Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Vad blev det av allting?

Efter julhelgen kom min fru till mig och sa att hon inte orkar mer. Detta efter etr rätt kämpigt år då jag kom på henne med att vara otrogen i maj. Det jobbade vi oss igenom, hon var transparent med allt och vi var båda beredda att jobba på förhållandet och gå vidare. Sen kom en nästan lika kämpig höst för oss, där jag varit lite nere på grund av kroniska smärtor, men sökt hjälp med det. Jag tror att vårens händelser också spelade in där.
Samtidigt har hon haft det kämpigt, förlorat jobbet på grund av sjukdom, och just innan jul fick hon hormoner och de togs cellprover på några cystor hon hade. Detta har naturligtvis haft en påverkan på förhållandet.
Vi bestämde tillsammans att vi skulle se hur min behandling för depression fungerade och sedan, om det inte kändes bättre skulle vi söka hjälp med parterapi.

Så kom julhelgen och allt verkade bra, hon planerade framtida parmiddagar med min bror och hans nya för efter nyår och så vidare. Vi pratade om en resa som vi bokat i februari och vad vi skulle hitta på där.
Två dagar senare droppar hon bomben, hon orkar inte mer och hon vill “bespara mig bördan av att bli hennes skötare i framtiden” och att jag behöver min energi till barnen (från ett tidigare förhållande). Detta gör hon i soffan med den yngre sonen sittandes brevid, som jag naturligtvis vill bespara att höra det samtal vi borde haft där och då. Hon åker sedan hem till sina föräldrar, utan att vi fått prata ordentligt om det.
Jag ber henne ha respekt för mig, barnen och den tid vi haft genom att inte jaga någon ny innan vi fixat det som behöver göras. Vilket hon säger att hon naturligtvis ska ha.
När jag pratar med henne någon dag senare frågar jag just om hon har haft någon ny på gång redan innan jul, vilket hon säger att hon inte haft. Nästa fråga var om hon haft ihop det med någon sedan hon droppade bomben, då säger hon att hon har pratat med en som hon känner sedan tidigare.

Jag misstänker, naturligtvis, nu att det är så att hon aldrig riktigt släppte kontakten med han från i våras, fast jag fått och hade insyn i hennes mail, telefon mm (på hennes begäran).

Jag accepterar hennes beslut, jag har själv kanske känt att det var dit vi var på väg. Samtidigt känner mig så förbannad för att hon gjorde som hon gjorde framför barnen (som visserligen inte uppfattade det), för att hon inte längre var beredd att göra det vi hade kommit överens om, parterapi, för att kolla om vi kunde reparera det som eventuellt var trasigt.

Visst, min tillvaro kommer vara praktiskt lättare, bättre ekonomi och så vidare. Men som jag alltid sagt till henne så tycker jag att jag borde få bestämma om jag orkar med att ta hand om henne om hon blir sämre. Men att hon gjorde det hon gjorde för min och barnens skull känns bara som ett svepskäl, samtidigt har jag sett henne bli sämre under den senaste tiden.

Nu sitter jag här och har pratat med läkare och psykolog för att jag inte kan sova då tankarna på hur hon gjorde och vad hon eventuellt gjort bara snurrar i huvudet. Jag packar mina och barnens saker, flytten går på lördag.

Jag har tankar där jag hoppas att nästa man genomskådar henne snabbare, önskar att hon själv blir bedragen, för om det är samme man som i våras som hon ‘pratar’ med så var han otrogen mot sin sambo då han var med min fru. Jag önskar att hon träffar någon som inte är beredd att ställa upp på henne om hon blir ännu sämre, som jag var beredd att göra. Sen så skäms jag för dessa tankar och tänker att hon kanske vart ärlig och respekterat det vi hade. Och sen så börjar hela tankesnurran om igen.

Jag hoppas att det lättar lite när jag kommer bort härifrån och genom att skriva av mig här. Men fan vad dåligt jag mår och samtidigt så ser jag att min framtid ser ljusare ut, på alla sätt och vis förutom att jag inte har den jag älskat mest här i livet (barnen är i en egen liga) vid min sida framöver.

2 Likes

Såja, flyttat ut mina och barnens saker ur den gemensamma bostaden vi hade. Dessutom stuckit från staden vi bodde i så nu känns det lite bättre.
Många saker kommer som sagt bli lättare och bekvämare i mitt liv.

Jag har i alla fall bestämt att jag ska strunta i att älta saker med henne, jag tar hand om mitt ältande själv så får hon ta sin del bäst hon kan.
Sa åt henne att vi fixar det praktiska och sen får vi se om vi kan vara vänner när saker och ting har lagt sig.

3 Likes

Hur klarar man sig från att tänka på exet, det som har varit och vad hon gör, när man blir ensam sen då? Just nu har jag familj och vänner runt mig så jag tänker inte så mycket på det som har hänt.
I dag började med några lektioner i mindfulness och meditation, som jag hoppas ska hjälpa mig med att processa det som har hänt och hantera dom jobbiga tankarna när de dyker upp.
Jag hoppas det hjälper till med att inte får den där smärtan och trycket i bröstet när jag tänker tillbaka på både det bra och dåliga.

Någon annan som testat eller har andra bra förslag?

Nei,dessverre, ingenting annet å foreslå enn å ta godt vare på deg selv og barna, Det finnes lykke for oss alle en gang i fremtiden, det velger jeg å tro.Det er mange som er den rette for oss, ikke bare en av de mange. Jeg har ei venninne som giftet seg i fjor i en alder av 60 år etter 10 år sammen, det gir håp! Jeg er selv 51 år, og har fortsatt tro på kjærligheten.
Vær takknemlig for de gode minnene du har, det er ikke alle forunt å ha opplevd det, ikke alle har vært så heldige å ha opplevd kjærlighet og et godt samliv. Ha tro på at livet fortsatt har noe å tilby deg, du må bare være mottagelig. Det er dessverre sant at det er bedre å ha elsket og tapt, enn å ikke ha elsket i det hele tatt, Hvorfor? "Fordi det var han/henne, fordi det var meg. " Enklere kan det ikke sies. (Michel de Montaigne om vennskapet med Etienne de la Boétie)

:hugs::hugs::hugs:

1 Like

@Atrax Tack, jag tror också att det finns någon därute, en vacker dag när jag har mod nog att lita på en partner igen. Just nu så känns det som att jag aldrig kommer kunna göra det. Som tur är så är barnen inte hennes utan från mitt tidigare liv.

Har i alla fall gjort färdigt alla papper, skilsmässoansökan och bodelningen (den var i alla fall smidig då hon inte bråkar om den), så nu får jag bara hoppas hon skriver under allt, skickar in ansökan och att jag får min kopia på bodelningen så snart som möjligt. Man får väl ta vara på dom små “framstegen” man gör i processen, även om det bara är administrationen. Ett steg närmare resten av mitt liv!

Idag bröt jag ihop totalt. Var tvungennåka förbi ett antal ställen där vi haft några av våra bästa och viktigaste stunder i vårt liv tillsammans. Jag hade sällskap i bilen så jag satt och försökte med andningsövningar för att hålla tillbaka det värsta. Så fort sällskapet lämnat bilen så bröt jag ut i värstabfloden av tårar, svårt för en som är uppvuxen i ett samhälle där ‘män inte gråter’.

Jag kan inte låta bli att tänka på vad som gjorde att hon bara struntade i 8 år? Betydde de åren något för henne eller var jag bara en bekväm lösning? Varför struntade hon i att gå till någon som kanske kunde hjälpa oss?

Samtidigt så känner jag inom mig att det skulle tagit lång tid för mig att bygga upp tilliten efter otrohet, om någonsin. Kanske det var bättre att det blev som det blev.

Men hur ska man gå vidare då man inte har svaren för att förstå?

1 Like

Skjønner deg godt, men du får kanskje ikke de svarene du søker, eller ønsker. Det er flere enn en her inne som har måttet gå videre uten å få vite, etter måneder som et spørsmålstegn, dessverre.

Godt er det å gråte, klart de fleste gjør det. Men også. Det er en styrke i seg selv, og aldri noe å skamme seg over.

Vær snill med deg selv fremover :pray:

Styrkeklem :hugs:

Argh, mitt ex är ju som opium. I dag var det ett samtal runt det praktiska som var nödvändigt. Efter att ha pratat med henne i bara några minuter och om allt annat än vårt kraschade förhållande så kände jag mig nästan glad och nöjd. Sen vet jag ju att det svarta kommer när jag går och lägger mig.
Skulle vara mycket enklare att bara vara arg på henne (och mig själv) för det som hänt, då slipper jag den här jäkla berg- och dalbanan mellan en en ljus syn på framtiden, även utan henne, och avgrundsdjup saknad av det som var vi.

Så, nu ska väl det mesta av det praktiska vara löst. Bodelningsavtalet får jag, underskrivet och färdigt, under morgonen, fanns inte mycket att dela på förrutom bohaget. I det här läget är jag glad att det inte fanns någon fastighet eller annat som skulle delas på.
Bostad har fixat sig, nytt träningskort hämtat.
Hon meddelade mig att hon ska skriva till mig och förklaravhur hon kom fram till det hon gjorde och vad som gick snett. Får se om jag läser det (förmodligen blir det så), men det verkar ju som att de flesta säger att man bara ska gå vidare.
Sen hugger det till i hjärtat av saknad och sorg varje gång det kommer ett SMS från henne, men jag inser att det också kommer gå över med tiden.

1 Like

Låter som du kommit en bra bit på väg. Vi försöker komma förbi otroheten och gå vidare…men om inte så känner som dig att det är skönt att inte ha gemensamma lån eller fastigheter m.m.
Hoppas att livet blir som du vill framöver!!

Jag känner med dig. Själv tror jag att en del av det jag borde gå igenom nu redan har processats i samband med otroheten. Men saknaden av henne och det vi hade är fortfarande avgrundsdjup stundvis.
Jag hoppas att ni kan ta er igenom det, jag trodde att vi hade det. Men undermedvetet så var det nog så att jag kände att jag inte kunde lita på henne på samma sätt och att min bild av henne drastiskt förändrades. Jag tror nog att det sken igenom under de senaste månaderna och att det var en starkt bidragande orsak till att det gick som det gick.
Hon sa många gånger att hon ville ha tillbaka den jag varit, men jag tror att det hade tagit lång tid för mig att komma dit, om någonsin, efter otroheten.
Nu hoppas jag bara att jag ska komma igenom sorgen och att saknaden så småningom avtar och upphör.

I samband med otroheten så läste jag att det är två vägar framåt; antingen kommer man ut som ett starkare par (det var det jag hoppades på ochbsom det såg ut först) eller så kommer förhållandet spricka vad tiden lider.

För din skull så hoppas jag verkligen att det är det första, för det jag har går igenom (andra verkar ha haft det ännu värre) önskar jag ingen.

1 Like

Känner igen det där… jag förlät och tyckte vi lyckades bra efter sveket. Sen fanns det stunder då jag föll i osäkerhet och ville att hon skulle visa mig mer kärlek. Tyvärr fick jag inte det. Alltså jag tror saker hade gått att rädda om personen som svikit verkligen visar ånger och ger massor med kärlek. I mitt fall blev jag bara mer osäker och kände mig så ensam i förhållandet… började dricka mer och sket i vad någon sa… agerade väldigt omoget men kände mig så oälskad och värdelös…
så allt slutade med skilsmässa. Ledsen har man varit och känt att man kunde haft det bra tillsammans. Men valet var inte mitt… och man har lite distans på saker nu. nu har jag börjat gå vidare efter tre månader och saker känns faktiskt väldigt bra. Såret är djupt och ärret kommer alltid bestå. Svek o lögner fy fan…
Men känner ni att partnern visar att det är dig den vill ha så är det bara jobba sig igenom det tillsammans för att bli starka tillsammans. Störst av allt är kärleken.

2 Likes

Nu sitter jag och planerar för det nya hemmet. Saker som ska inhandlas. Vart ska matplatsen vara? Vart ska sängen placeras? Då sköljer saknaden över mig. Det är något som vi delade på och älskade att göra tillsammans. Nu ska jag göra det utan henne och det bara skär i mig.
Ska varenda liten småsak vara på detta sättet blir det riktigt jobbigt. Å andra sidan så behöver jag inte kompromissa med någon, jag ställer sakerna där jag vill ha dom. Jag kan köpa vilka stolar jag vill. Jag får ha vilka böcker jag vill framme.
Lätt ska det bevisligen inte vara.

Usch jag lider med dig.
Men jag hoppas och tror att du kommer ut som en starkare människa precis som många här skriver.
Måste vara en hemsk tid du går igenom :cry:
Fy fan för alla otrogna och deras lögner!

Mår nästan illa idag. Ska åka och hämta lite saker som blev kvar. Hämtar dem hos hennes föräldrar, hon säger att hon inte orkar eller klarar av att vi möts. Vi har inte pratat öga mot öga sen hon droppade bomben och drog till sina föräldrar innan vi fick prata ordentligt om det.
Det blir en tung dag idag känns det som.

1 Like

Jag tycker att det är lite dåligt att lämna en relation utan att ställa upp på att prata ut med sitt ex eller ge svar på de frågor som finns.
Men tyvärr går det inte att tvinga någon till det, och precis som andra säger är oftast det bästa man kan göra att acceptera att man aldrig får alla svar, och därför försöka i den mån det går att sörja utan att älta.
Det är mycket jag aldrig kommer att förstå från mina uppbrott heller, och det har plågat mig. Men samtidigt har jag fått inse att det inte spelar någon roll. Inget kan ändå ändra det faktum att relationen i över och jag måste ta mig vidare.
Och oavsett vad som hände med din fru eller om hon återigen var otrogen så spelar det ingen roll för dig idag och kommer inte att ändra något i din situation.

Det är helt okej att gråta, sörja, vara arg och bitter. Det är helt okej att tycka synd om sig själv och enbart fungera på sparlåga ett tag. Jag lider med dig och förstår hur det känns. Men det viktiga just nu är du själv, inte hon

1 Like

Motstod i alla fall impulsen att svänga förbi bostaden, fast det inte var någon direkt omväg.

På vägen hem till mitt tillfälliga tillhåll satt jag och funderade en del i bilen och kom fram till att hon helt enkelt var för svag för att orka med det arbete som förhållandet förmodligen krävde för att överleva och samtidigt hantera sina hälsoproblem, både de fysiska och den psykiska påfrestningen som det medför.

Jag vet att jag kommer komma ur det här både starkare och bättre. Sen vore det ju synd om jag i framtiden missar lika stark eller starkare kärlek bara för att jag kanske får svårt att lita på någon. Vill absolut inte hamna i något ytligt, inte när jag nu vet vad man kan vara en del av. Inte för att jag tänker ge mig in i något nu, men man vet aldrig, kanske någon som trillar in i mitt liv när som helst.
Jag är ledsen och arg över det hon tagit ifrån mig, åtminstone just nu, tilliten till en annan människa på det sätt som vi hade.

Mår kasst igen, fredagkvällar spenderades med att titta på film tillsammans. Nu sitter jag här och funderar på om jag ska orka se någon film eller om jag bara ska skita i det. Och andra sidan så vet jag inte vad jag ska göra annars, blött och tråkigt ute så en promenad är inte särskilt lockande.

Fick lite post med mig då jag hämtade de sista sakerna hos hennes föräldrar, tydligen har hon tagit ett lån någon gång där jag står som medsökande, det var i alla fall en påminnelse adresserad till mig. Ringde företaget i fråga och undrade vad det handlade om och de upplyste mig att jag var medsökande…, Jaja, blir väl några hundra i månaden som jag får betala under en tid. Hon lär knappast göra det på sjukpenning och dyr hyra, så jag får skydda min kreditvärdighet bäst jag kan.

På något sätt känns det som att saknaden inte är lika avgrunddjup längre, men den finns där och så verkar det inte som man kan låta bli att tänka på vad hon har för sig nu. Samtidigt känns det som att det är för tidigt för att det ska vara på bättringsvägen…eller? Kanske har att göra med det jag gick igenom under våren, som jag skrev om tidigare, att jag processat eller undermedvetet förberett mig för det här scenariot där någon av oss hade gjort slag i saken med skilsmässa. Men, ju snabbare jag kan ta mig igenom det här träsket desto bättre, ingen annan än jag förlorar på att sitta och grubbla.

Life must go on! Jag har en massa kul att se fram emot den här våren, en resa, en motorcykel som ska byggas om och ställas i ordning, fixa körkortet för densamma (ja, lite medelålderskris kanske!). Så livet kanske inte är så jävligt i alla fall.

@annandagen känner igen mig så mycket i det du skriver.
Har haft en smskonversation med mitt ex idag. Hon började bråka och trycka ner… jag sa tillslut ifrån att jag faktiskt blir ledsen.
Bara för att hon är klar med mig så betyder ju inte det att jag är det med henne…
Jag kommer ihåg att hon själv sa att hon var svag och inte orkade mer. Så många gånger hon gråtit i min famn… sen säger hon att jag inte varit där. Vad fasen hände? hur kan man glömma allt?
Allt jag gjort under 11 år är att ta hand om henne och hennes barn och stöttat dom. Tycker det är så ledsamt att de inte kan se allt jag gjort…

Var förbi mitt gamla hus nyss fy fan… saknar henne så mycket. Känslorna svajar minut från minut i daxläget… i början var det sekunder som det handlade om att överleva.

@Andreasnoord Det låter som att du har det tuffare än mig. Jag har å andra sidan inte vart på egen hand mycket se senaste veckorna. Familjen har ställt upp och vart fantastiska, men så fort man är ensam så börjar saker snurra i huvudet igen. Utan sömntabletter så hade jag nog varit ett vrak.