Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Vad skulle du göra i min situation?

Jag behöver hjälp för jag kan inte hjälpa mig själv mer.

Vi har varit tillsammans i 15 år och har två barn tillsammans, 10 och 12 år.
Haft en dålig relation i många år där jag vänt mig ut och in under många år för att ens kunna orka. Samtidigt har han varit en trygghet för mig, varför vet jag inte?
Vi kan skratta ihop, titta på serier mm. Som bäst har vi alltid haft det när vi är lediga dvs på semestrar mm.

Han satsar mycket på sig själv i form av träning och jag fixar allt med barnen och jobba heltid, är vd på ett medelstort bolag. Så jag har en enorm press på jobbet och kämpigt hemma.
Det är alltid något fel på mig, jag kommer hem försent, lagar dålig mat eller är för trött.
Får ingen som helst närhet av honom och har inte haft sex på några år. Vi har gått i par terapi men han bokade av mötena när han inte kände för det.

Mannen och äldsta dottern drar inte jämt och har bråkat väldigt mycket så mycket att hon mått dåligt och ville att han skulle flytta, hon hatar honom säger hon. Vi har sökt hjälp eller jag har sökt hjälp och gått till psykolg med dottern. Psykologen gjorde en orosanmälan efter andra besöket och skola hängde snabbt på.
Jag fick panik och visste verkligen inte vad jag skulle ta mig till! Min man som skulle vara vår hjälte och min livspartner…när nyheten nådde honom var det mitt fel.
Mitt fel att jag tjatade för mycket hemma, att jag inte skötte barnen efter hans rutiner (ja jag ska sköta efter hans rutiner) att jag svurit hemma och höjt rösten… Ja jag sa ifrån tillslut och förvarade min dotter när han sa att hon inte var värd att ens få presenter.

För två månade flyttade han ut, jag krävde det! Men bara för att få husfrid främst för min dotters skull. Nu har han börjat komma och gå lite som han själv vill, han frågar innan men jag kan inte säga nej. Min dotter blir så arg när han kommer hit och känner sig otrygg kring honom.

Jag skämt så oerhört men jag älskar honom, har svårt att acceptera att vi inte ska vara en familj mer. Samtidigt så skulle jag aldrig låta någon leva som jag gjort, i ett förhållande som dränerar och bara tar och tar. Hårda ord och brist på empati och närhet.
Han vill att vi kämpar för att allt ska bli bra och så att han kan komma hem igen. Är då rädd att jag förlorar min dotters förtroende då hon verkligen inte vill det.

Förstår att en separation tar tid och ska göra ont. Men det gör så väldigt ont.
Vad skulle du göra i min situation?

3 gillningar

Jag tycker inte det låter som att du ska försöka rädda det där. Han verkar inte vara snäll mot vare sig dig eller barnen, och inte intresserad av att förbättra saker. Jag tycker du ska söka stöd hos en psykolog eller liknande för att få en utomstående att prata med, då det för mig låter som att du är ganska långt gången i en normaliseringsprocess där du accepterar orimligt beteende och inte riktigt ser det klart.

3 gillningar

Been there - done that.
Jag ska inte berätta om alla fel jag gjorde, för det är inte till någon hjälp. I stället ska jag säga vad den mer efterkloka jag tycker.

Först och främst behöver du förstå hur sjuk er relation är. Ja, du kan gå till en terapeut och upptäcka det där, men det tar tid. För lång tid. Något som kan vara till hjälp är att kolla upp de här länkarna:
http://www.varningstecken.n.nu/
The narcissist's lack of empathy (30 DAYS OF NARCISSISM) - Dr. Ramani Durvasula - YouTube (30 avsnitt, men de är väldigt korta)

Sedan behöver du förstå riktigt HUR skadligt det är för er dotter att bli behandlad så där av sin far. För det första förstörs hennes självkänsla. Hon kommer att gå in i vuxenlivet övertygad om att hon är värdelös. För det andra är pappan hennes manliga förebild. Den dag då hon skaffar sig pojkvän, så kommer hon att tro att en riktig man är någon som trycker ned henne och är elak.

Nästa viktiga steg är att förstå att hur mycket du än älskar din man, så älskar han inte dig och inte era barn. Ja, han kanske säger att han gör det, men det är bara ord. Det han visar i handling är att han skiter i hur ni mår och om ni är lyckliga.

Det du bör göra omedelbart är att byta lås. Sedan lovar du dig själv att aldrig någonsin släppa in honom när dottern är hemma. När han vill komma, så stäm träff med honom någon annanstans. Din dotter ska inte behöva känna sig otrygg i sitt eget hem.

10 gillningar

Du har svaret här i dina egna ord.

3 gillningar

Hej @Lee
Det är jättebra att du kommer hit till forumet och ventilerar. För egentligen tror jag att dj själv vet vad du bör göra, men ibland kan det vara skönt att få det bekräftat även från andra.

Vi är många som har varit i relationer där vi har gett mer än vad vi fått. När man är mitt inne i det hela är det svårt att se hur skevt det faktiskt är. Men om man inte tar sig ur det i tid finns risk för utmattning och andra nedbrytande tillstånd som det tar lång tid att bli frisk ifrån. Och du måste värdera din hälsa och ditt välbefinnande högre än en (dålig) relation.

Sen har vi nästa aspekt, nämligen detta med din dotter. Jag kan känna igen mig i hennes perspektiv, för jag har själv varit den dottern. Jag hade en antagonistisk relation till min pappa när jag växte upp, och hur han behandlade mig och min syster var inte acceptabelt. Nu var min mamma alldeles för slutkörd för att orka ens tänka på en separation från min pappa, men min högsta önskan när jag var barn var att mina föräldrar skulle skilja sig så att min pappa kunde försvinna ur mitt liv. Han skapade mycket otrygghet och negativa känslor.
Så ge din dottern möjligheten att växa upp utan en destruktiv person i hennes liv. Hemmet måste få vara en fredad plats även för barn, och om hon ska kunna bygga upp sig själv inför ett vuxenliv har hon inte råd att ha någon som konstant drar ned henne. Så om inte annat för hennes skull bör du sätta stopp för hans besök. Idag. Eller helst igår.

Troligen blir det lättare för dig med att gå vidare och få klarhet i saker och ting om du går distans till honom. Så ge er båda den möjligheten

2 gillningar

Jag vet men förstår inte…får inte in detta i mitt huvud.
Alla andra förstår, barnen förstår men inte jag.

Tack för länkarna, jag ska kika på dom.

Min dotter kämpar med hur hon blivit påverkad av sin far… För barnens skull om inre annat, borde jag ha lämnat tidigare.

Jag ger tre råd till mina barn om relationer:

  1. Man ska vara snälla mot varandra!
  2. Svartsjuka är inte romantiskt.
  3. Försök inte ändra på varandra. Det kommer bara att leda till elände. Om man inte kan leva med varandras egenheter så ska man inte lva ihop.
3 gillningar

Tack för att du berättar om din egna erfarenhet.
Jag vet bara inte hur jag ska gå vidare, han kommer bli så hatisk om jag inte låter honom komma hit. Och samtidigt tappar jag det sista vi har om jag gör så mot honom.
Jag hör hur illa det låter när jag skriver såhär men det är så jag känner.

Det var starkt gjort av dig, heja dig!

Nu är det så att i nästa steg, vill du låta honom flytta tillbaka in hos familjen igen? Det känns som om det är hans mål ?
Då blir det ogjort allt du redan krävt av honom.

Skulle jag vara du skulle jag byta lås, kräva att han planerar hur ni ska ses utanför huset samt kunna ta ett nej från dig.

Ni kommer kanske ha kontakt om barn eller familj i framtiden. Han måste ha respekt för familjen. Kan han inte det eller blir hatisk som du skriver så skulle jag bryta direkt.

Jag förstår att du kanske inte håller med eller orkar @Lee men ge dig själv fem minuter i dina egna tankar, hur vill du leva i framtiden? Hur vill du dina barn skall se på er föräldrar? Vill du, med handen på hjärtat, fortsätta med din man ?

Du skriver:
Dålig relation i flera år, du servar familjen så han kan upprätthålla sina intressen, han ska alltid göra dig bättre och klagar på dig, sexlöst i några år, skiter i terapin, hemsk mot er dotter, kan inte ta ett nej, skyller orosanmälan på dig.

Jag hade skiljt/separerat på de fyra/fem första punkterna utan att blinka efter parterapin fallerat.

Sluta skämmas för det här, det är han som skapat det så han får skämmas.

Hoppas jag inte är för kritiskt @Lee men du måste ta till dig styrka och fortsätta med förändringen som du påbörjat annars fałler ni tillbaka till gamla vanor.

3 gillningar

Du förtjänar bättre!
Dina barn förtjänar bättre!

Låt honom inte komma tillbaka

2 gillningar

Vill bara säga att jag förstår att situationen är jättejobbig men dina barns välmående bör alltid komma först inte mannen. Att en psykolog gjort en orosanmälan för att din dotter mår dåligt och han får fortsätta komma och gå som han vill är inte bra. När du inte visar gränser för din man så visar du samtidigt att din dotters välmående inte är prioritera ett.

3 gillningar

Tack för dina peppande ord!
Tror jag vill vara med honom men det kanske bara är ovanan att vara ensam?
Han har inga nycklar till huset, jag har köpt ut honom.
Önskar det vore lättare men jag känner nästan att jag har ett beroende till honom.

På fredag ska jag träffa en psykolog som jobbar med psykisk misshandel i nära relationer. Socialen har hjälpt mig med den kontakten.

6 gillningar

Jättebra att du fått kontakt till psykolog. Det är inte konstigt att du känner som du gör då du förmodligen varit med om traumabinding . Jag hejar på dig.

Ja, troligen kommer han att bli både arg och hatisk. Men du, det är okej. Det är det faktiskt. Han kan få bli hur arg han vill. Han kan säga precis vad han vill. Och han kan hota precis hur mycket han vill. Men det är hans problem, inte ditt.
Det får du vara beredd på, och det får inte beröra dig och det liv du måste bygga upp för din egen skull och för dina barns skull.
Jag vet att det är lättare sagt än gjort. Det är svårt att inte påverkas av andras beteende. Men ditt värde och ditt barns värde är inte beroende av honom, och du måste våga tro att det kan bli bättre. Alla som avslutar en relation måste gå igenom en period av “detox” där man härdar ut den abstinens man känner efter en annan människa. Det är nästan som att sluta med heroin eller någon annan substans. Det är fruktansvärt svårt, men det är värt det. För väl på andra sidan har man plötsligt möjligheten till ett liv som man knappt vågat tro var möjligt!

Just nu är du i den tuffaste perioden. Men det blir bättre. Och här inne finns det mängder av andra personer som gått igenom precis samma sak, och som därför förstår dig och kan stötta dig. :heart:

7 gillningar

Jag skulle (med facit i handen) ta till mig att han är min drog, att jag är medberoende i en relation med en dysfunktionell person och asap söka professionell hjälp för mig själv att hantera de svåra, benhårda och djupt motsägelsefulla emotionella bindningar (kallas traumatisk bindning) som uppstår i den typ av relation som du beskriver.

Du kommer att komma vidare, bearbeta och börja SE på saken med nya och klarare ögon… men det går tusen gånger fortare och med mkt bättre resultat inför framtiden för att inte halka på bananskalet igen… om du söker hjälp!!!

Får du ingen kontakt via VC (troligen inte och isf KBT på ngr få gånger och det räcker inte) så är mitt otvetydiga råd att bekosta en privat välrenommerad psykodynamisk terapeut ur egen ficka… snordyrt, men kan mkt väl visa sig vara ditt livs bäst investerade kronor :muscle: :v:

3 gillningar

Så otroligt sant. Den första perioden efter att exmaken flyttat ville jag bara att han skulle komma tillbaka för få det onda i hjärtat att gå över. Hittade hit när jag googlade på “bli tillammans igen efter skilsmässa”. Samtidigt visste jag att det inte var det bästa i längden så kämpade mig igenom. Och som @onedaymore skriver - det finns ett annat liv på andra sidan!

Tycker det låter så bra att du fått kontakt med psykolog. När det känns tufft, försök att tänka på din dotters bästa, och skriv av dig här. Ta inte tillbaka honom!

1 gillning