Undvikande anknytning

I mina två senaste relationer har jag varit tillsammans med män som enligt anknytningsteorin varit otrygga-undvikande, som den svenska termen lyder. Jag visste inget alls om detta i den första relationen, och trots att jag lärde mig mycket genom den, så träffade jag en till man med samma grundläggande problem. Anledningen tror jag är att anknytningsmönster är så svåra och tar tid att fullt ut visa sig och uppfatta. De kommer endast fram i riktigt nära relationer och först efter förälskelsefasen, efter ca 12-18 månader, eller mer.

De personer som har detta mönster är dessutom ofta väldigt smidiga, trevliga och lätta att tycka om. De har helt enkelt blivit väldigt bra på att anpassa sig efter andra människors förväntningar, på ett ytligt plan. Och de har lärt sig att ta hand om sig själva, vilket kan upplevas som tryggt och attraktivt. De upplevs alltså inte alls som otrygga eller undvikande inledningsvis.

Problemen uppstår först när verklig närhet och verkliga behov av stöd och hjälp uppstår i ett förhållande. För dem av oss som har en trygg anknytning är det inte svårt att växla mellan självständighet och beroende av någon annan. Men för personer med otrygg.undvikande anknytning är att vara behövd, eller att behöva andra, ett livshotande tillstånd. Oftast givetvis helt omedvetet, vilket gör att det inte går att prata om. Det vanligaste är att personer med undvikande anknytning helt avfärdar allt som har med anknytningsterori att göra över huvud taget. Deras sår från mycket tidig barndom sitter så djupt och är så smärtsamt att utforska att de gör vad som helst för att slippa. De kan leva i långa förhållanden, förutsatt att de.lever med någon som själv också villl ha mycket distans. Ju mer distans, ju mer chans att förhållandet fungerar. De kan också fungera bra i förhållanden där de känner sig tvingade att ta hand om sin partner, t ex vid psykisk sjukdom, eftersom det då inte blir ett givande-tagande, utan en tydlig rollfördelning i stark-svag där den undvikande personen har kontrollen.

Jag tycker allt detta är fascinerande. Det är som Titanic. Man (med trygg anknytning) stävar framåt där i förhållandets lyxkryssare och känner sig så privilegierad som träffat en så fin partner. Allt verkar bra. Men helt plötsligt, grundstötning. Och hela fartyget sjunker direkt. Vad orsakade detta? En önskan om att fördjupa eller bekräfta kärleken, en önskan om att komma närmare, fysiskt eller mentalt. Och haveriet är ett faktum…

Här finns en bra sajt för dem av er som är intresserade av att läsa mer om detta:

7 gillningar

Mmm…mitt ex tillhör ju den Otrygga Undvikarnas skara enligt min bedömning.
När vi var tillsammans visste jag inte ens att det finns något som heter Anknytningsmönster…däremot märkte jag hur jag själv förändrades till en person varken jag eller mina vänner kände igen…och iallafall jag gillade inte den jag blev.

Hos mig som alltid varit väldigt trygg, visade sig nu en ambivalent sida.
Och är det några som har svårt att fungera i ett förhållande, så är det just Undvikare och Ambivalent.
Inte dödsdömt att misslyckas, men krävs mycket av båda för att klara att leva tillsammans.
Först och främst att en inser sitt beteende…

Det är verkligen intressant hur en kan förändras i pardynamik…

3 gillningar

Ja, ingen slipper nog undan att utvecklas åt det klängiga hållet tillsammans med en undvikande. Samtidigt tycker jag personligen så synd om mitt ex, trots att han dumpade mig plötsligt och brutalt. Det känns så sorgligt att han inte klarar av att komma till själva kärnan i ett kärleksförhållande; nåden i att både få behöva och ta hand om varandra. Samtidigt som man är två självständiga parter.

Å andra sidan finns det förstås en ständig tröst för honom i att vara ensam. Ett ”självtröstande” beteende som aldrig sviker. Och en möjlighet att ständigt drömma och fantisera om något ouppnåeligt, odefinierat, som kanske kanske nästa kvinna kan medföra.

Medan jag, som absolut ofta kan trivas med att vara själv, vet att det finns något ännu häftigare att få uppleva, i form av tvåsamhet när den är bra. Och jag sörjer hur nära vi var att hamna där, efter att ha förälskat oss och lärt känna varandra.

4 gillningar

Jag måste ju fundera på om det finns sätt att lära sig identifiera andras anknytningsmönster, eller om man är tvungen att gissa sig fram.

Ser man sånt här om man själv har en trygg anknytning? Är man chanslös att upptäcka det hos andra om man själv är otrygg?

Intressant är det i alla fall. Jag har bara läst Linges bok (visst heter han så?) men där hittade jag inte alla svar. Jag fick nästan mer frågor. :slightly_smiling_face:

1 gillning

Igenkänning på allt ovan. I exakthet.
Precis så var det med mitt ex också och jag tycker också det är djupt sorgligt och förståeligt hur han plötsligt tvärvände.

2 gillningar

Ingen är chanslös pga sitt eget mönster. Det handlar nog mest om intresse. En undvikande kan få intresset om den plötsligt börjar ifrågasätta sitt eget beteende i ett antal relationer efter varandra. En trygg eller en ambivalent likaså. Ingen människa är ju heller endast sitt anknytningsmönster, utan ett pussel med många bitar. Så det är nog delvis något man måste gissa sig fram till.
För min del har det varit lite skrämmande att inse att jag lyckats träffa två män i rad med samma problem. Trots att de var så olika på andra sätt. Och trots att jag själv verkligen söker äkta närhet i ett förhållande. Men när jag väl upptäckt problemet så har jag i alla fall stått upp för mina behov, samtidigt som jag försökt nå fram med önskan om att hitta lösningar och inte skuldbelagt. Det är ju inte barnets fel hur det blivit bemött och tränat under sina första år. Kunskapen har hjälp mig att varken döma dem eller mig själv. Men sorgligt är det ändå.

6 gillningar

Nej, om det är något jag har lärt mig av min senaste relation så är det insikten att människor kan vilja väldigt väl, men inte alltid förmå fullt ut. De kan bara göra så gott de kan, utifrån sin förmåga.

Den vetskapen är värd oändligt mycket för mig, eftersom den räddar mig från bitterhet.

4 gillningar

Detta är så spot on.
Känner precis samma sorg och delar dina tankar helt.
Tack för du satte ord på det!

Om en tänker sig ett förhållande som en spelplan där vi har ansvar för var sin planhalva…så ju osäkrare och otryggare jag kände mig, desto mer gav jag mig in på hans halva i min jakt på kontroll och trygghet.
Och jag var ta mig tusan överallt!!
Tänk den enerverande pippin i Kalle Anka på julafton som är än här och än där och överallt på samma gång. Det var jag :scream:

Undvikare beskrivs ofta som över-självständiga…och det är klart att på det sättet minimeras risken för att bli besviken och sviken.

Så fint beskrivet :heart:

Har (såklart) också plöjt den och håller med dig…fler frågor än svar. Check på den!
Däremot gick jag med in en FB-grupp för att bättre begripa mig på mig själv först och främst…och där har jag lärt mig massor.
Jag tror det är svårt att identifiera andras anknytningsmönster i början av en relation, såvida mönstret inte är supertydligt. Men om en är medveten om sina mindre charmanta sidor (oavsett om det är anknytning, personlighet eller ovanor), så ser en ju till att maskera dem. Funkar ju ett tag…men ingen orkar ju hålla i det i all evighet.

1 gillning

Som @Caro skrev i en annan tråd så är det viktigt för oss alla att träna oss på att göra tvärtom mot vad vi brukar göra i trängda situationer, om vi vill utvecklas. Den som är klängig ska försöka ta ett steg bakåt och härbärgera sin egen ångest. Den undvikande behöver träna på att stå kvar och ”lean in” istället för att fly undan, och stå ut med ångesten som väcks. Om man inte testar detta lär man sig aldrig att ens ångestdrivna impulser inte är det enda sättet att agera på.

Sen önskar jag själv att möta människor som vågar visa och prata om sina ”svagheter” redan tidigt i relationen. Och som är beredda att ta hjälp med att hantera dem, utan att skämmas för dem. Ungefär som att ha ett fysiskt handikapp som man inte döljer. Men många har väldigt lite koll på sina egna beteenden att det är svårt tyvärr.

5 gillningar

Jag är otrygg-undvikande men har genom många års terapi fått insikt i hur jag beter mig vilket hjälper. Min blivande exmake är otrygg-ambivalent enligt familjeterapeuten. Men det är först nu som han överhuvudtaget vill inse att våra relationsproblem inte bara beror på mig. Just att ”vi” under alla våra år stämplat mig som problemet och att han inte velat inse att it takes two to tango var det som till slut fick mig att kasta handduken. Jag är väl medveten om varför jag blivit som jag blivit och har fått verktyg att hantera det på för att kunna få till stånd fungerande relationer men för att de verktygen ska fungera krävs en mottaglig motpart. Men jobba med mig själv kommer jag alltid behöva.

1 gillning

Åh vad jag känner igen mig!

Jag började träffa en kille i våras, han kallar det inte för dejta trots att det är det vi gör. Han har svårt för närhet (vill inte pussas eller ta på mig), han säger att det tar tid för honom. Har också svårt att sova tillsammans med någon. I somras slutade han höra av sig pga något jag sagt, då gav jag upp och slutade höra av mig jag också. En månad senare hörde han av sig och vi började träffas igen och allt var som vanligt…

Fortfarande pendlar han mellan gullig och inte höra av sig på en vecka. Jag har misströstat många gånger och stänger nog av mina känslor ganska mycket. Hittar ursäkter om att jag är svår att dejta (jag är äldre, ligger i skilsmässa och mitt ex släpper mig inte helt, har tre barn medan han inte har några). Men när jag läste om otrygg undvikande anknytning så föll allt på plats… känner även att han gör mig till otrygg ambivalent eftersom jag säkert har drag av det. Dock ser jag det själv och har slutat vara klängig…

Vet inte hur länge jag orkar med detta eftersom jag tycker att jag förtjänar bättre. Samtidigt är jag ganska svag just nu pga min skilsmässa och “tar vad jag får” av närhet. Plus att jag gillar honom.

Precis som du skriver @Honungspaj så verkar han väldigt självständig och beroende av sin frihet. Ibland ska han säga upp sig och flytta 50 mil bort och ibland köpa hus här i närheten… Vet att han blivit sviken av en tidigare flickvän så det kanske har satt sina spår…