tror inte många ser ut såhär. Tror att kvinnan hade beskrivit situationen annorlunda. Med det sagt så betyder det inte att den ena har rätt och den andra har fel i sin beskrivning. Alla har en tendens att se sina egna uppoffringar och goda intentioner, och sin (ex)partners handlingar som att denne gör allt för egen glädje och att denne dragit nytta av de uppoffringar man gjort. Det är sällan så enkelt. Att försöka se saker ur olika synvinklar betyder inte att man ger den andra rätt.

Nu vet jag att du är sårad @Tailor och det med all rätta. Hur hon än skulle beskriva ert förhållande så innebär det inte att långvarig otrohet är ok. Din ilska är berättigad, men alla kvinnor är inte så.

4 gillningar

Vi planerar att berätta för barnen på fredag, så har de helgen på sig att bearbeta det lite och kan förhoppningsvis klara skolan från måndag igen utan att vara alltför ledsna.

Vi ansökte om skilsmässa online på domstol.se nu ikväll….

3 gillningar

Jag upplever det som att du tillskriver henne logik och målmedvetenhet. Det tror inte jag att hon hade. Hon var säkert förvirrad, osäker och vilsen. Styrd av de känslor som rörde sig i henne. Absoluta merparten av det hela som nu i efterhand förklaras med argument är nog efterhandskonstruktioner och rationaliseringar.

Och det är hon inte ensam om. Jag tror att alla människor är mycket mindre logiska än de vill tro. Vi är så enormt känslostyrda. Vi reagerar. Sen försöker förstå oss själva i efterhand genom att hitta förklaringar på varför vi gör som vi gör. Jag har jobbat med personer som tyckt sig vara extremt logiska och förklarat sitt sätt med att de är just logikstyrda och inte känslostyrda. Men de har varit extremt känslostyrda och konfrontativa, men väldigt bra på att rationalisera. Och avfärdat de som varit mindre bra på att rationalisera som känslostyrda, som om det på något vis skulle vara mindre värt. Rent krasst tror jag inte någon är logikstyrd. Men de som är i dålig kontakt med sina känslor vägrar inse det, och försöker desperat rationalisera istället, och försöker väga upp sin känslomässiga brist med att de minsann är logiska istället.

Hon har inte haft den känslomässiga förmågan att till fullo öppna sig och dela med sig av vad som händer i känslolivet. Istället söks det rationella argument, förklaringsmodeller, och orsaker. Man kan jaga sig blind på förklaringar som är logiska. Men jag tror att det i regel är blindspår. Vi är alla vilsna och försöker förstå varför vi känner som vi gör men det är nästan alltid efter att vi har handlat på våra känslor.

Min fru slutade älska mig. Jag har en hel del aningar om varför. Misstag jag gjort. Misstag hon gjort. Vad vi kunde gjort annorlunda. Men jag har funnit lugn och frid i att jag aldrig kommer förstå till fullo, och att försöka jaga fullständig förståelse kommer bara leda till att jag blir olycklig. Tankar och känslor som finns på andra sidan av min hud kommer jag aldrig förstå, kanske inte ens alla dem som finns på dess insida heller. Men det är sånt livet är.

Försök finna trygghet och svar i dig själv om dig själv @Tailor Hon och hennes känslomässiga förmågor är någon annans problem att hantera nu.

8 gillningar

Alltså jag tycker det är ganska tråkigt att du drar alla över en kam, alla kvinnor är inte som din ex-fru, som jag antar du jämför med.

Allt det där du räknat upp stämmer inte för mig och min man iaf.

2 gillningar

Imorgon ska vi värdera huset, har även en värdering på torsdag. Hoppas på att få tid hos banken på fredag för att se om min man kan ta över huset.

1 gillning

@nu_ar_allt_bra mycket insiktsfullt inlägg, instämmer :100:

1 gillning

Jag tror att de allra flesta får liknande tankar eller känslor, och det är normalt. Det är trots allt ändå något livsomvälvande, och då är det inte konstigt om man reagerar på det sätt du beskriver.

Jag minns när jag hade landat i mitt beslut att avsluta. Jag var egentligen helt säker och helt trygg i beslutet. Men ändå hade jag hjärtklappning och ångesttankar precis när det skulle ske. Beslutet var inte mindre rätt för det, och livet blev mycket bättre efteråt.

Det tar ett tag att landa i det nya, och det kommer att vara tufft ibland även framöver. För även att vara lämnaren är svårt och smärtsamt. Men det är okej om det är tufft ibland, för det kommer troligen ändå att kännas mycket bättre i slutändan

3 gillningar

Fast jag tror att det är ganska normalt att det blir sådana känslor när beslutet är taget, det är en sorts dödsryckningar.

En relation som legat på dödsbädden länge blir ju ändå spännande, romantisk, fin osv när man ser den i ljuset av att den är över. Det blir dramatiskt och väcker en massa känslor som kan få en att tro att det finns mer kvar att hämta där. Själv har jag väl “löst” det genom att liksom tröska på tills till och med de känslorna tar slut och allt bara är riktigt jävla stendött, men jag skulle inte rekommendera det, kostar onödigt mycket tid och tårar.

4 gillningar

Lättad? Nej, det känner jag inte att jag är. Tycker det är jobbigt och funderar på om det är rätt beslut, samtidigt som jag vet att det är det.

Nej, ingen av punkterna stämmer. Jag har ingen längtan efter att träffa någon annan och det är inget jag ser fram emot nu heller. Har inte en tanke på det än. Jag ska först bearbeta våra 17 år och blir trött bara jag tänker på en ny relation, ska hitta mig själv först i allt detta också.

7 gillningar

Den första värderingen är klar och det blev klart mycket högre än vad vi räknat med, min man kommer troligtvis inte klara att lösa ut mig. Imorgon kommer mäklare nr 2 för att ge oss en värdering.

Vi har fått tid hos banken på måndag, så får vi se vad de säger.

4 gillningar

Ett år sedan jag höll på med detta, ganska exakt. Ingen rolig period men med perspektiv och distans så blev det ganska bra iallafall tillslut. Lycka till! :two_hearts:

5 gillningar

Om man kommer överens så behöver man ju inte dela 50/50… jag skulle önska att man i skilsmässa kunde göra det så bra som möjligt för båda att gå vidare och inte bara stirra blint på att allt skall delas jämt.
Men förstår att det bara händer i sagornas värld.

Mycket av det du skriver känner jag så väl igen…
Vi har kämpat i många år eller i alla fall jag. Jag är den som har ordnat allt på hemmaplan med barnen mm. Jag är den som har vänner och vill göra saker medans han är mest trött. Vi har inte varit mycket osams men mycket irritation från min sida då det är som att prata med en vägg. Vi gicki familjeterapi för ca 5 år sedan men det hjälpte inte mig. Vardagen rullade på och det funkade. Tänkte att jag skulle hålla ut till barnen blev äldre. Idag är dom 21 och 14. Men större delen av förra året kände jag att det är inte så här jag vill leva resten av mitt liv. Jag vill vara lycklig, jag vill ha känslor och känna mig kär. Mellan oss fanns ingenting kvar från min sida. Så i januari i år så sa jag att jag ville skiljas. Han blev väldigt ledsen och chockad (vilket jag inte kan förstå för det var ju inte nytt, jag har ju tagit upp vårt förhållande ett antal ggr och sagt att blir det ingen bättring så finns det ingen utväg mer än skillsmässa.) Vi sålde huset och i maj flyttade jag. Vi är absolut inte ovänner och har umgåtts en del. 14 åringen har bott hos mig hela tiden sedan dess och ska nu börja varannan helg. Den stora bor inte hemma längre. Jag är sååå mycket gladare och mår så mycket bättre. Jag kan träffa mitt x och umgås lite ibland men det är så skönt att jag kan åka hem till mitt boende och vara själv sen. Jag ångrar inte att jag tog steget. Sen kan jag ibland känna mig lite rädd för hösten och vintern när alla kryper in i sina vrår att man blir väldigt ensam då. Men man är inte mer ensam än man gör sig. Jag har min träning och mina vänner och mina söner såklart så det ska nog funka. Vi lever bara en gång.

5 gillningar

När de som lagt all sin fokus och ork på familjen och sen inser att det börjar frigöras energi till att fokusera på sig själv, så inser man kanske att man inte är lycklig med sin partner.

Den som blir lämnad hade kunnat kanske förebygga det om de ansträngt sig över hela sin relation och inte när saker sätta på sin spets

9 gillningar

Kanske är dens situation som ändras mest när barnen blir mer självständiga? För mannen så rullar livet på som vanligt oavsett vilket stadie barnen är i.

3 gillningar

Ja, det är ju lite samma vi känt och samma tankar vi haft och kört på på samma sätt. Jag har också pratat med min man om vår relation, först för ett år sen och även i april och sen nu för tredje gången i början på juli, och det var först då han fattade allvaret, då var det så dags liksom. Hur många gånger ska man behöva säga saker för att det ska gå in?

Ja jag har tänkt samma med att bli själv, men har också min träning, kan t o m börja träna mer då och sen familj och de få vänner jag har. Kommer ha mer tid till hobbies nu också, vilket jag känt att jag inte haft innan.

Det blir nog bra för oss båda till slut :hugs:

3 gillningar

Det är som att dom sticker huvudet i sanden för att dom inte vill inse sanningen, det kanske är så man gör. Men det är inte bra.
Man behöver inte ha många vänner bara man har “rätt” vänner :grinning:
Det blir säkert bra för oss båda :smiling_face_with_three_hearts:

2 gillningar

Igår var vi hos banken och maken kunde inte ta över huset, inte ens det befintliga lånet kunde han stå ensam på, så det blir till att sälja det.

Idag kontaktade jag den första mäklaren, som var hos oss i onsdags, då de gav bäst erbjudande och gjorde bäst intryck, så nu har det dragit igång. På fredag kommer deras stylist för att se över vad vi kan göra för att förbättra inför fotograferingen och sen kommer annonsen förberedas och bara vänta på att kunna läggas ut när vi hittat annat boende.

I helgen ska vi dra igång med att börja plocka undan småprylar, prydnadsgrejer och annat som ändå inte ska stå framme vid fotograferingen, vi fick en generell checklista med några broschyrer vi fick av dem i onsdags, det är över varje rum lite vad man kan tänka på ska vara framme och inte. Lika bra att börja packa undan lite redan nu då det ändå ska göras, nu har vi gott om tid att rensa ut och packa iaf.

Väntar även besked på lägenhet, har sökt några och hoppas få en snart, så jag kan börja flytta ut en del prylar så smått.

2 gillningar

Hej Sofia78!
Vad långt ni kommit.
Här går det mycket trögare…vi har ännu inte skrivit papper och inte berättat för barnen. Detta pga min man vill vänta pga det är så mycket med jobbet just nu.
Jag tycker det är tufft att hålla skenet uppe här och låtsas som att allt är som vanligt…
Sa igår att jag tycker det är tungt att leva såhär och vill att vi ska berätta för barnen…
Jag har respekterat honom och förstör ju att det tar tid för detta att sjunka in…Han ville ju inte alls prata om det under semestern och nu skyller han på jobbet…
Tycker detta är svårt men får se ikväll om vi kan prata lite om framtiden.

1 gillning