Det där med hat o ilska- det gör så mycket hur beteendet har varit.
Har man försökt o pratat ut i gjort på ett bra sätt - finns oftast ingen hat / ilska.
Men har man smugit o funderat bra länge - plötsligt vill skiljas utan att ha haft samtal/ gett tecken / otrohet - det ger ju stort svek o ilska.
I mitt fall - ingen signal / tecken. Frågade ju men Fick svar att det var lugnt och vi gjorde saker som vi tyckte om. Var ju alltid hemma, inget bråk alls, ingen diskussion. Men chattat i hemlighet.
Känner DU att du i nuet är klar över vad DU vill?
Eller tvivlar du fortfarande på vad det är du egentligen vill, för tillåts jag spekulera så anar jag att du intellektuellt inte tvivlar det minsta på vad du behöver. Men tyvärr är ju de två sakerna ofta nästintill diametralt olika för någon som har levt och acklimatiserat sig till en, av flera olika anledningar destruktiv relation.
Så saken kokar väl ner till ett konstaterande om att du aldrig kommer att veta när berg-och-dalbanan vänder neråt nästa gång, bara att den förr eller senare kommer att störta neråt igen vet du intellektuellt utan minsta tvivel. Du har två barn och de behöver under många år en förälder som är stabil och fungerande, så pressa inte dig själv för långt i den här “never-ending” turbulensen…
Så, vill DU fortsätta att åka med 
ett, eller kanske många fler, varv till?
Du ska få mitt ärligaste svar: Nej.
Precis som du skriver är jag fullt medveten, i mitt huvud, om vad som måste ske. Synapserna i mitt huvud däremot, de som skapar “känslor”, håller inte med.
Jag tar det som ett av de bästa råden, att försöka att inte pressa mig själv för hårt. Att vänta för länge. Jag har nog alltid varit bra på att stänga ner, stänga in, stå emot när det gäller just saker som sker i hjärnan. Men också verkligen inte - låtit mig förlora mig själv i dåliga tankar.
Du ska få mitt ärligaste svar igen: Jag vet inte.
Det finns ingen relation att ge något. Det enda jag kan ge bort är mitt fortsatta tålamod.
Under två veckor nu har jag sovit hemma hos mitt ex i princip varje natt.
Hon vill umgås. Hon pratar om ett oss i futurum. Planerar det som var Vårt hus som att jag snart ska bo där igen. Säger att hon mår jättebra med oss.
Jag beter mig som att jag bara är glad…jag är nog glad. Eller, är jag mest lättad? Hon verkar tycka om att jag bara beter mig glatt.
Fan vad jag har haft tålamod. Fan vad jag har väntat.
Men jag vågar inte släppa handbromsen. Jag vågar inte ge mig hän helt.
Släpp handbromsen lite lagom!
Glöm inte att underhålla armarna 
Handbroms lättad, armar underhållna 
Har ni tagit tagit tag i de problem som ni har haft i relationen och även enskilt? Jag läste igenom din TS och det låter ju inte direkt som något stabilt och harmoniskt förhållande….
Helt korrekt, harmoniskt och stabilt är väl ungefär de två ord som inte beskriver vårt förhållande.
Vi är inte heller tillbaka i ett parförhållande, utan i ett ej etikettsatt umgängesförhållande - som vänner. Även om ett vänskapsförhållande var ett läge jag tidigare sett att jag inte ville hamna i.
Ingen närhet, inget annat som “hör” ett parförhållande till.
Jag vet inte var detta tar vägen alls för oss - så jag är med och gör saker med barnen och har fokuset där.
Parterapi och enskilda psykologsamtal för mig. Hoppas att mitt ex börjar gå i enskilda samtal också.
Du verkar vara kvar på berg och dalbanan, hoppas det kommer funka för dig.
1,5 månad till.
Vi lever som ett par igen. Bor i samma hem. Några gånger har vi flugit ihop och fallit in i våra mönster…kunnat lösa det snabbare än vi kunnat tidigare under 10 år. Generellt har vi det väldigt bra. Väldigt väldigt bra.
Men räcker ens 99%?
Barnen beter sig överlyckligt ungefär samma procentsats. 99% superlyckliga, 1% straffar de oss.
Är Jag en av de trådar där par klarar sig? Eller kör jag och min fru bara första hjälpen på ett dödligt sår? Jag vet inte såklart.
Nu blir jag en av de: ”detta kunde varit jag”.
Ville separera förra året, kämpar på för fullt fortfarande, vi löser konflikter mycket fortare och mer sakligt. Men trots att allt borde kännas bra, vara ”kärnfamiljen”. Så är jag inte 100% närvarande och villig riktigt. Trauman som uppstått finns kvar som ett sår, jag pratar om det och inte en enda gång har jag kunnat yttra orden: jag älskar dig.
Tufft som fan
Varför är du inte där 100%? I min situation är jag där - redo att bli sårad igen absolut. Men också beredd att vara på den andra sidan
Vad är det för trauman som uppstått?
Min fru var otrogen. Jag har lämnat det, man får välja, även om det är tufft.
Inget sådant, mestadels skadliga beteenden. Tröttsamt gå på äggskal i 10 år, aldrig veta om det kommer vara en bra dag eller dålig.
Hon har bättrat sig enormt sen jag sa att jag ville lämna, och terapi har hjälpt. Men något ständigt gnager
Jag var så redo att lämna så tror jag någonstans ständigt är beredd att göra det fortfarande. Svårt njuta av relationen då
Hej @Ace82
Jag var tvungen att läsa din story från början igen för att fatta något.
.
Du skriver i början väldigt öppet att du var/är (?) en jäkla strulputte med olater å annat i bagaget.
.
När ni två gick isär så var du ganska klar med att vetefan om ni blir ihop igen, långt in på sommarn var du väl inställd på singelliv.
.
Du har valt att förlåta ? Hennes otrohet och nu tycker du att ni är på rätt väg med ett litet tvivel - kanske.
.
Vad är det som taget dig till detta steg ?
Har ni två gått till botten med all skit, rett ut otrohet - ditt eget agerande osv…
Hej @nuggen !
Längesen du skrev, men nu kommer svar iaf.
Förstår att du fick läsa igen. Jag har varit och är en strulputte helt klart.
Jag hade under sommaren tagit beslutet att, det från min sida, var färdigt för oss som par. Jag var rätt bekväm i det beslutet också faktiskt. Under sista delen av sommaren började vi umgås mer och jag tyckte att jag fick se andra sidor av mitt ex - samtidigt som jag kände mig på ett annat sätt också, när det gällde att hon träffat andra - av olika anledningar (fritt för tolkning).
Jag tror att jag var helt klar med bearbetningen av otroheten, men jag tror inte att hon hade tänkt klart angående det hon inte tyckte om från min sida.
Vi försökte igen iaf. Hade en väldigt bra månad, en av de bättre i vårt gemensamma liv. Sen hände något, oklart vad (alltså, jag vet inte specifikt), som gjorde att vi började smyga tillbaka i respektive mönster igen. Och så var den av @Noomi myntade bergochdalbanan startad.
Efter detta hände flera saker som gjorde att det var helt solklart att vi måste fullfölja vår separation. Så idag är vi helt skilda - för all framtid.
Med andra ord hade vi inte bearbetat klart de saker som behövde bearbetas. Jag stör mig numera igen på otroheten, om än inte lika mycket.
17e Januari.
Jag trodde nog inte att jag skulle skriva i den här tråden mer. Och ärligt talat har jag faktiskt inte varit inne på forumet speciellt ofta. Men jag tänkte att jag skulle skriva vad som kan hända när man slutar vara arg.
Jag var arg, jag var jättearg på mitt ex för hur hon skötte vårt uppbrott. Jag kunde inte släppa något.
En dag gick jag en golfrunda med en person jag aldrig träffat förut, bara vi två. Det är ju ett par timmar man går så givetvis kommer det in på lite djupare samtal. Han berättade att hans föräldrar skilt sig när han var kanske 20. Pappan släppte det aldrig, fortsatte att vara arg och bitter i 7-8 år, trots att han träffade en ny. När min golfkompis skulle gifta sig meddelade hans pappa att han inte skulle komma om mamman tog med sin nya man. Hur golfkompisen beskrev detta tog verkligen på mig. Jag hörde i hans röst hur otrolig sorgligt det var för honom. Och vilken ilska han än hade mot sin pappa när han svarade honom så ändrade sig inte pappan. MEN, sen ändrade sig pappan ändå och kom på bröllopet.
Ungefär en vecka senare släppte allt mitt agg mot min ex-fru. Jag berättade också för henne att nu förlåter jag dig för allt, sa att det inte bara var hennes fel att det blivit som det blivit och att jag inte ångrar någonting.
Det var som att en dörr öppnade sig. Plötsligt fick jag den ursäkt för allt, som jag önskat från första stund. Plötsligt visade hon att det inte bara var mitt fel heller. Hon bad verkligen om ursäkt från botten av sitt hjärta.
Vet ni, jag mår ganska bra. Jag har träffat någon, som jag förvisso “typ” är olyckligt kär i, men det är OK. Jag är OK med bara mig och barnen.
Min ex-fru har träffat en ny som hon också är olyckligt kär i (de bor alldeles för långt ifrån varandra för att få det att gå ihop). Jag peppar henne att det kommer att lösa sig, och även om det gör ont ibland att peppa sin ex-fru att satsa på en annan man, så är jag glad att jag har kommit hit.