Hej på er,
Jag har precis hittat det här forumet och som jag läser av alla inlägg är jag en av många som söker sig till detta forum för att man är i en livskris och känner sig förvirrad, kanske t.om har lite panik, ångest och ja alla sorters känslor. Jag är i stort behov av råd.
När jag var i tonåren var jag SUPER kär i min klasskompis, vi hade ett sexuellt förhållande men han var inte intresserad av mig som flickvän. Han var alldeles för omogen och självklart utnyttjade han mig men jag lät mig också utnyttjas. Aldirg gav han sken av att han ville något annat än att ha mig som vän och älskarinna. Jag hade svårt att säga nej då jag var så kär så jag beslutade vid 18 års ålder att flytta utomlands för att bryta ett destruktivt mönster där jag fann mig själv “tillgänglig” när han önskade.
Där bröts vår relation och vi båda gick vidare. Jag träffade en ny kille, blev kär och hade ett hälsosamt förhållande men som tog slut av andra anledningar. Därefter träffade jag en man som jag sedanmera gifte mig med och fick två barn. Tyvärr höll inte detta förhållandet hela vägen ut så vi skiljde oss efter några år, barnen var fortfarande små men vi fick en bra skilsmässa och varit bra vänner å så. Träffade ytterligare en man som jag gifte mig med och fick en dotter med. Denna man var en arbetskollega, jag blev aldrig blixtkär utan på något sätt “hände det bara” och jag vet att under början av vårat förhållande tänkte jag många gånger " är jag verkligen kär". Men då vi hade en sån fin vänskap som grund så på nåt sätt blev det ändå vi. Jag har nu varit gift med honom i över 20 år, jag har ansett mig varit lyckligt gjft då han är en väldigt kärleksfull man, super omtänksam och gör ALLT verkligen för mig. Vi har haft det bra eknomiskt, kunnat resa mycket, renoverat hus etc etc. Allt är egentligen perfekt…förutom…jag är inte kär i honom längre. Jag älskar homom men kanske inte känner den där kärleken man känner när man vill pussas och kramas etc.
Förra sommaren så dök den där ungdomskärleken upp i mitt liv, vi hamnade i säng och det var stjärnor och kanoner. Med honom ÄLSKAR jag att kyssas, ja hela hans kropp attraherar mig. Han är numera en mogen man, som erkänner sin omogenhet i sin ungdom. Han och jag “connectar” otroligt, kan prata i timmar i telefon…Ok, vänta, efter att jag legat med honom berättar jag det för min man som säger att han är ok med att vi har en sexuell relation. Min man har alltid tyckt att det varit lite läckert om jag skulle vilja vara med någon annan sexuellt. Ok. Hursomhelst, det har jag inte varit tidigare men nu var jag det och fick “godkänt”. Det var innan jag föll dit känslomässigt för min ungdomskärlek igen. Men vi började texta och prata i telefon, kände verkligen hur han förändrats, mognat och hur han såg på mig med andra ögon. Vi bor på olika platser och kan inte ses regelbundet så vi påbörjar mer en emetionell relation som växer sig starkare och starkare. Vi sågs sedan i julas men har av praktiska skäl inte kunnat setts sen dess. Min man kom på mig med att jag hade fått känslor. Jag var ärlig och berättade att jag nog hade fått det, vi pratade om det och kom fram till att jag ändå nog inte ville lämna honom utan att det skulle nog gå över.
6 månader senare så har det inte gått över. Jag och ungdomskärleken har brutit flera gånger och sagt att vi inte ska ha kontakt men vi trillar dit gång på gång. Ena gången är det han som hör av sig först eller så är det jag. Det är som om vi inte kan vara ifrån varandra.
Ok, ska jag då skilja mig? Jag har under dessa sex månader så klart gått igenom alla scenarion. Skilja mig å inte räkna med den andre…sklja mig och räkna med den andre men det håller inte …skilja mig och det blir helt fantastiskt med den andre för vi känner varandra från barnsben…är han den RÄTTE?
Om han inte fanns, den andre, så skulle jag aldrig funderat på att skilja mig för jag var typ nöjd i mitt förhållande. Dock så finns det ju så klart saker som jag ser nu som finns i vårt förhållande som jag kanske bara har anpassat mig till utan att tänka. Min ungdomskärlek lockar fram den “gamla” jag, den som jag på nåt sätt förstått att jag låtit fått sova lite men som alltid funnits där i bakgrunden. Jag inser att jag anpassat mig mer efter min nuvarande man och hans sätt att leva…ja men vet ni, jag har haft det bra och jag har inte lidit så det är inte det.
Ok, det här blev längre än jag trodde att jag skulle skriva men jag är i ytterst stort behov av att få höra era tankar. Jag har tänkt ta upp diskussionen med min man nästa vecka och berätta ärligt att jag fortfarande har starka känslor för den andre. Är det vettigt eller fel?
Den “andre” pockar på och utrycker väldigt starkt att han vill ha mig, att han gärna ser att jag skiljer mig och kommer till honom. Han bekräftar den starka connection vi har med varandra.
Jag känner mig helt rådvill…snälla, var snälla i era kommentarer för jag är rätt skör. Försök att inte döma mig utan kom gärna med råd om hur ni skulle gjort eller ännu bättre, har ni gått igenom något liknanade ochvad gjorde ni? Blev det bra?
