Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Vad ska jag göra?

Jag är så trött och förvirrad. Hoppas att någon orkar läsa och komma med input. Träffade min man för fyra år sedan och vi är nu gifta och lever ihop med vårt gemensamma barn som är två år, plus mina två äldre barn från en tidigare relation (11 och 16). Vi ”matchades” av kompisar och när jag hörde om honom så verkade han vara allt jag drömt om. Det var så fem år efter att jag skildes från de stora barnens papps och jag hade så otroligt mycket livslust och längtan efter kärlek och passion! Jag kände mig nöjd med livet och hade det bra med barnen, en helt ok ekonomi och ett bra jobb. Jag längtade bara efter kärlek. Han var utbildad och smart, vi kunde samtala. Han verkade äventyrlig, berättade att han rest och flugit flygplan etc. Samtidigt verkade han stabil och väldigt omtänksam och glad. Mr Perfect kallade jag honom. Ändå var det snabbt ngt som skavde. Han tog inte direkt så mycket initiativ, hade inga planer eller drömmar om framtiden, inget socialt liv. Var väldigt tystlåten och frågade mig om nästan allt. Hur vill du ha salladen? Hur ska jag göra det här? När det blev konflikt slöt han sig som en mussla. Men jag var kär och naiv och kämpade och kämpade. Samtalade och drev och gjorde planer och försökte få oss att jobba med oss själva och utveckla relationen. Jag är så arg på mig själv nu för att jag var så naiv. Jag ville vara lycklig och kär och ville förlova mig och få bebis. Han drev ingenting och min frustration bara växte. Så småningom blev det förlovning efter mycket tjat från min sida, sen även husköp (som jag också drev) och bebis. Under de här fyra åren har vi eller snarare jag med jämna mellanrum bråkat om hans passiva beteende. Han är väldigt snäll och omtänksam i det lilla. Typ att han varje kväll masserade mina ben när jag hade ont av foglossning. Eller gömmer mitt favvogodis i väskan. Eller kommer hem på stört om jag blir sjuk. Sådant är han liksom en klippa i. Han har blivit min stora trygghet. Samtidigt driver han mig till vansinne med sin passivitet. Han agerar aldrig för att vi ska få tid ihop. Bokar inte barnvakt. Ber aldrig mig stanna en stund extra innan jag ska till jobbet (vi jobbar omlott). Han gör heller inget för sig själv och har inte en enda vän han umgås med utanför jobbet. Under de här åren har han aldrig på eget bevåg bokat en fin överraskning till mig. Det har varit en ständig konfliktpunkt och jag har fått veta att jag har ”så högt tempo”, ”vill att allt ska hända direkt” etc etc. Och jag har förändrat mig efter honom. Saktat ner, sänkt förväntningarna. Om och om igen. Så runt nyår fick jag verkligen nog. Ställde krav. På kommunikation, kontakt och omtanke. Under ngr veckor var han fantastiskt. Vi hade ett jättfint nyår och jag fick så mycket hopp. Men sen börjar det igen. Vi hade sex (fantastiskt fint ock närvarande) för första gången på evigheter. På morgonen när ni vaknar är gan helt frånvarande och säger knappt hej. Skyndar upp för att hämta en blöja till lillen. Ser mig inte. Känns som att jag är hos en kk. Sådär är det hela tiden ”av/på/av/på”. När jag ifrågasätter har han tusen förklaringar. Jag var så nyvaken/ jag hade bråttom/ jag var trött/ jag var stressad/etc
På nyår gav han mig ett presentkort på en upplevelse. Han bedyrade så att jag var sååå värd det och borde fått det för längesedan. Jaha. Nu har det gått sex veckor och inget är bokat eller planerat på det där presentkortet. Nä för nu ”har vi haft så mycket”. Var hans ursäkt. Sen när vi är i konflikt och jag är leden och arg och besviken så blir han passiv. Svarar med offerroll och bara korta ”ok”. Det gör mig helt galen. Jag står där med all ledsenhet och han är bara som en vägg och tycker att jag bara klagar på honom. Tar liksom inte in och det spelar ingen roll att vi pratat om det tusen ggr och han sagt massa saker om att han vill finnas för mig och planera för oss etc. Han säger i stort sett aldrig ”förlåt, nu hamnade jag i gamla mönster”. Han ser det inte ens trots att vi gått i familjeterapi och verkligen pratat om våra roller och hur vi ska kunna agera annorlunda. Jag försöker verkligen utrycka mig mer sårbart ”jag blir ledsen/jag skulle behöva” men möts ändå av väggen eller en miljon bortförklaringar eller så bara går han. Jag har varit inne på separation många gånger men jag är så rädd för att förlora halva tiden med ännu ett litet barn. Jag kan knappt skriva om det för det ger mig total panik att ens närma mig tanken. Vår tvååring är världens underbaraste lilla unge och jag vill verkligen inte att han ska slitas mellan två världar som mina andra barn tvingats göra. Men jag står inte ut. Jag försöker bara stänga av mina känslor och va lika kall som han men jag har inte den förmågan. Jag går bara sönder och bryter ihop. Känns som att jag hela tiden står kämpar för att bli sedd, älskad och värd att kämpa för. Medan han bara vänder sig bort, är passiv och tycker synd om sig själv. Ikväll tog jag fram länken till ansökan om skilsmässa. Jag vet inte hur jag ska göra. Känns som att jag fortsätter att hoppas på att kunna ruska om honom så att han ska vakna och se vad han missar. Men det gör han inte. Och jag har varit naiv som hoppats på förändring. Jag hatar den här situationen. Får bara panik.

1 Like

Hej

Jag är rädd för att det enda svar jag personligen kan ge inte är det svar du vill höra.
Ni verkar helt enkelt ha två olika personlighetstyp och väldigt olika behov. Just nu verkar ni båda i omgångar anpassa sönder er och “göra våld” på er personlighet, med resultat att ni båda är frustrerade och säkert också ledsna och besvikna. Jag skulle också gissa att ni båda känner er otillräckliga och oälskade

Jag tror att han på riktigt tycker att du förtjänar den presenten och på många andra sätt uppskattar dig. På samma sätt som du också verkar se och uppskatta hans fina sidor.

Men ibland kan vi se fina sidor hos andra (Och initialt bli intresserade) men ändå inte passa ihop. Hur gärna man än vill.

Jag tror att ju längre ni är tillsammans, ju mer kommer ni att nöta ner varandra, kanske till och med till den grad att ni inte ens klarar av att respektera varandra i slutändan. Vore inte det faktiskt värre både för er egen och barnets skull än ett uppbrott?

Jag försöker inte förringa din sorg, förtvivlan och frustration. Jag är ledsen för den ångest som du måste känna. Men jag är rädd för att din sorg kommer att öka och inte minska ju längre tiden lider.

2 Likes

Googla lite på otryggt undvikande anknytningsmönster och Seperationsångest. Kanske du känner igen något och det kan vara anledning till vissa av hans mönster. Kan även vara oförmåga att tyda egna behov och känslor. Jobbar själv med detta för att utvecklas och tycker mig känna igen vissa delar av det som du beskriver din man.

Tack så väldigt mycket för era svar. Jag är också rädd att separation är enda vägen. Det är bara så oerhört plågsamt alltihop.

Han är har definitivt undvikande anknytning och det var också något vi pratade om på rådgivningen. Hans familj är oerhört kalla och visar nästan aldrig känslor. Särskilt hans mamma är extremt avstängd och hon vägrar också samtala när han tar upp något med henne som är obekvämt.

Det som är så oerhört jobbigt är att nära han är öppen så kan vi prata om dom här sakerna och vi har också gjort det på rådgivingen. Då är det en helt annan ton och han vill så gärna arbeta med sig och utvecklas.

Men sen när det blir konflikt då är allt det borta. Helt. Då kan han kasta ur sig att jag bara vill förändra honom - även om jag tar upp saker som vi gemensamt kommit överens om. Det är så frustrerande.

Jag tror på att människor kan utvecklas och växa. Jag har själv fått arbeta otroligt mycket på att vara sårbar. Har varit väldigt otrygg/ambivalent efter uppväxt med våld i hemmet. Så jag är verkligen inte perfekt. Men jag ser ju mina mönster. Och jag vill själv utvecklas, med eller utan honom. Där är vi så olika.

Nu har jag vaknat och fått ett sms från honom där han såklart attackerar och han har inte gjort något fel utan det är jag som ”drar iväg” och ”överreagerar”. Att han bara drog täcket över sig på soffan när jag kom ner inatt och var helt förstörd och uppriven det nämns inte. Att han är helt iskall mot mig när jag står och skakar och gråter det nämns inte.

Han försöker aldrig hitta fram. Hela den här relationen har jag kommit med tusen idéer och förslag för att förbättra relationen. Så enkla saker som att prata en stund varje dag om känslor, eller att fördela så att någon varje månad planerar något fint för den andra. Medan han kommit hem och bara ”jag vet inte vad vi ska göra”, ”jag har inga idéer”. Så har han kunnat luta sig mot mig.

Jag är så arg. På mig själv för att jag satt mig i den här situationen och på honom för att han får mig att känna mig knäpp. Alltid detta ”nu överrrager du” oavsett vad han gjort mot mig. Ibland har jag ringt en vän och frågat ”skulle du bli ledsen över det här? Är min reaktion rimlig?” Det är så illa. Varje gång han gör ngt har han en förklaring till varför. Så han kan bete sig precis hursomhelst och sen är jag problemet för att jag blir ledsen och arg.

Det är bara samma samma. Inga försök till att mötas. Hur kan man skriva ett sånt sms efter att den man lever med sagt att den vill skiljas??? ”Du har gjort fel, tänk på hur du beter dig” typ. Det är ju ett skämt. Aldrig någonsin att han skulle vara varm och ”vi pratar med varandra och hittar fram i det här, jag vill leva med dig”. Nej, maktspelet fortsätter och han ska sitta på toppen.

Nu skrev jag bara att vi kan prata på familjerådgivningen och jag kommer boka tid idag. Oavsett vår relationsstatus så måste vi ju kunna kommunicera för lillens skull. Han skulle aldrig få tummen ur att boka tid men det får bara va så.

Jag är så rädd att han ska ha halva tiden med lillen och att han ska utsätta honom för det här känslokalla. Särskilt när han själv inte alls ser vad han gör. Vår lilla är verkligen värd alla kramar och all kärlek man kan få. Jag önskar verkligen att jag var starkare så jag bara kunde leva på här och inte involvera mig så mycket känslomässigt med honom. Men vem blir jag om jag gör så mycket våld på mig själv? Jag vet inte.

1 Like

Han skriva ett svar innan ovanstående publicerades vilket gjorde det jag skrev inaktuellt då saken fick en annan belysning.

När det gäller detta med att be mig stanna så handlar det om att jag flera gånger stannat en stund extra fast jag haft jättebråttom. Och också sagt det till honom ”jag vill så gärna bara få vara med dig en stund innan jag åker”. Men han ger aldrig det tillbaka, vilket får mig att känna mig betydelselös. Varför ska jag anstränga mig om det ändå inte har någon betydelse för honom. Han är lika ”nöjd” (läs agerar inte för förändring) hur vi än har det. Vi hade inte sex på 1,5 år och han gillade bara läget. Det är som att jag inte är tillräckligt viktig för stt han ska agera. Så länge jag inte blir frustrerad och arg.
Han är absolut den som lutar sig bakåt och ”följer”. Men hur rättvist är det? Ska jag ensam bära hela vår relation? Hur kan man ta sig rätten att tex aldrig boka barnvakt eller planera ngt fint för den andra? Avsäga sig ansvaret? Och så ska bara en person ta ansvar det? Hur ska jag orka vara ledaren jämt? Det fungerar ju inte.

1 Like

Då har du svaret där.

Låter väldigt likt min sambo, med undantag för att han inte försvarar sig som din, utan bara inte ger någon respons (eller förändring) alls när jag försöker ta upp problemen. Han är som en passagerarvagn, och nu känner jag att loket har slut på kol för att dra den/honom längre.

Det är otroligt tröttsamt. Hur länge har ni varit tillsammans? Är du på väg att lämna?

Förlåt att jag lägger mej i. Men har han någonsin sakt hur hans tidigare förhållande vart. Många som vart i ett förhållande med mycket bråk så man går in i den så kallade vägen. Så kan det lätt bli att den personen snabbt går in i nästan apatiskt mod. Bara undrar.

Nästan 15 år. Jo jag tror väl det, även om jag inte är den som tar snabba beslut i stora frågor. Vi har två barn, om än lyckligtvis inte så små som ert gemensamma. Han är ju inte elak, bara avståndstagande, och det har tagit mig tid att sätta fingret på vad det är som känns fel och komma till punkten att jag inser att inget jag gör kan lösa det.

Fråga om han behöver gå och prata med någon. Kanske det är vad han behöver. Tror att han bara är sjukt liten och osäker. För han kommer hem från jobbet för dej och så när du är sjuk,så han bryr sej om dej. Det är inte därför han inte överraskar dej och hittar på saker. Han låter mer som han gott rakt in iväggen och fastnat där. Antagligen rädd att ta sej där i från med. För då blir han sej själv och är nog så rädd att du inte gillar vad han är. Sen när du går på så kryper han in i skalet. Så fråga hur han mår och om han behöver prata med någon. Men det finns samtidigt personer som är på det sättet och kommer aldrig ändra sej. Men alltig var trogen

Jag är särbo med en jättefin man som dock har ett otryggt undvikande amknytningsmönter. Tyvärr tycker jag att litteraturen inte ger så mycket stöd för att detta kan förändras, inte utan enormt stora ansträngningar. I mitt fall tänker jag att jag måste se på honom som, i det här fallet, ganska allvarligt handikappad. Jag kan inte förvänta mig samma saker som av någon utan detta mönster, oavsett hur smart och snäll han är för övrigt. Det har hjälpt mig att tänka så. Men det kräver att man lägger ner väldigt mycket av sina utgångspunkter för närhet själv, och nöjer sig med mindre. Jag säger inte att man ska göra det, bara att det kan vara en väg. Det blir lite enklare om man slutar hoppas pÅ något man aldrig kommer att få, men försöker fokusera på vad man i övrigt kan få i förhållandet. Sen kan en långvarig relation med någon som har en trygg anknytning ändå göra att den undvikande långsamt öppnar sig lite mer. Problemet är bara att man inte kan förvänta sig eller kräva det, man får bara se det som en möjlig långsiktig bonus.

En sak som hjälper mig är att gå i enskild terapi och prata om hur jag kan förhålla mig och hur jag kan skapa så bra förutsättningar som möjligt för honom att känna sig trygg, men jag pratar inte om hur han ska ändra sig, utan fokuserar på mig själv.

Återigen, säger inte att man ska göra så här, bara att det kan va4a ett sätt. Och om man har ett litet barn ihop kanske man vill prioritera att stanna kvar ettt tag, framför friheten i att kunna träffa någon annan. Tyvärr måste du nog inse att han inte förmår förändra sig särskilt mycket, trots att du själv (och jag) har inställningen att alla kan jobba ,ed sig själva. Men kanske kan du älska honom ändå. Läs lite mer på djupet om anknytningsmönster är mitt förslag, jag tycker att det väckte en insikt och en större medkänsla hos mig för hur djupt, ”hårdkodat” ett sådant mönster sitter i hjärnan.
Lycka till,

2 Likes

Tack för ditt svar. Ja, rationellt så förstår jag att han kommer fortsätta vara så här. Och jag önskar att jag kunde förhålla mig till det annorlunda. Men det känns så hemskt samtidigt att jag ska leva med någon som jag börjar inse aldrig kommer kunna ge mig vad jag behöver i form sv kontakt, kärlek och kommunikation. Jag försöker hålla det ifrån mig men det slutar alltid med att jag blir ledsen och frustrerad.

Jag ska läsa på mer. Det är väldigt skönt att höra att det är fler som har det liknande. Men blir din man också kall? Hur hanterar du det?

Han har inte haft så mycket relationer innan. Jag är den första han bott tillsammans med. Han hade vad jag vet en ”riktig” relation innan men han beskriver den som ”ytlig” och den pågick inte under så lång tid.

Ja, han är väldigt ”liten” och osäker på många sätt. Även när han levde själv så var han liksom bara. Han drev inte sitt liv eller agerade för att göra olika saker. Han jobbade, tränade ensam och spelade datorspel. Hade en vän. Redan när vi träffades var han väldigt osäker. Under tiden vi varit tillsammans har han växt och utvecklats men det oroar mig och tär på mig att han blir så kylig och avstängd. Han tål verkligen inte kritik hur jag än förmedlar den. Men det går inte att prata om för han nekar till att det är så. Sen att hela hans kommunikation, kroppsspråk etc förändras det vill han inte prata om. Han ser på sig själv som en stark person med egna åsikter och driv. Men i praktiken så agerar han inte så.

Jag har bett honom att fundera kring hans kyliga bemötande mot mig. Då får jag till svar ”jag kan inte alltid bara ge upp och acceptera hur du ser på saker och ting”. Han betrakta vår relation som en maktkamp. Vi bråkar inte ens om åsikter. Utan det är känslomässiga upplevelser av situationer. Så om han tar on något från mitt perspektiv ser han det som att ”ge upp”. Det är helt absurt

Vi alla är olika. Det man känner känner man. Men om det man gör och känner inte går ihop med den man lever med så kanske det bara är så lätt att man inte är meningen för varandra. Man ska inte försöka ändra för mycket på varandra. Antingen tar man varandras egenheter eller går vidare hur mycket man en tycker om någon. Min ex försökte ändra mej mot hur hon var i sin osäkerhet som i sin tur fick mej att känna mej nertryckt och förlorade mej själv. Inte kul och leder ändå bara till samma sak till slut. Vi är två barn och dom har hamnat mitt i mellan. Är så ledsen för deras skull att jag inte brutit för länge sen.

Jag håller med till viss del. Att acceptera en person innebär ju inte att jag ska acceptera att bli illa behandlad.