Har varit singel ett tag och har lite försiktigt börjat träffa män igen. Inget har blivit seriöst ännu och jag är inte ens säker på att jag är redo för något förhållande.
Men en fundering har vuxit fram, vad är det som gör att man funkar med någon eller inte? För jag är lite frustrerad över en man som jag träffat några gånger. Vi har mest gått långpromenader ihop men även ätit middag två gånger. Han är rolig, verkar vettig, skötsam, vi bor i samma lilla stad, han tycker om att röra på sig precis som jag, han är attraktiv. Men jag känner ingen som helst sexuell dragning till honom. Så jäkla märkligt.
Medan en annan man jag träffat på gymmet. Han är helt klart inte klar med sin skilsmässa, och han skilde sig 7 år sedan, han är lite för gammal för mig, han har sällan tid för mig och är inte lika iögonfallande attraktiv som mannen ovan. Men denna snubben känner jag fysisk attraktion för. Varför ska det vara så här?
Ta inte min text för seriöst. Det gör jag inte själv. Detta är bara en fundering i singellivet.
Hej Lillasyster! Jag har jobbat mycket med mig själv under dejtingen, utmanat mina tankar och känslor och därmed lärt mig massor av värdefulla insikter om mig själv.
Min erfarenhet är att jag inte kan styra attraktion. Bara för att någon anses vara snygg, betyder inte att han är attraktiv i mina ögon.
Dejtade en psykolog ett tag och valde att matchas med honom just för hans profils skull, inte för bildernas. Han var inte alls den typen som jag brukar finna attraktiv men hans personlighet och charm tillsammans med vad vi skapade för stämning ihop gjorde att det fanns massor av ”sparks” i luften! Att det sedan inte blev just vi är en annan historia.
Jag har upptäckt att känslan av att röra den andre kan starta den gnistan - eller visa mig att den fanns där.
En man som plockade upp mig på Mötesplatsen, vi pratade bra, men jag kände inget. Sedan träffades vi. Kände inget. Inte förrän vi skulle ge en hejdå-kram. Den tog en timme… sedan tog det ordentlig fart!
Min nuvarande sambo och jag kände varandra sedan tidigare och jag har alltid trivts med honom, men där var det en “hej-kram” som slog på gnistan.
Våga röra vid varandra! ( om det inte känns som en motbjudande tanke)
Jag har kramat båda männen, helt vänskapligt. Den som på pappret borde passa mig bäst, kändes det verkligen som en kompiskram. Med den andre ville jag helst inte släppa taget.
Ska man vara tråkig så kanske det beror på dofter. Ja inte den vanliga deo eller svettdoft utan mer det undermedvetna. Någon som skulle passa bra ihop att få barn med.
För mig så kan det hända att man blir kär efter ett tag, alltså efter några gånger man setts och därav tycker jag det är svårt med det snabba på vissa dejtingsidor.
Detta är så intressant. Kul att höra andras erfarenheter här.
Jag kan bli blixt förjust o attraherad.
Men Kan oxå se när möjlighet till att attraktion kan växa fram.
De egenskaper som mannen måste ha f a någon av vägarna ska gå är:
-Ödmjukhet
Men ändå styrka att stå för den man är och det man säger (vare sig det är ngt komiskt knasigt eller en åsikt)
-Värme omtanke som naturlig egenskap
-Humor och positivitet (i ngn form)
Intelligens (intelligens antingen som
EQ /intelligent i sociala sammanhang eller som i nyfikenhet på samhället/populärvetenskap och en vilja att prata kring det)
Någon mer som vill uppge de MÅSTE --egenskaper som ngn du faller för bör Ha?
Eller VAD gör att det klickar med ngn för just DIG?
Jag attraheras väldigt sällan av män. Men jag tror att det i mitt fall handlar om att jag alltid sen jag var barn haft mycket killkompisar. Och det gör att jag får passa mig så män inte missuppfattar mig. Jag är bara trevlig och pratglad. Men jag ser ofta folk i ögonen och försöker att inte göra det med alla. Attraktion är märkligt. Ologiskt och ibland helt missvisande. Lite av ett mysterium tycker jag.
Tycker det var bra att du ställde frågan…efter att ha blivit lämnad och åren gått och den digitala världen gjort debut för lika länge sen så är jag helt omkörd. ja, jag är kvar på rastplatsen?. Men,… ger det nya möjligheter,? jag är livrädd för vad jag kommer möta i tex en dejt…
aha… det där med intelligens…min fd svärfar anser sig vara väldigt smart och i ett förhållande som enbart bygger på det …hur står man ut???är det inte lite skönt att va normal? hittar listor med punkter på dejtingsidor hur en man förväntas tänka och vara med djup eftertänksamhet…känns som att köpa nya dojjor som är försmå och sedan tvingas använda dem…jag inbillar mig att det borde kännas bra vid mötet sedan så borde man få svar efter det? men om det blir helt fel va säger man?
Jag har fallit som en fura för en gift man som är 19 år äldre än mig. Han är inte bildskön, inte längre än mig, han är faktiskt lika lång som jag.
Han är som jag fast man. Så jag tar det som en komplimang, jag är attraherad av mig själv.
Den här mannen har självförtroende och äger sitt utrymme. Han har en enormt generös natur.
Vi flirtar med varandra som fan, det är sån enorm kemi mellan oss. Andra lägger märke till det.
Men han är som sagt gift och jag kan inte göra så mot en annan kvinna. Speciellt inte efter att ha gått igenom separations-helvetet själv och definitivt inte efter att ha läst allas berättelser här.
Så ibland gråter jag när jag drabbas av verkligheten. För det kommer aldrig bli vi, gifta män skiljer sig sällan. Och jag vill inte vara delaktig i att krascha ett äktenskap.
Så jag har en jämnårig man på gång som jag inte träffat ännu men som jag skrivit mycket med. Han verkar helt perfekt på papperet. Så vi får se när vi träffas om gnistor uppstår.
