Har hon hunnit dejta ett tag och upptäckt att gräset inte är grönare på andra sidan? Eller varför vill hon försöka igen?
Ingen aning faktiskt. Frågar ibland, men nekas alltid. Hon har svårt att släppa människor i allmänhet, så tror snarare på det i så fall.
Men hon kan absolut ha någon som hon inte vet om det blir något med, och jag är backup
@Largo
1 gillning
Känner igen situationen. Jag blev också dumpad, men ville in i det längsta hålla ihop relationen. Allt han sa, allt han gjorde tolkade jag än hit än dit. Det är så förvirrande. Först ville han gå i parterapi, sen ville han bo isär ett tag för att sen eventuellt hitta tillbaka igen, sen när jag skulle flytta och stod och packade lådorna då sa han något om att alltsammans var ett stort misstag. Men då tänkte jag stilla för mig själv - “du kan dra åt helvete” (jag orkade bara inte, jag var så dränerad)
Man vill så gärna att de ska ångra sig och säga att allt var ett misstag. Så man flyger runt som en vante mellan hopp och förtvivlan. För mig var det becksvart ångest. Men efter cirka ett halvår så insåg jag att han bara “lekte” med mig. Han hade övertaget hela tiden. Till slut fick jag nog och tänkte och kände i hela kroppen att så här får ingen behandla mig, allra minst den som jag blottat mig mest för. Efter det tog det ca ett halvår till innan jag kände uppriktig likgiltighet/acceptans gentemot honom och allt som hänt.
Hoppas du också kommer dit. Det ska inte kännas som om ditt liv står och väger beroende på henne. Dessutom så länge man utstrålar desperation, klängighet och är den som vill mer än den andra så kommer de aldrig vilja ha tillbaka en. Desperata kvinnor och män är det mest avtändande som finns. Och sen när du bearbetat ytterligare ett tag och blivit mer dig själv igen så vill du antagligen inte ha tillbaka henne för då har du självrespekt igen.
Vilken typ av narcissist skulle du vara? En narcissist (en fullfjädrad) skulle nog aldrig ens skriva här och be om stöd och råd av andra. Min mamma hade rätt så starka narcissistiska drag och hon bad aldrig om ursäkt eller om hjälp. Hon hade ju aldrig fel/gjorde aldrig fel. Narcissister brukar heller aldrig titta inåt på det viset och tänka att de nog har en narcissistisk personlighetsstörning. Men visst det finns ju en gradskala och olika typer av narcissism. Det är en ganska svår och omständlig diagnos att ställa. Misstänker du att du utvecklade det i barndomen isåfall?
Vad föll du för hos henne? Du beskriver henne som bekräftelsesökande och utseendefixerad. Så vad föll du för?
Det var helt vansinnigt att du blev tillsammans med din fru bara två månader efter ett smärtsamt uppbrott. Det du hade med dig därifrån var att du inte skulle bråka om pengar. Vilket resulterade i att du inte satte några gränser överhuvudtaget. Inga gränser för dig själv, du körde över dig själv flera gånger. Du tog blancolån för att kunna leva upp till din frus standard och lyxkonsumtion. Har du låg självkänsla sen innan? Du måste ha haft så mycket ångest innerst inne. Under den tiden när dina skulder växte, så frågar jag mig om det där verkligen är kärlek. Tappade hon respekten för dig efter allt drickande och smusslande? Frågade din fru dig någon gång varför du drack och visade hon förståelse gentemot dig?
Vad menar du med “känner att nu kan jag erbjuda min fru någonting äntligen”?
Du verkar ha levt din frus liv och inte ditt eget. Det verkar som om du har levt långt ifrån så som du skulle vilja leva. Du vill ha närhet, bekräftelse, sex och kyssar, kanske är pengar och yta inte så viktigt för dig. Hur blev du uppfostrad? Att ditt värde låg i prestation? Var dina föräldrars kärlek villkorad?
Vad föll din fru för hos dig?
Varför är du imponerad av hennes personlighet nu ?
Fattar inte
1 gillning
Lite snurrigt när du beskriver henne, sorry
Snurrigt helt enkelt, kan inte sätta fingret precis på stället.
.
1 gillning
Ska försöka svara på detta. Är glad att du (relativt snabbt) insåg dina känslor med ditt ex. Jag flänger också runt som en vante, tolkar tolkar tolkar. Är också övertänkare, så det hjälper såklart inte till.
Minns inte om jag bönade och bad i början, eller om jag ens gjort det någon gång. Tror inte det. Det enda jag bett om är att det inte ska tas ett för snabbt beslut.
Är inte desperat nu överhuvudtaget, utan vill hon kasta det här i brännbart material så är det hennes beslut att ta.
Problemet är att hon kan inte förstå konsekvensen av ett sådant beslut - att jag då kanske inte vill prata/umgås - dessutom är beslutet inte hennes, utan jag har tagit det åt henne kom mina beteenden.
Jag tror inte att jag är narcissist, skulle inte rimma väl med den empati jag känner i allmänhet. Men blir man tillsagd tillräckligt ofta så… Inget i min uppväxt skulle förklara detta heller. Har haft en fin uppväxt av allt jag minns, med snälla, fina, kärleksfulla föräldrar.
Ja vad såg jag i henne? Av oss två är jag bekräftelsesökande av min partner, men hon verkar vara det av alla runt om kring, förutom mig. Jag föll nog för hennes extroverta sida, hennes charm, utseende också absolut. Att hon “klarade sig själv” i olika sammanhang. Och att vi var på samma plats i livet.
Ja det var nog vansinne faktiskt, tänker inte säga emot. Låg självkänsla, både ja och nej 
Men ja, hade nog otroligt mycket ångest som låg bakom allt annat. All respekt försvann glasklart när jag berättade om drickandet. Hon frågade aldrig varför, utan det var bara anklagande.
1 gillning
Styr mig tänker jag får bli det jag landar i.
Ty några dagar efter hennes “jag vill” kom tillägget att hon inte tror att det går.
Totalt iskall efter detta - jag också ska sägas.
Jag känner att jag är oerhört nära att släppa nu, släppa fram den rena, nakna ilskan.
Min ex-fru påstår sig känna att hon varit 100% ärlig genom processen - fastän jag vet att hon ljugit mig så grovt upp i ansiktet minst 20 gånger. Har inte kraft att sitta på höga hästar gentemot henne om detta dock, då jag vet att jag svikit henne än mer.
2 gillningar
Att hon aldrig varit nöjd. Att jag till slut, efter en oerhörd arbetsinsats, lyckades landa en tjänst som var tillräckligt bra.
Ja det har jag nog. I jakt på de känslomässiga smulorna. Pengar och yta är totalt oviktigt från min sida samtidigt som min ex-fru kommer från precis det. Fasad. Pengar. Yta. Lycka. Att ha det bästa.
Jag växte absolut inte upp med prestationskrav. Utan att minnas helt tror jag att mina föräldrar gav ganska mkt kärlek utan krav på återprestation. Hade det sjukt jobbigt under skolåren, förmodligen pga understimulans. Mina föräldrar krävde dock aldrig något.
3 gillningar
Har tagit ett oerhört skönt beslut ikväll - Jag är klar! 
4 gillningar
Blir nyfiken på kan själv grejen. När jag träffade mitt ex så skrev jag något i stil med att jag gärna vill hitta någon som är självgående, som har intressen, vänner och som kan göra saker själv. Detta då jag var less på att vara Mr Fixeverything och att vara sin sambos hobby.
Det var hon supertydlig med när vi träffades… Och jo, hon kan absolut göra saker själv, men bara när hon är själv. Alltså som i inte har någon partner.
Jag höll på att bli knäpp av alla gånger hon drog igång saker trots att jag var upptagen och sen gapade om hjälp för att till slut dumpa det på mig. Om jag stod på mig vilket hände några gånger så var hon såååå arg och slutade aldrig klappa sig själv på axeln för hur duktig hon var. Det värsta hon gjorde var att impulsköpa en husvagn trots att vi inte hade råd och jag var tydlig att jag inte ville. Och tvingade dessutom på mig att den skulle hämtas när jag hade en läkartid för min dotter. Bilen pajjade mitt i stan med husvagn och allt, jag fick springa till vårdcentralen med dottern för att hinna. Och ALLT var mitt fel. Helt surrealistisk situation så här i efterhand 
1 gillning
Herregud.
Blev inte en så lång tråd detta. 6 månader ganska precis. Imorgon skriver min ex-fru på för en annullering av vårt äktenskap. Hon meddelade detta under ett parterapi-samtal idag. Jag vill att allt avslutas då. Känner en helt OK känsla inför detta. Man kan inte vara med någon bara för att… Hon har förnedrat mig, velat ändra sig två ggr, gjort alla möjliga saker för att dra in mig igen. Men nu är det klart.
För att beskriva mina känslor: Jag har inte kommit långt på 6 månader. Är egentligen på ruta ett igen. Men känner ett lugn ändå. Har du ångest (och jag har sjuk sjuk sjuk ångest), låt den komma. Låt den drabba dig. Känn den och börja gråta om det behövs. Det är som när man är väldigt onykter och man blir yr i huvudet. Sätt en fot i golvet, sov per ankar, låt vågen av skit komma - och umgås sen med era barn om ni har några.
Over and out!
6 gillningar
Jag säger ungefär som Churchill sa: Det här är inte slutet, men det är troligen slutet av början.
Klart att du får logga ut, eller starta annan tråd, eller vad har lust med?
Men, jag skulle kunna tänka mig att du ändå kommer att vända dig till forat med de funderingar som nu kommer?
Kanske inte med frågor men möjligen som stöd för andra. Det är inte helt ovanligt här inne.
Den utveckling som nu står för dörren är en som för första gången, sett till din tråd och relationsbeskrivning härinne, tas från fast mark. Hittills har du tagit sats från ett gungfly.
Nu är den relationen över.
Du har nu en helt annan kontext att leva i med nya utmaningar, kan man förmoda?
Lycka till! :- 
3 gillningar
Tack.
Jag kommer förmodligen inte att starta en ny tråd, utan skriva i denna. Och svara i andra. Du har rätt, jag kommer nog inte att lämna forumet och mitt over and out var nog mer över förhållandet som nu tog slut.
Minns jag rätt blev du lämnad, men har numera känslan att du fick det bättre? Jag startar nu om. Får kanske vara mig själv för en gångs skull - kanske hitta någon som tycker om mig på riktigt.
3 gillningar
Hejsan!
Okej, det var så du menade.
Japp, lämnad.
Egentligen väldigt komplicerad fråga med bättre eller sämre?
På många vis absolut bättre, gladare och med mer energi.
Samtidigt har jag ännu, kanske alltid kommer att ha, lite problem med självbilden och vad jag anser vara “idealet”. Dvs kärnfamiljen. Som inte längre finns.
Har trots snart 5 år sedan uppbrottet inte helt förlikat mig med att vara frånskild i ny relation.
Inte att jag inte uppskattar den nya, eller att jag vare sig belastar eller ältar den gamla.
Det gick som det gick.
Men det gick inte som jag trott och sett mitt liv utvecklas i tanken.
Inte helt lätt att förlika sig med det, faktiskt, märker jag nu när allt damm sedan länge har lagt sig.
Det här forat har varit min “to go to”.
Som har förändrats över tid men likväl fortfarande fyller en funktion i min tillvaro.
Kan även känna igen vissa delar eller delar av delar i din beskrivning, en inte slående men ändå viss likhet i några avseenden ffa x önskan om att uppgradera och förväntan att jag skulle ta hand om saker jag inte alls ville. Lite skav i familjerelationerna, resor som kostade mycket och som jag nu inte överhuvudtaget saknar, rent njuter av att slippa. 
Så ja, bättre men ändå väldigt olikt hur jag har sett min och våra barns framtid.
Trevligt att du stannar!
1 gillning
Då mindes jag rätt.
Du har också rätt där - går inte att ställa den frågan så. Jag är väl i samma känslor fast mer uppgasat eftersom det är mycket närmare för mig - hatar henne, älskar henne, bryr mig om henne, vill inte veta av henne, bryr hon sig, skiter i vad hon gör… Allt i en liten tankehink.
Fint att höra att du mår såpass bra! Att du är glad och energifull! Självbilden så som i självförtroende och ditt egna fysiska - eller mer självbilden för att du inte “klarade” att hålla ihop kärnfamiljen?
Jag kommer nog aldrig att landa i det som var helt otänkbart för mig - att vara skild med gemensamma barn. Kanske mest just för att jag aldrig har kunnat se det. Oavhängigt det faktum att vi aldrig borde skaffat barn, gift oss eller ens blivit tillsammans.
Har skrivit det till en annan forumvän - det här forumet var ALLT jag hade i början. Ingen att prata med, ingen att få avlastning av. Bara läsande och skrivande här.
Har sett flera relationer här som liknat min och finner ro i det. Att det inte är ovanligt. Att jag inte är “fel”. Att jag kanske hamnade där jag hamnade personligt utan att jag hade någon chans att forma mitt öde på ett annorlunda sätt väl i den relation jag valde att skapa.
Allt sånt ska bli skönt att slippa. Dramat som inte finns hos min familjesida, det ytliga som kostar mycket pengar. Och att aldrig känna att ens partner är nöjd med en.
Förstår 100% hur du menar och känner.
Tack! Hoppas vi skrivs mer!
3 gillningar
Låter liknande ja!
Nej, jag hatar henne inte - även om jag skrev det ovan. Men har känt någon form av förakt mot henne i perioder under denna process.
…ungefär 1,5 dag tog det denna gång. Sedan lite trevande sms om att få bilder på barnen… 2,5 dag lite trevande sms om hur jag mådde - och så till slut: Hon mår inte bra alls. Kanske vill vänta lite till ändå.
Jag var precis ur den värsta delen av dippen
1 gillning