Våga göra slut

Min historia
1

Behov av att skriva av mig då jag varken vet in eller ut. Kanske orkar någon läsa eller så får det bli terapi för mig.
Kort sammanfattning: Tillsammans i 8 år. Inga barn. 32 och 35 år gamla. Jag har alltid tvivlat på oss. Försökt att göra slut så många gånger under våra år tillsammans. Men han har alltid varit så säker och när det har varit nära katastrof har han alltid varit den bästa versionen av sig själv och burit oss igenom det.

Det började så enkelt, så som jag tänker att riktig kärlek ska vara. Inga spel utan lekfullt, roligt, spännande. Men efter den där första början har det fan alltid varit komplicerat. Jag känner mycket bitterhet över de första åren, då han ville ha mig mycket för sig själv. Jag har alltid velat ha ett liv där kompisar är ens förlängda familj och där dörren alltid står öppen. Min sambo vill gärna ha en veckas framförhållning och förstår inte varför någon ska bo i vårt vardagsrum (det finns ju hotell). Sen kan han vara hur social som helst när det passar honom. Ville jag åka på semester med vänner skulle jag väl inte ha tillräckligt med pengar för att åka med honom?

Han har också ett sjujäkla humör. En dålig dag på jobbbet går lätt ut över mig. Då jag alltid varit känslig mot hårda toner kan detta ta mig väldigt hårt. Men det är inte bara mot mig kan vara så mot utan min familj, sin familj, vänner. Alla vet om att hans humör är uselt.

Detta var då och vi har pratat mycket om detta och våra andra problem. Mycket har blivit bättre och mycket har accepterats. Han jobbar mycket på sig själv. Han är ingen dålig person. Dricker inte, slår mig inte, får mig att skratta, älskar mig. Och jag älskar honom. Bland alla dåliga minnen finns såklart så mycket fint, annars hade jag ju aldrig stannat.

Men jag är inte kär. Vill inte ligga med honom. Vill inte planera vår framtid. Det är juni, inget är inplanerat på vår sommarsemester. Jag kollar hemnet, jag står i hyresköer. Jag kollar killar på stan. Eller så är det ena veckan…
Sen har vi en bra vecka. Jag funderar på om vi ändå bara ska satsa. Skaffa barn. Blir jag gravid kanske ambivalensen lägger sig. Mina valmöjligheter försvinner.

Han vet om hur jag känner. Säger att han kan leva med det. Han vill bara att vi ska vara tillsammans. Säger att det är en 30-års kris jag har. Att jag inte vill bli vuxen.

Men herregud så mycket av min vakna tid går åt att fundera kring vad jag vill. Vad är riktigt? Att göra slut känns så hemskt, sådant nederlag. Alla våra minnen, våra framtidsplaner, våra internskämt. Att förlora sin bästa vän och största trygghet. För som sagt han är inte dålig. Han har dåliga sidor men vem har inte det. Vi har många bra sidor i vårt förhållande.men jag längtar bort alldeles för ofta. Känns inte rätt mot varken honom eller mig att stanna.

Så svårt att sammanfatta 8 år och alla ambivalens som finns i mig på ett kort inlägg…

3 gillningar
2

Det finns, iaf i min värld och om du hade varit min dotter, bara ett enda tveklöst svar på dina motstridiga funderingar och det tror jag att du iaf. förnuftsmässigt mycket väl vet inom dig själv oxå.

5 gillningar
3

Det ÄR svårt att ta sig loss när förhållandet är sådär hälften dåligt, hälften bra. Eller förresten, det är nog alltid svårt. Men det är bittert när man senare skiljer sig och man konstaterar att man borde ha gjort det för länge sedan.

Jag var i din ålder med en väldigt liknande bakgrund med mitt x, vi hade en kris där fortsättningen avgjordes av att han missförstod mig. Han trodde att jag menade att vi skulle försöka igen och blev så glad. Jag klarade inte av att ta det ur honom…

Det blev barn, flytt mm. Egentligen fanns min önskan att separera i bakgrunden hela tiden. Kändes olika påträngande bara. Efter att vi slutligen genomfört det som hela tiden varit vår gemensamma dröm så blev det bara sämre. Efter 24 år gick vi isär. Vi borde ha gjort det för länge sedan!

Idag har det gått 4 år sedan separationen men jag funderar fortfarande mycket på livet som gick. Både han och jag har nya som vi trivs bra med. Rent av mycket bättre :wink:
Jag kan inte ångra mitt liv för då hade jag inte varit där jag är idag. Men i ett parallellt universum önskar jag att jag hade genomfört separationen då, innan barnen och allt som hände sedan.

3 gillningar
4

Tack för ditt svar Noomi. Jag vet väl det egentligen. Man vet vad man har och inte vad man får. Vet med mig att jag har vissa problem med att binda mig. Rädd att det bara är jag som inte kan vara nöjd.

2 gillningar
5

Hört om pokerteorin? Man känner att man satsat så mycket så man fortsätter med sina halvkassa kort för msn inte vill förlora det man lagt in. När slutresultatet lätt blir att ännu mer förloras. Så känns det för mig nu.

Skönt att höra att ni båda har det bättre nu! även om det kanske skulle gjorts tidigare.

3 gillningar
6

Men läs ditt eget första inlägg som om det vore din lillasyster som skrivit det, vad i all världen skulle du säga till henne? Att hon har svårt att vara nöjd och är rädd för att binda sig? Efter en åtta år lång relation, där det alltid funnits tvivel. Men där hon stannat och försökt göra relationen rättvisa… på vilket sätt skulle “hon” isf ha haft svårt för att binda sig?

Det är väl klart att det är svårt att binda sig till det avgörande steget när det inte känns rätt och aldrig har gjort, men ändå har du ju bundit dig fram till det här “oåterkalleliga” steget med barn som din ålder börjar pressa på om. Du har samtidigt investerat åtta år av ditt liv och ofrånkomligen så kan du känna dig rädd att dessa år ska vara helt förgäves om du bryter nu. Men på vilket sätt blir det bättre om du gör som så många omodiga gör, de dövar sina tvivel och tveksamheter genom att blunda och bara köra på i 180 och ta det ena ytterligare steget i relationen efter det andra. Skaffar sig “projekt”, köper hus, renoverar, skaffar hund, ett barn och sedan ett till och inget blir såklart mer rätt av att öka påfrestningarna exponentiellt. Tvärtom, om saker redan är jobbiga innan man får barn så blir det sju resor värre efteråt. Även om barnen är en gudagåva och livets mening om du frågar mig. Men skaffa dem inte med fel person för guds skull :pray:

Sköt en separation snyggt bara, du är i precis den ålder där kloka personer med tveksamma och otillfredsställande ungdomsförälskelserelationer bryter upp. Gör det snyggt och gör ingenting med de killar du sneglar på när du är ute på stan. Var modig och gör uppbrottet snyggt och oklanderligt och ge det/han/er de månader som det uppbrottet tar.

Din tid kommer och när det så småningom känns rätt med en annan person så kommer du att veta det instinktivt. Du kommer inte att försöka intala dig att det kanske bara är du som har svårt att binda dig, för du kommer inte att vilja annat än att binda dig.

När det känns rätt! :sunrise_over_mountains:

3 gillningar
7

Kan inte låta bli att komma in med ett förödande perspektiv på saken: att oxå tvivlet kan vara en sjukdom!

Jsg tvivlade på mitt ex i 18 år. Och nu har det snart gått fyra år sen jag lämnade honom, och mitt huvud tvivlar ännu på om det var rätt!

På ett plan vet jag att det inte var fel beslut iaf, och det är för att han är så mkt lyckligare nu, med sin nya. Det blev ju en förbannelse till slut att leva med mig som bara velade.

Vår relation var oxå en ungdomsrelation och att jag tvivlade har sina orsaker.

Men att jag tvivlar nu är oroväckande. Vem ska jag skylla på? Hur ska jag bli kvitt min egen, oroliga pendel?

8

Snälla vad du än gör skaffa inte barn och sen lämna. Lämna honom nu så slipper ett barn i framtiden genomgå en separation.

6 gillningar
9

Hej,
Jag tycker du ska fundera på om “felet” är att du tvivlar eller om “felet” är kärleken. Jag gick igenom samma sak en period. Kunde inte förlåta honom för gamla saker, funderade på att om gräset inte var grönare osv.
Tycker det är normalt att man kollar in andra på stan, tänker och ser över sina alternativ. Speciellt när man varit tillsammans så pass länge och blivit vuxna ihop och om det är dåligt i relationen.

Så länge du är ärlig mot din kille? Har du provat att gå i terapi eller har ni testat parterapi?

Det hjälpte oss något enormt, nu 5 år senare är jag lycklig och vi har barn tillsammans och är väldigt lyckligt att han stod ut med mig.

1 gillning
10

Att läsa din berättelse var som att läsa om mig själv. Skillnaden är väl att vi låtit 15 år gå, har två barn och hus.
Jag hoppas du hittat ditt svar din lösning, för att ta ett beslut nu som påverkar mina barn när jag ser hur lyckliga dom är över att ha oss båda, är det svåraste och mest ångestframkallande jag någonsin behövt göra.
Lycka till med ditt beslut! Försök vara ärlig mot dig själv :hugs:

11

Hej, hur är det ? är du fortfarande kvar i relationen?

Jag är i samma sits som dig, jag har nästan alltid tvekat på min sambo så länge jag kommer ihåg vilket är ledsamt, hon är en av dom mest godhjärtade personerna jag har i mitt liv och en person jag kan alltid lita på. På pappret är våran relation perfekt och jag har alltid trott att det ska växa fram något starkare mellan oss och jag har varit rädd för att slänga bort och ge upp en sådan fin relation som våran. Jag har flertal gånger också berättat över hur jag känner till min sambo och jag har även tänkt göra slut ett flertal gånger, men min sambo har alltid lyckats se det positiva i vårt förhållande och övertalat mig att stanna.

Många gånger så tror jag det är mig det är fel på?! när jag aldrig blir nöjd, är gräset grönare på andra sidan eller är det bara inbillning? svårt att säga. Detta är min första längre relation som nu varat i 5 år och jag har knappt varit i några förhållande tidigare, jag är just vid 30 årsstrecket kanske detta är en ålderskris? kanske delvis men det känns som jag slösar både min och hennes tid. Men efter man har varit så här länge tillsammans så växer man tillsammans och hon är en stor del av mitt liv vilket skulle vara svårt att bara sudda ut nu, sedan så känns det fel att bara ge upp 5 år.

Men jag mår inte bra av denna relation, vi går i planer på att kanske bygga hus snart om våran ekonomi tillåter. Och jag har försökt tänkt positivt kring det hela och att det snart vänder och börjar kännas bra men det gör inte det. Om sanningen ska fram så är det inte det jag skulle vilja göra just nu. Själv drömmer jag om att kanske köpa lägenhet och bo själv och va singel ett par år framåt, och möjligtvis resa och utvecklas själv som person och kanske träffa andra människor eller har jag kanske allt för höga drömmar och tänker för stort? Men jag har mera och mera börjat fantisera om att vara tillsammans med någon med samma sorts drömmar och samma visioner även fast vi har mycket gemensamt så känns vi ändå så väldigt olika. Jag har alltid tvekat och funderat mycket över större livsbeslut.

Har märket senaste året att jag blivit mera trött och irriterad på henne över små saker + att jag många gånger inte ser framemot helgerna utan tycker det är nu ofta bara jobbigt att spendera tid med henne vilket är bara så jävla fel.

Hör gärna av dig går i samma tankemönster.

12

Jag stannade kvar. Nu 2 barn senare är det dags att bryta upp.

13

Vad är anledningen till uppbrytet nu? Är det ändrat?

14

Håhåååjajaa, nåväl men nu har du det du stannade för i dubbel uppsättning, vilket är lycka i sig :heart: :heart:

Tja, vad kan man säga… annat än att det ju inte finns så särskilt många " :sparkles:…och sen levde De lyckliga i alla sina dagar :sparkles:"-relationer/historier, iaf inte utanför sagorna.

3 gillningar
15

Hej, jag är i typ samma sits! Hur går det för er?