Ur lämnarens synvinkel

[Bara.jag]

Jag vet att många här har blivit lämnade. Jag har också i ett tidigare förhållande blivit lämnad och vet vad det innebär.
Nu i mitt äktenskap och i skilsmässan är det jag som är lämnaren. Vad min man uppfattade som ett beslut “out of the blue” var ju verkligen inte det. Det var en sista utväg efter år av bråk, tårar och emotionell ensamhet i tvåsamheten. Ett ultimatum som till slut blev sant. Rop på hjälp som han inte hade reagerat på, gräl som han inte hade lyssnat till, vädjan som han hade sopat under mattan.
Under flera år bad jag honom att sova med mig i vår gemensamma säng, men han valde soffan. Anledningarna var flera; antingen hade han svårt att somna, eller också ville han titta färdigt på sitt program, eller så var jag så förkyld och han ville inte bli smittad, eller så kom barnet för ofta till vår säng, eller så snarkade jag högt, eller hade han restless legs, eller… året var 2004 när han först började sova i soffan. Och runt 2012 när han flyttade ut dit för gott. Jag har stått i dörren till vardagsrummet och bett och vänta om sällskap i natten, gråtit efter att bli omhållen ens en stund tills jag somnar, för att slippa känna mig så avvisad och ensam.
Han såg aldrig det som ett problem. När jag nu återberättar detta för honom så är allt detta mitt eget fel, och fortfarande inget problem.

Alla våra gräl som slutade i ett förminskande av mig och i att jag kröp med svansen mellan benen och skrek efter förlåtelse för min blotta existens. Allt stöd som lös med sin frånvaro i alla livets områden. Ord som han beskrev mig med som jag till slut accepterade och tog in som en sanning. Och de få gångerna som jag vågade stå upp för mig själv- priset jag fick betala var så högt att jag vågade inte göra om det.

I många år bad jag om att vi skulle gå i terapi. Något för att rädda relationen och kärleken. Jag var redo att göra allt. Han vägrade. Det var ju bara mitt beteende det var fel på ändå - men hur jag än anpassade mig så skavde det ändå. Jag var ändå aldrig värd att älskas.

2017 vaknade jag upp. En tanke. Någon måste älska mig - det kan lika gärna vara jag. Jag började hylla de sidorna hos mig jag alltid hade tyckt om. Han hatade förändringen och modet hos mig. Han blev värre än någonsin. Jag blev sjuk. Min kropp ville att jag skulle se att något måste ändras. Sommaren 2018 satt jag på jobbet och kände hur allt skavde och kändes konstigt. Hur jag bara inte passade in i mitt liv. Jag sa upp mig. Jag sökte svar.

I bilen på väg till Mia Skäringers senaste show med en vän. Mitt i en helt annan mening kom orden plötsligt. “Jag måste skiljas”. Och så berättade jag om allt som jag aldrig HADE berättat för någon utomstående. Vännen körde bil i tystnad med tårarna rinnandes ner för kinderna. Framme på arenan beställde vi papperna. Månaderna som följde, innan mitt blivande ex gick med på att skriva på, var de svåraste i mitt liv. Han gjorde mitt liv till ett helvete på jorden. Kvinnofridslinjen blev min bästa vän - allt jag kan säga.

Den här tiden har inneburit så svårt vemod, så stor sorg över vad som inte blev, drömmar som sprack och det som har varit. Svåraste jag någonsin har gjort har varit att se på när den jag har älskat så innerligt har lidit så fruktansvärt - på grund av mig - och jag kan inte trösta. Jag känner stor respekt för honom trots allt och lägger ner all min kärlek i skilsmässan, om man kan säga så. Bemöter honom med stor ödmjukhet och värdighet. Känner enorm empati.

Att vara den som lämnar innebär inte att man vänder sig om och slutar att känna. Att man inte har något samvete. Att man blir en egoistisk tonåring igen. Man går igenom en svår svår kris med sig själv. Det är så förbannat orättvist, för bilden av lämnaren är just det förstnämnda. Men sanningen kan vara en helt annan. Man kan ha gått igenom ett helvete i förhållandet, vågat ta sig ut, och stämplas som en egoistisk och självisk idiot utan samvete - för ingen vet hur det har varit inom äktenskapet eller hur man mår i processen. Men häxjakten pågår. Du har lämnat, så ingen visar dig någon empati. Ingen hjälper dig. Du ska klara dig själv. Folk tar avstånd…

[Noomi]

Det är så förbannat orättvist, för bilden av lämnaren är just det förstnämnda. Men sanningen kan vara en helt annan. Man kan ha gått igenom ett helvete i förhållandet, vågat ta sig ut, och stämplas som en egoistisk och självisk idiot utan samvete - för ingen vet hur det har varit inom äktenskapet eller hur man mår i processen.

Du har, utifrån din berättelse om hur svårt du har haft det i mer än femton år i ditt förhållande och hur obeskrivligt svår/knepig din man alldeles uppenbart har varit, haft det väldigt tungt under hela ert äktenskap.

Men det jag bara vill poängtera är om du tror att särskilt många lämnare, eller ens någon majoritet av alla “lämnare”, har haft det som du har haft det med din man i ert äktenskap? Om du alltså tror att särskilt många som blir lämnade på alla olika respektlösa sätt är/har varit och beter/betett sig som din man under sin pågående relation och att de därför, mer eller mindre, får vad de förtjänar när de blir lämnade på alla möjliga sätt?

För det tror inte jag och jag vill bara göra det klart här. Den markeringen förminskar varken ditt lidande eller din lämnade mans knepiga personlighet och dysfunktion under (hela?) ert äktenskap… men det är därför inte heller något som går att varken applicera eller ursäkta många andra lämnares låga och dysfunktionella beteende med.

Jag förstår att du förmodligen inte menar det så, man jag tycker trots allt att det finns en viss poäng i att göra det förtydligandet.

Önskar Dig all lycka med ditt nya liv på egen hand

[Spinoza]

Hej!

Jag är i samma situation som du där det är jag som lämnar ett långt förhållande (28 år tillsammans varav 24 som gifta). För mig är det mannens missbruksproblem (helgdrickare) i kombination med ett koleriskt humör som är grunden för varför jag lämnar. Jag har också i åratal verkligen försökt att hitta lösningar och velat ha en förändring. I vintras ställde jag situationen på sin spets och när han då reagerade med att dricka sig full och hota med att ta livet av sig om jag inte gick med på hur han ville ha det så tog det stopp för mig.
Jag har tidigare inte berättat hur illa det varit för andra, men i höstas berättade jag en del för en nära vän.
Nu när det krisade rejält i vintras, så berättade jag allt för min syster och en hel del för min bror och fick så oerhört mycket stöd från dem. Jag vill inte lämna ut min f d man till alla i omgivningen, så för de flesta har jag sagt att vi har några grundläggande problem som vi inte lyckas lösa trots att vi verkligen försökt och att jag är helt säker på att det är rätt väg att gå, dvs att vi går isär nu. Men jag har ändå valt att berätta för några av mina närmast, även om jag inte sagt allt och det känns jätteskönt att inte behöva hålla allt inne längre.

Sen kan man ju undra varför andra ska döma eller ha synpunkter på om ni skiljer er, det är ju en privatsak och ingen annans sak!

Nu är vi mitt i bodelning och skilsmässodomen går helt igenom i slutet på maj, efter överklagansperioden, men jag känner mig redan så lättad och hoppfull inför min framtid där jag ska få fokusera på mig själv och inte alltid som tidigare på mitt X:s mående. Jag har precis läst en bok som heter “Happy, happy - en bok om skilsmässa” av Maria Sveland och Katarina Wennstam och den fick mig att tänka ett steg till.

Sen är det tufft att se hur lessen han är och det känns jättekonstigt att han är så oförstående och säger att han inte förstår varför vi måste skilja oss - han ska ju ändra sig nu! Sen att han sagt det SÅ många gånger tidigare och inte gjort det verkar inte göra någon skillnad. Det som har varit jobbigt är just det där att inte vara den som kan trösta efter att ha ägnat så många år åt att göra just det. Men nu är det ju jag som gör honom illa genom att vilja skilja mig och där har jag ingen tröst att ge - jag backar ju inte!

Så jag tror att både du och jag behöver släppa det dåliga samvetet och vila i att vi gjort det vi kunnat för att få ett bra förhållande, men att det faktiskt inte var möjligt. Det ÄR tufft att vara den som lämnar när det faktiskt inte var det man ville och det kan man ju vara tydlig med om det är någon som undrar.

En varm kram till dig från en som förstår!

[Fuzzy]

Jag håller med. Det är otroligt tungt att inte kunna trösta. Det är ju JAG som gör honom ledsen och det är jättejobbigt att tänka på.

Bra att du tagit dig ur det där förhållandet @Bara.jag!
Det låter som om du haft många tuffa år.

Något som kan göra mig extra ledsen är att jag och mitt ex inte alls bara haft dåliga år. Vi har haft många otroligt fina stunder! Det som får mig att lämna är till största del hans dåliga humör som jag inte längre kan ha överseende med. Under 15 år har jag slagit knut på mig själv för att inte göra fel, inte säga fel sak, försöka göra honom lycklig. Min upplevelse är att jag misslyckats kapitalt eftersom han aldrig visat att han är lycklig med mig.
Han säger själv nu att han inte förstår varför han inte visat sina känslor, för enligt honom så HAR jag gjort honom lycklig. Men nej - vi har i princip aldrig kunnat skratta tillsammans, jag antar att jag helt enkelt varit en trygghet för honom.

Och jag måste kunna skratta. Jag måste kunna få vara den jag är utan att någon snäser åt mig eller säger att jag gör fel för att jag inte diskar disken på det sätt han tycker är rätt.

Jag släppte bomben i februari. Redan nu i maj har vi lämnat in papper, gjort bodelning, jag har hittat en lägenhet. Jag andas lättare! Jag har mer svikt i stegen! Jag dippar jag med såklart, och det är när exet har en dålig dag och jag märker hur dåligt han mår. Då är det tungt

Barnen verkar må bra. Det är otroligt skönt för oss båda att dom än så länge verkar tycka att det fungerar bra och att dom kan prata med oss när dom behöver det.

Jag håller med om att man ofta läser trådar om hur den som lämnar blir personlighetsförändrad, elak, tonårsaktig.
Jag vet själv att mitt ex ibland säger att han inte känner igen mig. Vet ni vad det beror på? Jag tar inte längre skit. Jag säger ifrån när han gör eller säger något som faktiskt inte är okej.
Så ja, det är klart att han tycker jag förändrat mig. Men den här förändringen är faktiskt bara till det bättre.

[Johan40]

Låter fruktansvärt och så klart är skilsmässa enda alternativet i din situation. Men håller med @Noomi om att majoriteten av de som lämnar inte varit utsatta av ens en bråkdel av vad du har - kämpa

[Skyldig]

Känner igen mig till viss del i din berättelse men lät det inte pågå så länge. Blev inte förminskad och inga gräl men just bristen på fysisk kontakt, likgiltighet pga pokerspel på datorn inte komma till middagen eller lägga sig. Sen kom den stora förvåningen, trots tydlighet. Ja det är en process som den som lämnar har hunnit bearbeta och sen den otroliga friheten!
Jag blev också dömd som lämnare men det var det klart värt!
Bra jobbat!!

[58fegis]

Jätteviktig historia!!!