Jag hittade hit när jag och min dåvarande man fortfarande låg i skilsmässa nu under våren och har fått mycket insikter av att läsa mångas olika historier.
Jag lämnade eftersom mitt X missbrukade alkohol och vi fick mer och mer problem som vi inte löste, trots att jag verkligen ansträngt mig i flera år.
Något jag reflekterat över är att det känns som att jag som ”valt” att lämna inte riktigt hör hemma här.
Jag hoppas att jag har fel och att det här är ett forum för oss alla som är på väg att skiljas, håller på att skiljas eller redan har gjort det (oavsett hur länge sen) och vad orsaken är.
Det vore intressant att höra vad ni tycker – vad ska vi ha forumet till och vilka hör hemma här?
Jag har inte hänt här så mycket, men hopps och tror att forumet är bra för alla som ligger i skilsmässa, har genomfört en skilsmässa eller riskerar att hamna i skilsmässa.
När jag läser inlägg så är det intressant att läsa både vad ”lämnare” skriver och vad ”de lämnande” skriver. Jag tillhör mer den senare kategorin, men att höra ”lämnare” ger en inblick och förståelse. Oavsett så är det ju en jobbig situation som ingen (oavsett sida) hoppades hamna in den dagen då man lovade varandra kärlek.
Jag var oxå den som lämnade och har inte bemötts av samma hätska toner som många andra lämnare här tyvärr har fått göra. Därför hänger jag kanske kvar oxå.
Men det är synd och simpelt att så många lämnare fått svänga om i dörren på detta forum.
För skuldkänslor, ånger, panik och “shit vad har jag gjort?!” hör oxå till en skilsmässa och borde få uttryckas utan svars-kör av hån och “rätt åt dig”.
Har alltså sett tendensen att lämnare fått mycket hat här av de lämnade. Som om världen plötsligt delats upp i de onda och goda.
När saker är mera nyanserade än så och vi istället kunde passa på att försöka förstå varann.
Det er en stor forskjell på å gå fra en ektefelle som sliter med alkohol/rus eller fysisk/psykisk misshandel enn å bli forlatt av en som er utro, lyver og bedrar. Man trenger ikke være rakettforsker for å kunne skille de 2. Dette kommer tydelig til uttrykk i innleggene.
Jag tycker de borde lägga till ett par kategorier. En som specifikt är för lämnare och en för lämnade. Då kan man ta upp just de problem som har att göra med vilken “sida” man står på, utan att stöta sig med den andra gruppen.
Jag tror att det kan finnas en naturlig förklaring till att det existerar fler lämnade här. Oftast så kommer skilsmässan som en chock för en som blir lämnad. Hen behöver älta och ventilera och bearbeta. En som lämnar är för det mesta förberedd och har inte samma plötsliga behov av detta. Mitt X var en sån som vände på tröskeln här inne. Han möttes av avsky (inte av mig dock)över hur han handlat och drog sig snabbt tillbaka. Det ligger mycket känslor bakom varje inlägg här och många sårade själar. Man kan vara otroligt ledsen över att ha gjort någon annan illa och må verkligen dåligt över det och då måste man också få skriva här.
Jag är en ”lämnare” som hänger här inne för att ge en nyanserad bild av en separation / skilsmässa. Har fått ta en hel del skit men hävdar att forumet är för båda sidor. Håller verkligen med om att det handlar om de goda mot de onda.
Den som har lämnat har verkligen gjort allt fel medan den som blivit lämnad är vit som snö och helt utan skuld.
Också blivit lämnad men tycker det är jättebra och givande att båda sidor ( om man ska kalla det så) kommer till tals! Många kloka synpunkter och infallsvinklar som hjälper isllafall mig att förstå samband!
Håller med om att forumet är både för lämnare och lämnade. Det är bra att få höra olika åsikter. Olika sidor av myntet. I många fall har vi olika syn, och får väl nöja sig med att man ser på meningen med livet på olika sätt.
Här måste jag protestera! Har själv aldrig hävdat att jag gjort allt rätt. Och jag läser inte om många här som uttrycker det så heller. Det som är gemensamt med många lämnade här är att det som lämnat inte involverat sin partner i beslutet att gå vidare med sitt liv. Det svider rätt rejält att vara helt maktlös inför ett sådant beslut. Men där verkar lämnade och lämnare ha olika syn på saken, där den lämnade många gånger verkar tro att partnern är en tankeläsare som ska gissa sig till vad den andre känner och tänker. Så vips är det färdigtänkt, och familj och fru/man är akterseglad.
Synd att det ska bli så polariserat. Svart och vitt. Att kommunikation uppenbarligen är så svårt. Efter mitt år här har jag insett att det, i varje fall i ”normala” relationer, är just oförmågan till kommunikation som gör att relationer tar slut.
Det är dock min tolkning av många berättelser och jag söker inte medhåll. Min erfarenhet av livet är att man både har lämnat och blivit lämnad varför det är svårt att förstå denna inkonsekvens som råder många ggr.
Den som lämnat tillskrivs psykisk ohälsa eller livskris.
Det jag håller med om är att de som har lämnat inte har samma behov att vara i den här typen av forum då de har fullt upp med att leva sina liv.
För mig har det blivit som ett beroende eller som att läsa en blogg och vissas öden är så ledsamma då det är små barn inblandade och även jag undrar hur tusan folk tänker som överger en familj med nästan nyfödda barn. Men man har ju inte hela bilden klart för sig, en del kanske skaffar barn för att ”rädda” relationen då de känner vart det håller på att barka hän medan den andre blir än mer kvävd. Av naturliga skäl får man ju bara en väldigt ensidig beskrivning oavsett vilken sida man representerar.
Det finns relationer som är dysfunktionella utan att det förekommer missbruk eller misshandel. I hur hög grad ska man göra våld på sina känslor för att stanna i ett förhållande som tär och tar energi och den andra parten är emotionsresistent och tycker inte att det är något större problem?
Jag tänker att det är vars och en sak att bestämma om man vill vara kvar i ett förhållande eller inte. Det viktiga är väl hur man kommunicerar det till den andra (då inte när det redan är ett faktum) och hur man beter sig under separationen.
Jag tycker att det viktigaste är att vi är justa mot varandra när vi svarar varandra här och att vi kommer ihåg att vi alla i olika hög grad är någonstans där vi nog inte vare sig vill eller tänkte att vi skulle vara i livet.
Det er en selvfølge å ta vare på seg selv og komme ut av et forhold man er ulykkelig i. Man er jo selv ansvarlig for sin egen lykke. Man skal ikke ofre seg i et selvutslettende forhold. Jeg forstår godt hvorfor du skilte deg. Man skylder seg selv og sine barn å gjøre det som trengs for å kunne være det mennesket og forelderen man ønsker.
Det er da viktig å skille seg på en real måte, og unngå å såre den andre mer enn nødvendig, for såret blir den som blir forlatt, det er vanskelig å unngå.
Ja, detta är inte självklart ett forum för lämnade utan folk som vill läsa och prata om skilsmässa på olika sätt.
Jag är ju en lämnare som är glad att jag till slut lyckades lämna efter 24 år. Sedan har jag även hittat ny kärlek. Just detta verkar vara oerhört provocerande för några här som väljer att tolka mina ord på mins fördelaktiga sätt möjligt.
Men jag har också fått uppskattning för stöd och tankar, vilket väger upp.
Orsaken till att jag hänger kvar här är nog för att bearbeta varför jag stannade så länge som jag gjorde. Vi borde ha brutit upp för länge sedan men det är svårt att separera, någon blir sårad, allt vänds upp och ner. Ibland är det dock det bästa i allafall. Ingen ska behöva leva i ett förhållande där den ene eller båda är elaka mot varandra.
Men - en sak som jag lärde mig som barn är att vara rädd om andra människors känslor.
Den insikten har även ökat med åren.
Man säger o gör ogenomtänkta o ibland rent elaka saker när man mår dåligt - det ska gudarna veta.
Jag har skrivit måååånga obalanserade inlägg här.
Men med vilken rätt fortsätter man år ut och år in att vara en ignorant åsiktsmaskin? Som skriver saker anonymt på ett forum som man förhoppningsvis aldrig vare sig vågat eller velat säja en främmande gråtande människa rätt upp i ansiktet?
När jag hittade detta forum för 2 år sen skrev jag många inlägg mitt i natten med tårarna sprutande. När jag som mest sovit en halvtimme i sträck. När jag var så krossad så jag var sjukskriven. Med sån ångest så jag inte kunde gå ut.
Många gånger även stupfull.
Nu läser jag mer nyanserat. Men som jag mådde då hade ett okänsligt svar kunna tippa mej över kanten.
Och då hade jag inte suttit här idag. Tro mig - det var inte långt borta.
Så lämnare lr lämnad - ”in a world where You can be anything - be kind. Always”
På vilket sätt skulle det vara provocerande att du hittat en ny kärlek? Jag tror att majoriteten här inne som blivit lämnade vill ha sex och bekräftelse och det ganska fort! Det är väl egentligen ganska naturligt! Man vill känna att man duger och att man är åtrådd!
Det jag tror du menar att en del blir provocerade över är att du ibland kan skriva saker rakt på sak som kan upplevas som att du ger dom dåligt samvete för att dom sörjer som dom gör!
Jag kommer ihåg i början för mig när jag var helt förtvivlad så skrev nån, (tror det var @Rulle ? ) nåt liknande att det var menat att misslyckats och att det som skedde nu var det bästa!
Det var säkert inget han skrev för att vara elak! Men där och då där jag befann mig kändes det jävligt nonchalant och det gjorde jävligt ont!
Han skrev och hade naturligtvis helt rätt men lite jävla feeling för vad man skriver till krossade människor ibland kan vara på sin plats!
Tja, det fanns en senast idag som ifrågasatte varför jag är här när jag verkar nöjd med att ha lämnat och till och med hittat ny kärlek…
Det är en svår konst att utrycka sig så att man inte sårar någon i onödan, men jag tror inte att någon är betjänta av en massa ryggdunkar att de har rätt och att allt är x:ets fel, allt skulle bli bra om bara…