Jepp då är det ingen idé att gå vidare. Önskar jag öppnat mina ögon för flera år sedan. Aldrig igen säger jag.
Jag känner mig så osäker och förvirrad. Har läst en del om psykisk misshandel och känner igen mycket i det från min mans beteende gentemot mig. Dock är han inte alla svartsjuk eller kontrollerande på det sättet. Man på något sätt så lyckas han alltid vrida och vända på allt så jag känner mig helt förvirrad. Om han varit taskig mot mig så lyckas gan alltid förklara sitt beteende eller attackera mig så samtalet handlar om ngt annat. Det känns som att allt är en maktkamp för honom. Samtidigt vet jag ju att jag inte är perfekt. Jag kan vara lättirriterad, kritisk och bli arg snabbt. Allt känns rörigt och jag får liksom inte perspektiv på det. Känns som att jag blir galen.
Min ex var lika dan men både svartsjuk och kontrollerande. Sen använde hot och skrik för trycka ner en. Eller bara för ha rätt. Igår snäste dottern mot henne. Då jävlar var det mitt fel jag hade fått barnen i mot henne och hur kunde jag göra så osv. Blev så jävla arg. Skrek tillbaks det har du klarat av själv din jävla idiot. Har aldrig försökt få barnen i mot henne. Snarare försökt säga varför och så. Men som vårt förhållande alltig vart så är allt mitt fel
Tråkig situation. Det är förstås svårt att få en helhetsbild på ett forum men jag reagerar på ett par saker. Från ett överslag utifrån din historia så borde han vara runt 40, eller? Varför har han då bara haft en relation?
Hans beteende låter ju lite sådär. Att han är passiv, en follower, är ju en sak. En del är nöjda med att bara följa med, ”bestäm du. Så långt är det inget konstigt.
Men han verkar väldigt inåtvänd (inga nära vänner?) och det här du beskriver att han alltid vänder allt till ditt fel känns inte riktigt bra. Det känns lite… lågmält aggressivt?
Man kan antagligen bara vara så som person, men jag funderar ändå på om det kan ligga någon diagnos i botten.
Har du bra kontakt med hans föräldrar och syskon? Har ni gått i samtalsterapi?
1 gillning
I stunder då man är upprörd och förvirrad fattar man sällan bra beslut, så mitt råd till dig är att andas lite, komma ner i varv och ta dig tid att begrunda läget. Ni har varit gifta kort tid och har ett litet barn. Ni har allt att vinna på att inte separera allt för hastigt utan att ha provat lite olika sätt först.
Du beskriver att han har många fina sidor, och det är nog viktigt att du försöker se dem nu, och samtidigt försöker släppa lite på dina förväntningar om hur han skulle kunna visa dig kärlek och närhet om han var annorlunda. Om du backar lite och inte pressar honom, så kan du iaktta ifall han slappnar av och visar dig mer kärlek, på sitt sätt.
Personer med otrygg undvikande anknytning känner väldigt stark ångest när de pressas och upplever att de hotas, samtidigt som de kan vara både kyliga, hårda och elaka själva utan att riktigt ens förstå hur de själva agerar under press. Det är givetvis krävande saker att stå ut med som partner, men det kan hjälpa om man förstår hur deras inte försvar triggas igång och blir som ett självspelande piano. Man kan bara möta dem i lugnare stunder, rätt eller fel, om man vill nå fram och lösa situationen så måste man backa, ge dem space och komma till ett lugnt läge som känns tryggt igen.
När det är lugnt och tryggt igen kan man ta upp saker genom att först förklara hur mycket man uppskattar dem för de bra sidorna. Sen kan man säga typ ”jag älskar dig och vill verkligen vara med dig, men det finns situationer då det känns nästan omöjligt för mig att klara av det. Jag skulle behöva få berätta för dig om hur det känns för mig och vad som är svårt, så att du förstår. Om vi inte pratar om det här när det är lugnt så är jag rädd för att vår relation kommer att ta slut, och jag vill verkligen inte det”.
Om han är en bra man förutom det som kommer av en otrygg anknytning så borde det finnas chans att ni kan prata hyfsat om situationen då. Och kanske är det ett bra läge att föreslå att ni tar upp familjeterapin igen, som ett sätt att få mer långvarigt stöd i ert familjebildande? Han har ju inte någon större relationsvana heller, så ni kan nog behöva det lite mer långsiktigt. Och på så sätt slipper du vara den som ska driva allt själv.
Jag förstår alla som tycker att man inte ensidigt ska behöva anstränga sig så mycket i en relation, och inte heller sänka sina förväntningar. Men tyvärr tror jag att man kan behöva göra det om man lever med någon som har ett otryggt anknytningsmönster, man måste som partnern med det trygga mönstret orka ge extra mycket, och få mindre tillbaka inom just det här området. Så medan det går lite tid får du fundera över om du tror att du skulle må bättre av att leva själv, eller om du vill ha honom med både hans goda och dåliga sidor.
Det du upplever som en kamp om vem som har rätt, och där han vill vinna, kan du kanske försöka se på ett annat sätt. Han kan låta rationell och trycka till dig med en massa argument, men i själva verket är han livrädd, och det är ett litet barns inre panik inför att bli övergiven som väller upp (undermedvetet) och leder till en kedjereaktion av försvarsbeteenden. Återigen, han kan inte fungera under press. Att ha gift sig med dig och skaffat barn, och att leva med dina två barn sedan tidigare är nog redan en gigantisk press på honom, hur gärna han än ville det. Och han beter sig ”anpassligt”, för det fick han lära sig som barn, men han blir utmattad av all anpassning, och därigenom verkar han passiv och initiativlös. Det är min teori.
Kanske kan han få hjälp att sätta ord på det här i terapin? Och du kan sätta ord på hur det påverkar dig. Men ha inte för stora förhoppningar om att han kan ”anstränga” sig och ge det du önskar dig, utan iaktta och se om det han faktiskt kan ge ändå kan funka för dig. Och om inte, så kanske du måste lämna, men det är kanske ingen brådska?
Lycka till,
4 gillningar
Detta var nog den mest bästa text jag någonsin läst. Du förstår förstås att jag och förmodligen fler är träffad. Att någon annan kan förklara problemen (mina problem) så pass bra har jag aldrig fått se här tidigare 
1 gillning
Ja, lågmält aggressiv är en bra beskrivning. När han blir ifrågasatt. I början av vår relation hade vi mycket konflikter kring att jag försökte peppa honom att ta sig ut och träffa folk och göra saker. Han säger typ att han inte har något behov av det. Men dom extremt få tillfällen som han gjort något har han mått jättebra och pratat om att han vill ut mer. Sen tar han inte tag i det och säger jag något så kommer försvar/attack.
Jag har en extremt ytlig kontakt med hans familj. Det har också varit en konfliktpunkt. Dom är väldigt kalla och visar inte mycket känslor. Delar av hans familj har inte ens hälsat på mig ibland när jag kommer. Det har inte varit konflikt mellan mig och familjen men ändå är dom extremt kyliga. När vi ses är det alltid ytliga samtal. Jag känner inte dom och dom känner inte mig. Efter fyra år. Det har varit väldigt svårt för i min familj visar man mycket genuina känslor. Kramas när man ses och pratar ”på riktigt”. Jag har svårt att vänja mig vid det ytliga.
Jag tror ju att han behöver gå i terapi. Vi har gått i gemensamma samtal och då ägnade terapeuten typ 80% av samtalen till att försöka få min man att sätta ord på sina känslor. Han har väldigt svårt att känna bad han känner och verbalisera det. Men han själv tycker inte han har behov av ”terapi”.
Så ja, jag vet inte.
Jag kan inte tacka dig nog för din text. Det var verkligen värdefullt.
Det jag slås av när jag läser är att jag förstår allt du menar och det känns verkligen som att du precis beskriver min man och hans behov. Han har själv också uttryckt att han ofta känner sig pressad etc. Men ändå så blir jag så ledsen när jag läser - för jag vet inte hur jag ska orka. Det allra svåraste för mig är när han blir undvikande. Hur mycket jag än förstår situationen rationellt just då så blir jag så ledsen/arg/förtvivlad. Jag får fundera. Tusen tack, vi ska till rådgivingen igen nästa vecka.
1 gillning
Det här är säkerligen en jättebra beskrivning av hur man är den bästa tänkbara partnern för någon med otrygg undvikande anknytning. Men från perspektivet av att själv ha satt mig i denna situation så måste jag ändå säga att jag tycker att man ska se sig riktigt länge i spegeln och fundera på vad hos en själv det är som gör att man är beredd att gå in i en relation där man vet att man kommer att ge och inte få och att detta inte är övergående utan ett permanent tillstånd. Jag är inte så säker på att det verkligen är ett tecken på att man är supertrygg och stabil själv, för egen del har det nog åtminstone handlat om att jag inte riktigt förstås vad andra ska ha mig till i en relation om de inte har någon sorts problem jag kan stötta dem med, och att det har känts tryggare att låta den andra vara den som har “problem” och ta bort fokus från mig själv.
Sen vet jag inte om jag håller med om att det inte går att förändra, men det måste ju vara personen själv som vill förändras, inte partnern som vill förändra. Jag tror ju själv att jag har en undvikande anknytning och i min värld är det två skilda saker att ha känslor av rädsla, obehag och vilja att fly i samband med närhet, och att agera på dessa känslor.
Men så länge jag är med min undvikande partner så blir ju mitt anknytningsmönster kontinuerligt “fellärt” eftersom jag faktiskt inte kan lita på honom då han ofta inte uppfyller löften och överenskommelser, då han faktiskt ignorerar eller bestraffar mig när jag försöker uttrycka behov, och därmed också får mig att kontinuerligt känna mig avvisad. Genom att gå in i en sådan relation har jag ju skapat en situation där sådana grejer inte bara är i mitt huvud utan också verkligheten. Det vanliga rådet är väl att försöka våga lita på andra, ge dem förtroende, även om känslan längst inne är att man inte har någon fullständig tillit. Om man upprepat gör det och personer faktiskt visar sig vara pålitliga, möter ens behov och sällan avvisar en, så kommer man ju över tid förmodligen bli mer trygg, även om det kanske aldrig går hela vägen.
Och det leder ju lite tillbaka till frågan varför man går in i en sådan relation. Även om man nu skulle ha en trygg anknytning så är det väl ändå så att anknytningsmönster också fortsätter att utvecklas under livet, väljer du att långsiktigt stanna i en relation där du inte får dina behov mötta och inte kan lita på din partner så lär även en tidigare trygg person börja röra sig mot otrygghet.
Jag menar alltså inte att man inte ska ha förhållanden med personer med undvikande anknytning (som åtminstone vad jag läst mig till utgör en rätt stor del av befolkningen), men tycker att det är himmelsvid skillnad på att ha den med någon som är medveten om sina utmaningar och är beredd att försöka jobba med dem och kompromissa, och att ha det med någon som inte gör det och där det enbart är du som kommer att få jobba och kompromissa med allt.
1 gillning