Det är ett bra forum men jag behöver ett driv framåt som jag skulle vilja att det fanns mer av.
Kanske en kategori för dem som tagit sig igenom separationen och mår rätt okej även om man, som jag, vissa dagar känner sig ledsen över att livet inte blev som man tänkte sig.
7 gillningar
Bra idé. Jag ser alla andra gå vidare, men här sitter jag ännu efter 4 år.
1 gillning
Jag skulle tro att för de flesta som har varit, är och kommer att vara aktiva här stavas anledningen vånda.
Här finns de som undrar varför de blev lämnade, som förstår nada,
Här finns de som lämnat och våndats över relationen och inför beslutet.
Här finns de som varit den tredje parten.
Jag skulle tro att de flesta som skriver här gör det för att
- få ur sig sin sorg, sin gråt, sin kamp, sätta ord på vad de tänker, känner, vad de brottas med.
- söka stöd, tröst, empati, förståelse.
- söka råd och hjälp.
kanske två av punkterna eller alla tre.
Det är lätt att projicera sina egna känslor, sin egen besvikelse, känslan av förräderi, misslyckande på andra. Det kan kännas provocerande att läsa om de som har en annan situation/erfarenhet än en själv.
Var och en har sin ryggsäck, sin erfarenhet, sin relation. Jag vet inte vad en annan går igenom. Det är lätt att generalisera. Men jag är inte du, du är inte jag. Om det visar sig att vi efter x antal år egentligen inte såg/kände/visste den vi levde med, hade barn ihop med verkligen var, om vi inte kunde se/känna/förstå vart vår egen relation var på väg, vi skulle vi då döma andra? Hur skulle vi då kunna förstå, veta, känna hur den som skriver under pseudonym på detta forum känner, är och har det?
Huru lätt vore det icke om det funnos en patenterad lösning för alla relationsproblem. “Mor Annas dunderdroppar mot relationsdippar” eller om alla voro stöpta i samma form, hade samma syn på livet, kärleken, relationer. Men så är det icke.
Det finns en juridisk lag men vad avser moral och etik kan jag icke förvänta mig/kräva att andra ska anpassa sig/pressa in sig i min “mall”. Vi lever dock i en liberal tid när gemensamma normer och värderingar är stadda i upplösning, en inte minst sexuell frigörelse där det trummas fram att var och en är sin lyckas smed.
Understundom kan någon hamna i situationer där den gör saker den minst av allt hade förväntat sig och försaka det den minst av allt trodde. Ibland kan vi hamna under inflytande av någon som har en starkare vilja än vår. Ibland är en relation från början mer eller mindre ensidig då andra part mest fastnar för bekräftelsen eller den yttre skönheten. Det finns de som bara lever för passionen och när den falnat söker de sig nya passioner. Rätt eller fel, vem avgör det? Finns det en högre, allmängiltig norm som gäller alla över allt?
Hur som, vad jag vill med detta inlägg är att vi som är här bör betänka att situationer kan vara olika för den som hänger här och att det inte går att applicera ens egen situation på någon annan och inte anklaga eller generalisera. Till dem jag sårat med något jag skrivit framför jag min djupaste ursäkt. Förlåt!
10 gillningar
Ärligt glad för din skull. Ja hitta rätt igen. Ja frågan är varför stanna jag så länge. Skilsmässan är igång nu.
Jag har varit väldigt upp och ner i mående. Så min inlägg speglar bara mitt mående. Tyvärr. Är ledsen för en del inlägg. Men han gjorde mej så arg till sist. Har varit en lugn människa. Så det var väldigt mycket ilska som behövde komma ut. Det är svårt med skilsmässa.
3 gillningar
Känner igen det.
Var lugn. Snäll. Tålmodig.
Med min första stora, misslyckade romans förlorade jag tålamodet.
Med mitt äktenskap förlorade min vänlighet, blev irriterad, aggressiv, otrevlig - sidor jag inte visste jag hade. Jag var djupt nere i ett mörker som skrämde mig.
Nu, efter skilsmässan har jag börjat återfinna allt det där som jag trodde jag förlorat för alltid.
Vissa tycks locka fram det sämsta ur en.
1 gillning
Vad skönt att höra att det är på gång nu!
Hoppas du snabbt hittar ny riktning och lugn i ditt liv!