Den 11 okt 2018 satt min fru (45 år) (snart exfru) o stirrade ner i golvet samtidigt som hon förklarade att hon inte visste vad hon ville med sitt liv. ”Det har inget med dig att göra. Utan det är ngt med mig. Kanske en medelålderskris?”
Där o då började mardrömmen.
Månader av en besinningslös ilska från henne följde. När jag försöker förklara för vänner hur arg o hur mkt hon skrek på mig tror en del att jag överdriver.
Vad jag än gjorde så var det fel. Och jag gjorde allt. Lämnade o hämtade barn. Åkte med dom på deras aktiviteter, skolarbeten, handlade, lagade all mat, tog hand om trädgården…allt som kan tänkas i ett hem.
Jo, jag fick veta via utskällningar att jag vek tvätten fel, plockade ur diskmaskinen på fel sätt. Jag fick höra att jag inte hade något eget liv utan tillbringade för mkt tid i hemmet med våra två barn (6&10år). Jag fick höra att jag såg ”gammal ut”, att jag var tråkig (”osexigt att du ringer”) som alltid ringde hem till fru o barn när jag var på jobbresor.
En natt sover vår äldste över hos grannen. På natten ringer grannen o berättar att sonen blivit kräksjuk. Jag hämtar honom & gör det man gör med ett barn som är sjukt o kräks: vårdar, tvättar, byter, tröstar.
På morgonkvisten somnar han. Jag går upp o möter frun som sovit hela natten i eget rum. Jag frågar om hon sovit gott (ej ironisk ton) varpå hon tittar på mig helt kallt o sedan fnyser!???
Hon började gå ut på klubbar, nya kompisar, botox, kollade din vikt dagligen. Sa bla ”jag var så ful som barn så jag tycker att det är roligt att få höra av andra att jag idag är vacker” (Jag har i stort sett dagligen under 16 år sagt till henne hur vacker o fin jag tycker att hon är)
Hon började agera o resonera som en tonåring.
Helt plötsligt var det som om en Alien övertagit min frus kropp. Hon gick / går inte att känna igen överhuvudtaget.
Och alla dessa selfies. Omg. Vi pratar många hundratals. Och vart hon än gick var mobilen i hennes hand. Kom hon på sig att hon glömt den kom hon skyndandes o tog den med sig. På nätterna gick hon emellanåt upp o försvann med mobilen i högsta hugg…
”Nej jag har inte träffat ngn annan…” svarade hon vid fråga.
Vad jag inte visste då, var att i slutet av aug 2018 var hon på weekendresa i södra Europa…är otrogen med en man.
Ngn månad senare berättar hon att hon ska ut med kompisar. Det hon gjorde var att istället ta in på ett hotell med den här mannen.
Hela hösten 2018 o våren 2019 är hon sååååå arg. ”Jag behöver egentid. Låt mig vara ifred!” & ”barnen tyr sig enbart till dig! Ska dom trösta dig eller???” fick jag höra (Nej, barnen har aldrig behövt trösta mig. Däremot har dom behövt o behöver tröst o massor av kärlek)
Så en kväll en tidigt vårkväll när hon är bortrest…ena sonens IPad delar konto med frun. Ett klick på en dold fil…upp på skärmen flödar foton, mailkonversation, sexchattande mm.
Jag lyckades ta paddan innan han upptäckte ngt.
Två dagar senare kommer hon hem. ”Jag ångrar inte otroheten men är ledsen för att du blev sårad”
Därpå följde så många lögner.
Dessutom hade den där mannen lekt klart. Men hon fortsatte jaga honom som en besatt.
Efter honom kom det så ännu en man o en ny otrohetsaffär.
Barnen. Barnen blev svikna. ”Jag behöver ett break från min familj” uttryckte hon.
Jag frågade: ett break från våra barn? Man kan aldrig ta ett break från sina barn?!
Men hon gjorde det…& de konsekvenserna ser jag idag på mina söner. Ångest, tårar, ängslan, ilska, skuld mm
Jag kopplade in barnpsykolog och skolkurator för att ta hjälp. Men ack vilken lång lång väg det är kvar för att dom ska må bra. Jag ber till Gud att barnen inte dömer oss för hårt när den dagen kommer.
Idag 1 dec 2019 o snart skild. Tiden är en bundsförvant. Jag har sörjt. Inte flytt in i ngn annans famn. Byggt upp mig igen bit för bit.
Flyttat. Brutit all kontakt med henne utom det som rör våra barn. Äldste bor hos mig. Han mår dåligt o vill inte’längre träffa sin mamma. Jag har valt att aldrig säga ngt ont eller nedsättande om henne inför barnen utan tvärtom berätta hur bra hon är som mamma (även om jag ibland vill berätta för dom vad det egentligen är som hänt)att ta hand om ett barn som mår dåligt, som blivit fråntagen sin trygghet är den tuffaste matchen jag gått.
Och helt plötsligt kände jag en dag att ”Ja…nu lättar det. Jag vet vad jag vill ha ut av mitt liv”
Jag är inte hel ännu. Svek, lögner, otrohet o att svika barnen…sånt tar tid. Att hon idag är inne i en ny relation, tja…det stämmer överens med scenariot.
För mig har det här inneburit att jag har inte tid med nonsensprat längre, jag värdesätter livet o de vänner jag har kvar på ett helt annat sätt. Jag är mkt mer närvarande med mina barn. Och jag ser fram emot varje dag.
