Läst din historia och svaren du fått. Förstår att du har det tufft och jag förstår också att du vill kämpa och försöka. Det är svårt när känslor finns kvar och man har en historia och byggt upp ett liv ihop.
Jag var i samma sits förra året. Han var otrogen, träffade en annan kvinna i ca en månad. Det hela började med att hon (en gammal flört) kontaktade honom över Facebook. De skrev, skickade nakenbilder till varande och träffades sedan 3-4 ggr i hennes bil på parkeringsplatsen när han arbetade sina nattpass. Min magkänsla sa mig hela sommaren att han träffade någon och jag konfronterade honom 3 ggr, han blånekade. Så jag kände att jag hade blivit sviken på så många olika sätt, förutom otroheten i sig hade det skedde när han arbetade (någon timme efter han sagt godnatt till mig och jag trodde han sov på stationen) och sen att han blånekade flera gånger. Hans ursäkt var att vi enligt honom hade haft det dåligt innan sommaren (dock blev allt bättre i vårt förhållande under sommaren igen) och när han träffade henne var han ”redan så långt bort i sina tankar att han hade egen lägenhet och allt”. Han skämdes naturligtvis och hade svårt att titta mig i ögonen dagen efter. Vi pratade ut och bestämde oss för att försöka. Lång historia bakom det beslutet också. Jag fick tunnelseende och försökte vara rädda förhållandet och lägga locket på gällande otroheten. Det gick inte så bra. Dels hade jag fruktansvärt svårt att lita på honom, började kolla vilka han la till på Facebook och var det en annan kvinna började oron gnaga. Sen blev det inte bättre av att den han varit otrogen med flyttade från ena sidan stan till ett par hus längre ifrån oss. Såg henne när jag var ute på promenad med hunden. Efter det kom allt upp till ytan och jag mådde dåligt, vilket han inte kunde hantera. Detta skedde efter ca 5-6 månader, men innan dess hade han varit så kärleksfull mot mig. Köpte blommor, hade jag haft en jobbig dag på arbetet väntar han med ett glas vin och ett varmt bad iordninggjord. Då mitt ex hade väldigt svårt för att uttrycka sig och vår kommunikation hade brustit, försökte vi skriva till varandra istället. Vi hade en bok och där skrev han hur ledsen han var men också hur glad han var över att vardagen fungerade för oss och att han älskade mig.
För oss väl det inte och det var främst för att han hamnade i sitt gamla spår och pratade inte. Han gick med en känsla av att något var fel men delgav mig inte den. När han väl sa någon visste han inte vad känslan innebar mer än att han inte visste vad han kände för mig eller vad han ville. Under den tiden har ekat även frågat honom flera gånger vad som var fel men han sa att de ringer var något.
Så går det att gå vidare efter ett sådan svek?!? Ja jag vet inte om jag ska vara ärlig, jag letade själv svaret på den frågan länge. Googlade och sökte mig fram bland andras historier här. Jag hoppades länge att det skulle gå men för mig blev det tyvärr inte så. Om det berodde på att han hamnade i ett gammalt mönster igen eller om jag hade svårt att förlåta och gå vidare vet jag ej. Om det ska gå tror jag att kommunikation är A och O, han måste börja visa att du kan lita på honom igen. Svårt att säga hur, tror det kan vara individuellt. Tänk efter vad just DU behöver för att läka. Själv hade jag svårt att förlåta trotts att han gjorde en hel del saker för att visa mig uppskattning. Såret var för djupt för att läkas på det sättet. För mig hade det nog hjälp om han var ärlig, berättat om sina funderingar och själv velat försöka fixa det. Nu gick det så lång så när han väl sa något om det och jag föreslog parterapi så vägrade han. Sen var han väldigt dubbel också, ena månaden sa han att han inte visste vad han ville för att nästa binda lån och vilja köpa en kattunge. Om han hade varit ärlig från första början och pratat öppet om det utifrån ett lösningsfokuserat sätt så hade det hjälp min tillit till honom.
Kontentan av det jag försöker förmedla är att jag tror man kan gå vidare, jag vill iaf hoppas på det. Men det kräver mycket både från den som var otrogen men även från en själv. Sen är det svårt och jag tror att majoriteten inte klarar av att ta sig över Och förbi den bron tyvärr. Det enda jag kan säga är att ta en dag i sänder, om det är en jobbig dag så låt den vara jobbig. Men prata om det, kanske inte utifrån att älta just otroheten i sig utan mer för att öka kommunikationen. Ge varandra tid att sörja men försök också hitta på saker tillsammans. Försök hitta tiden till att dejta igen. Det hjälp iaf oss i början även om slutet inte blev det bästa.
Ta hand om dig och kom ihåg att ingenting är ditt fel, det är så lätt att last sig själv men det var inte du som gick över gränsen. Kämpa på och ta en dag i sänder! Styrkekram
