@annandagen och @Andreasnoord nu har jag inte riktigt koll på vad som skrivits men jag tror att jag blev lite missuppfattad, missuppfattade kanske själv vad herr Noord skrev?
Jag menar att när banken ringer och ligger på om skulder som växer då måste man ta tag i det och inte skylla på brutna löften om evig trohet.
Att arbeta är väl det vanligaste sättet att skaffa medel i syfte att reglera en upplupen skuld?
Med logga ut, menar jag inte radera konto, lämna sidan, ta sig av daga eller hur nu detta tolkades?
Jag menar logga ut från datorn (man lämnar den inte olåst när man lämnar kontoret) och hoppa upp ur sängen/ soffan som väl är vanligt förekommande när man är aktiv på detta forum?
Upp å hoppa ut å jobba är fortfarande, oaktat hur det nu uppfattades, ett bra och omtänksamt råd.
Det kan kännas så skönt så skönt, vet av egen erfarenhet, att skriva här inne och få ömk.
Vilket också är en sorts flykt?
Men det är inte nödvändigtvis bästa vägen framåt i alla lägen.
Ibland behövs andra råd än medhåll.
@annandagen ber om ursäkt då jag med mitt andra inlägg har kidnappat vidare på din tråd.:-
@Andreasnoord du gör naturligtvis precis hur du vill med ditt liv.
Jag dömer inte, jag ställde några frågor, gav något tydligen ovälkommet råd.
Vänligen frånse dessa med all den kraft du anser nödvändig.
@Skipper Håller med, andra råd än medhåll är definitivt på sin plats ibland. För min del så reagerade jag mest på hur råden lades fram denna gång. Som sagt, en spark i baken kan behövas, men man kanske får ge den med lite mer finkänslighet än normalt ibland, helst med tanke på forumets ämne och deltagarnas känslomässiga situation. Som sagt, jag är säker på att det var i all välmening.
Igår var allt färdigt, officiellt fri att gifta mig igen enligt lagen! Nej, jag är inte ute för att gifta mig igen, inte i första taget, men man ska aldrig säga aldrig . Men jag är fri att göra det i alla fall.
Nu är det bara att se framåt, kanske titta i backspegeln med känslomässig distans emellanåt, men där kan man ju inte fastna. Ja, älskar henne fortfarande på något plan, men den delen av mitt liv är nu definitivt över så ingen idé att älta det. För min del blir det sund självrannsakan, inget osunt ältande. Dags för ett nytt kapitel.
@annandagen Det var inte ditt inlägg som slog ner på det där med skulder på ett rätt hårt sätt utan någon annans. Så även om inte du reagerar starkt så kan andra göra det och fälla kommentarer som inte landar så bra.
@50-taggare I det här fallet var det Mr Noord som reflekterade över sin situation och någon annan som, i min bok, kanske var lite onödigt okänslig i sitt svar. Något som jag uppfattade att du försvarade eller åtminstone försökte förklara. Men, ingen fara. Jag tror att de flesta, om inte alla, som skriver i dessa trådar har goda intentioner och inte alls är ute efter att leta fel hos andra. Ville bara påpeka att det finns en god portion av mindre trevliga känslor som de flesta här bär på, då är knappast inlägg som upplevs som provocerande eller påhopp det man kanske behöver.
Som jag svarade Skipper; visst, i många fall kan en spark i baken hjälpa folk att tänka till och agera annorlunda. Men med tanke på ämnena som behandlas här så kanske det ska levereras i mindre brutala ordalag.
Med det anser jag diskussionen avslutad för min del. Vidare diskussion kan kanske föras i en annan tråd än denna, som jag startade för att ventilera min upplevelse av min separation och skilsmässa.
@Andreasnoord Som sagt, jag hoppas att du inte har blivit avskräckt från att söka vidare råd, stöd eller ventilera på dessa forum. En fnurra på tråden där det som skrivits har varit, tror jag i alla fall, i all välmening.
Plingade till i telefonen, exet frågade efter något som hon inte kunde hitta och ville kolla om jag hade det bland mina saker. För ett tag sedan så hade det direkt fört mig ner i avgrunden och grubblerier. Nu kände jag absolut inget, det var som om någon kollega på jobbet hade frågat efter något dokument. När jag reflekterade över hur jag kände så vart jag rätt nöjd, nöjd med att en kontakt med henne inte kan dra ner mig i avgrunden längre.
Just nu känns det som att allting ser ljust ut för mig. Ny bostad, all pappersexercis avklarad, resor och våren runt hörnet (ok, ganska nära i alla fall). Till och med en del nya bekantskaper har dykt upp under den senaste tiden. Förmodligen beror det på att jag är mer öppen nu, som singel, än vad jag var tidigare. Måste vara det.
Visst, exet dyker upp i tankarna någon gång då och då, men jag bara släpper dem, utan några speciellt obekväma känslor eller större ansträngning och funderar vidare på min framtid. Känns som jag har släppt det mesta då det gäller grubblerier om hur och varför saker blev som de blev. Om hennes grunder som hon beskrivit faktiskt är sanningen? Hur hon har gått vidare med sitt liv och så vidare? Jag bryr mig inte längre, hon har inga skyldigheter gentemot mig och jag har inga gentemot henne.
Vet som sagt att jag, när allt kommer kring, förmodligen gått ur detta med en ljusare framtid än det hade vart annars på många sätt.
Ja, jag kommer säkerligen ha dippar framöver, men det får jag ta. Inte kan jag säga att jag helt slutat älska henne heller, men jag har accepterat att det inte är vi i framtiden. Även om hon skulle ändra sig så skulle jag inte ge mig in i det, inte med det jag vet och varit med om under det sista året.
Samtidigt känns det som att det är lite orättvist, det är så många andra här som mått dåligt länge över sina separationer och skilsmässor. Här är jag, några veckor efter att bomben droppats och tycker att saker och ting ser ljusa ut, på de flesta plan. Det enda jag kan komma på är att jag måste medvetet eller omedvetet börjat processa det här scenariot redan i våras då otroheten dök upp.
På eftermiddagen ringde exet och ville prata lite. Visst sa jag och undrade vad hon ville. Hon berättade, igen, om bakgrunden till hennes beslut, om återkommande panikattacker på grumd av separationen och hennes hälsa. Att jag förtjänade bättre, någon som inte drar ner mig med sina hälsoproblem och som kan vara med på de drömmar som jag, eller vi gemensamt, haft.
Vi pratade lite om barnen, den yngre har kommit att betrakta henne som en mamma, och ville kolla med mig om det var ok att barnen hade kontakt med henne i framtiden. Det tyckte jag var ok, så länge det var på deras villkor.
Även i det här samtalet och efteråt så föll jag inte ner i avgrunden utan tog det som ett samtal från en vän. Vilket jag sa till henne, att jag finns där, som en vän och inget annat, om hon kände att hon behövde någon att prata med och tror att jag kan ge något stöd.
Fortfarande lite förvånad att jag lyckats distansera mig från det hela så snart. Ja, jag älskar henne som sagt fortfarande på något plan och tycker det som hände var förjävligt. Men det känns mer platoniskt och att jag tänker på henne mer som en gammal vän, inte ett ex som har gjort mig illa. Som det låter på henne, och det jag kan läsa mellan raderna, så lider hon mer av sitt eget beslut än jag gör.
Fan va jag känner igen allt detta! Även om jag alltid haft lätt o visa känslor.
Tömde precis torktummlarn och där låg hennes trosor i spets
Att lev med vetskapen att någon annan får tillgång till de bästa jag haft ever??
Vet inte hur jag skall hantera detta?
@onedaymore@Skipper@50-taggare@annandagen
Ber om ursäkt för allt… är just nu inte den jag är eller vill vara. Extremt känslig…
Blir så fruktansvärt avundsjuk på alla duktig som mår bra och är mogna och gör saker så rätt… själv är det bara nattsvart i skrivande stund… så många gånger man bara tänkt att ge upp och säga tack och hej. Men jag har mina barn. Pratade med min dotter idag om att vi skulle gå och äta och hitta på nått… saknar dom. Saknar alla fyra barnen så det gör ont varje andetag…
Sa att väljer ni att ni vill bo heltid/halvtid eller vad som och vill ha egna rum så fixar jag det. Nu är det bara en tillfällig flykt/slicka såren lya.
var igår och slängde det sista av vårt liv i en container igår 11 år… (ett tips, hyr container några polare och släng allt)
Sjuk, hostig, febrig och ett antal sammanbrott och tårar. Grät så mycket mellan varven. 11 år betyder inte ett piss för vissa. Bara gå vidare som inget. Starta nytt lyckligt liv osv. Efter så bjöd jag på pizza. Där satt vi 3/4 var singlar, lämnade av den man älskat, Alla förstår varandra och vet vad vi alla går igenom.
Det fina är att det kommer alltid goda saker ur det onda. Jag är så tacksam och har mycket vänner. Inte bara nyfikna fb-vänner som egentligen inte bryr sig. Utan vänner som vet hur det känns att bli lämnad osv.
@annandagen jag är så sjukt glad för din skull att du är där du är… har en kompis som är där med. Han träffar tjejer som jag vet inte vad… jag är inte där själv känner jag…
Han är nöjd med livet liksom och att det blev som det blev. Jag blir Avis. Men samtidigt så glad för din skull. Du är grym! En förebild. Lika så @Ike i en annan tråd. Jag blir så glad när jag läser era trådar men samtidigt undrar jag vad det är för fel på mig?
@Andreasnoord Du har absolut inget att be om ursäkt för. Du har all rättighet att känna som du gör och uttrycka det här.
När det gäller hur du, jag eller någon annan hanterar situationen så har vi alla olika förutsättningar, både i situationen som sådan men även då det gäller våra liv i övrigt. Jag tror att det bara är på ytan som situationerna kan te sig likartade, går man på djupet så är det väldigt individuellt.
Men om mitt sätt att hantetara min situation kan vara en inspiration eller på något sätt hjälpa dig eller andra så är jag otroligt glad för det, trots allt det sorgliga i allas våran situation.
Jag har haft turen att kunna, till slut, kommunicera med mitt ex på ett vettigt sätt och där vi, trots allt, har stor respekt för varandra. Vi har båda kommit fram till att ingen av oss vill förlora den vänskap som på något sätt finns där, även om vi går vidare med våra liv på skilda håll.
Sen får tiden utvisa hur det går med den vänskapen.
Oh vad jag känner igen mig i din historia! Är också uppe i en separation från mina barns pappa, vi har varit ihop i 16 år, gifta i bio och har två barn 12 och 10 år! Han vill skilja sig (egentligen jag med)! Er separation verkar dock gå undan? Vi bor fortfarande under samma tak… sjukt jobbigt men samtidigt vill jag inte att han ska försvinna… har ju fortfarande känslor kvar… trots allt han gjort mig! Vi får bara hoppas att vi kommer ut på andra sidan tunneln nån gång❤️
Jag tror att vår separation har pågått mycket längre än både jag och exet insett. Tror det startade i och med händelserna förra våren, både det som hände i förhållandet och med hennes hälsa.
En ganska lysande dag. Full rulle från 6 på morgonen och pågår fortfarande. Inga tankar på ex eller någon saknad. Trots någon fråga från kollegor på jobbet om situationen. Hoppas det fortsätter så .
Fasen vad kul att höra att det går bra för dig! Bra jobbat…
jag gör med små, små framsteg… har bara några få saker att hämta kvar i huset sen är det helt tömt. Förkyldningen från helvetet har även börjat släppa äntligen så snart kan jag ta tag i träningen igen.
@MedLivetSomInsats Syns inte sånt om man gör en kreditupplysning på dig? Bara en tanke, jag är inte ekonom. Du kanske kan be din bank hjälpa dig att kolla?
Jag fick reda på det då jag fick en faktura från långivaren. Förmodligen för att exet inte hade betalat.
Då jag vill hålla min kreditvärdighet så är det bara att snällt betala. Alternativt skulle man väl kunna anmäla exet, mem det skulle imte leda någonstans och summan är så liten så det gör ingem större skada på min ekonomi.
@Andreasnoord Tack. Vad bra med både framstegen (även de små räknas!) och att du blir av med den där förkylningen. Saker blir ju knappast lättare då man mår dåligt fysiskt också. Träningen kommer nog göra sin del, endorfiner skadar ju aldrig! Hang in there, det blir bättre för varje litet framsteg du gör .
. Men jag är fri att göra det i alla fall.
.