Underliggande problematik orsak till separationen?

Har hon hunnit dejta ett tag och upptäckt att gräset inte är grönare på andra sidan? Eller varför vill hon försöka igen?

Ingen aning faktiskt. Frågar ibland, men nekas alltid. Hon har svårt att släppa människor i allmänhet, så tror snarare på det i så fall.
Men hon kan absolut ha någon som hon inte vet om det blir något med, och jag är backup
@Largo

1 gillning

Känner igen situationen. Jag blev också dumpad, men ville in i det längsta hålla ihop relationen. Allt han sa, allt han gjorde tolkade jag än hit än dit. Det är så förvirrande. Först ville han gå i parterapi, sen ville han bo isär ett tag för att sen eventuellt hitta tillbaka igen, sen när jag skulle flytta och stod och packade lådorna då sa han något om att alltsammans var ett stort misstag. Men då tänkte jag stilla för mig själv - “du kan dra åt helvete” (jag orkade bara inte, jag var så dränerad)

Man vill så gärna att de ska ångra sig och säga att allt var ett misstag. Så man flyger runt som en vante mellan hopp och förtvivlan. För mig var det becksvart ångest. Men efter cirka ett halvår så insåg jag att han bara “lekte” med mig. Han hade övertaget hela tiden. Till slut fick jag nog och tänkte och kände i hela kroppen att så här får ingen behandla mig, allra minst den som jag blottat mig mest för. Efter det tog det ca ett halvår till innan jag kände uppriktig likgiltighet/acceptans gentemot honom och allt som hänt.

Hoppas du också kommer dit. Det ska inte kännas som om ditt liv står och väger beroende på henne. Dessutom så länge man utstrålar desperation, klängighet och är den som vill mer än den andra så kommer de aldrig vilja ha tillbaka en. Desperata kvinnor och män är det mest avtändande som finns. Och sen när du bearbetat ytterligare ett tag och blivit mer dig själv igen så vill du antagligen inte ha tillbaka henne för då har du självrespekt igen.

Vilken typ av narcissist skulle du vara? En narcissist (en fullfjädrad) skulle nog aldrig ens skriva här och be om stöd och råd av andra. Min mamma hade rätt så starka narcissistiska drag och hon bad aldrig om ursäkt eller om hjälp. Hon hade ju aldrig fel/gjorde aldrig fel. Narcissister brukar heller aldrig titta inåt på det viset och tänka att de nog har en narcissistisk personlighetsstörning. Men visst det finns ju en gradskala och olika typer av narcissism. Det är en ganska svår och omständlig diagnos att ställa. Misstänker du att du utvecklade det i barndomen isåfall?

Vad föll du för hos henne? Du beskriver henne som bekräftelsesökande och utseendefixerad. Så vad föll du för?

Det var helt vansinnigt att du blev tillsammans med din fru bara två månader efter ett smärtsamt uppbrott. Det du hade med dig därifrån var att du inte skulle bråka om pengar. Vilket resulterade i att du inte satte några gränser överhuvudtaget. Inga gränser för dig själv, du körde över dig själv flera gånger. Du tog blancolån för att kunna leva upp till din frus standard och lyxkonsumtion. Har du låg självkänsla sen innan? Du måste ha haft så mycket ångest innerst inne. Under den tiden när dina skulder växte, så frågar jag mig om det där verkligen är kärlek. Tappade hon respekten för dig efter allt drickande och smusslande? Frågade din fru dig någon gång varför du drack och visade hon förståelse gentemot dig?

Vad menar du med “känner att nu kan jag erbjuda min fru någonting äntligen”?

Du verkar ha levt din frus liv och inte ditt eget. Det verkar som om du har levt långt ifrån så som du skulle vilja leva. Du vill ha närhet, bekräftelse, sex och kyssar, kanske är pengar och yta inte så viktigt för dig. Hur blev du uppfostrad? Att ditt värde låg i prestation? Var dina föräldrars kärlek villkorad?

Vad föll din fru för hos dig?

Bra ingång Largo. Bad min fru säga nåt fint om mig vid en punkt i hela den här soppan. Hon fick kämpa. Men alla år tidigare har hon haft så många saker hon lovordat. Nu svårt att hitta. Förr var det tvärtom. Jag hade svårt att hitta när hon frågade. Var mycket om det praktiska o tryggheten mm. Nu är jag så imponerad av hennes personlighet som kommit fram mer o mer.

Frågan vad som är kemi o vad som är verklighet

1 gillning

Varför är du imponerad av hennes personlighet nu ?
Fattar inte

1 gillning

Ja det är inte delen som inte vill ha mig såklart :wink:
Men tror det är kombination av separationsångesten och att hon faktiskt har visat hur bra hon är på att skapa relationer till vänner och i sina nätverk. Hon gör det prestigelöst och skapar starka band.

Därutöver har hon startat sin verksamhet i ett område som gör människor o planeten gott och på sin egen modell. Hon är nyfiken o inbjudande till världen. Allt detta är starten till hennes önskan om skiljas också såklart. Hon ser sina nya behov o möjligheter. Jag har stöttat henne mkt i denna utveckling också.

Allt detta i min dopade hjärna också såklart.

1 gillning

Lite snurrigt när du beskriver henne, sorry

Hur menar du? Fluffigt? Eller motsägelsefullt? I interaktion kring vissa frågor är hon ju klart oskönt. Men man är ju inte bara en egenskap.

Snurrigt helt enkelt, kan inte sätta fingret precis på stället.
.

1 gillning

Ok men grejjen är väl bara så enkelt att jag gillar henne fortfarande.

2 gillningar

Ska försöka svara på detta. Är glad att du (relativt snabbt) insåg dina känslor med ditt ex. Jag flänger också runt som en vante, tolkar tolkar tolkar. Är också övertänkare, så det hjälper såklart inte till.
Minns inte om jag bönade och bad i början, eller om jag ens gjort det någon gång. Tror inte det. Det enda jag bett om är att det inte ska tas ett för snabbt beslut.
Är inte desperat nu överhuvudtaget, utan vill hon kasta det här i brännbart material så är det hennes beslut att ta.
Problemet är att hon kan inte förstå konsekvensen av ett sådant beslut - att jag då kanske inte vill prata/umgås - dessutom är beslutet inte hennes, utan jag har tagit det åt henne kom mina beteenden.

Jag tror inte att jag är narcissist, skulle inte rimma väl med den empati jag känner i allmänhet. Men blir man tillsagd tillräckligt ofta så… Inget i min uppväxt skulle förklara detta heller. Har haft en fin uppväxt av allt jag minns, med snälla, fina, kärleksfulla föräldrar.

Ja vad såg jag i henne? Av oss två är jag bekräftelsesökande av min partner, men hon verkar vara det av alla runt om kring, förutom mig. Jag föll nog för hennes extroverta sida, hennes charm, utseende också absolut. Att hon “klarade sig själv” i olika sammanhang. Och att vi var på samma plats i livet.

Ja det var nog vansinne faktiskt, tänker inte säga emot. Låg självkänsla, både ja och nej :blush: Men ja, hade nog otroligt mycket ångest som låg bakom allt annat. All respekt försvann glasklart när jag berättade om drickandet. Hon frågade aldrig varför, utan det var bara anklagande.

1 gillning

Styr mig tänker jag får bli det jag landar i.
Ty några dagar efter hennes “jag vill” kom tillägget att hon inte tror att det går.

Totalt iskall efter detta - jag också ska sägas.
Jag känner att jag är oerhört nära att släppa nu, släppa fram den rena, nakna ilskan.

Min ex-fru påstår sig känna att hon varit 100% ärlig genom processen - fastän jag vet att hon ljugit mig så grovt upp i ansiktet minst 20 gånger. Har inte kraft att sitta på höga hästar gentemot henne om detta dock, då jag vet att jag svikit henne än mer.

2 gillningar

Att hon aldrig varit nöjd. Att jag till slut, efter en oerhörd arbetsinsats, lyckades landa en tjänst som var tillräckligt bra.

Ja det har jag nog. I jakt på de känslomässiga smulorna. Pengar och yta är totalt oviktigt från min sida samtidigt som min ex-fru kommer från precis det. Fasad. Pengar. Yta. Lycka. Att ha det bästa.

Jag växte absolut inte upp med prestationskrav. Utan att minnas helt tror jag att mina föräldrar gav ganska mkt kärlek utan krav på återprestation. Hade det sjukt jobbigt under skolåren, förmodligen pga understimulans. Mina föräldrar krävde dock aldrig något.

3 gillningar

Stor igenkänning på typen diit ex och du. Samma dynamik hos oss

1 gillning

Har tagit ett oerhört skönt beslut ikväll - Jag är klar! :grinning:

4 gillningar

Det finns tyvärr inget annat. Det är bäst i alla avseenden har jag också insett

Blir nyfiken på kan själv grejen. När jag träffade mitt ex så skrev jag något i stil med att jag gärna vill hitta någon som är självgående, som har intressen, vänner och som kan göra saker själv. Detta då jag var less på att vara Mr Fixeverything och att vara sin sambos hobby.

Det var hon supertydlig med när vi träffades… Och jo, hon kan absolut göra saker själv, men bara när hon är själv. Alltså som i inte har någon partner.

Jag höll på att bli knäpp av alla gånger hon drog igång saker trots att jag var upptagen och sen gapade om hjälp för att till slut dumpa det på mig. Om jag stod på mig vilket hände några gånger så var hon såååå arg och slutade aldrig klappa sig själv på axeln för hur duktig hon var. Det värsta hon gjorde var att impulsköpa en husvagn trots att vi inte hade råd och jag var tydlig att jag inte ville. Och tvingade dessutom på mig att den skulle hämtas när jag hade en läkartid för min dotter. Bilen pajjade mitt i stan med husvagn och allt, jag fick springa till vårdcentralen med dottern för att hinna. Och ALLT var mitt fel. Helt surrealistisk situation så här i efterhand :joy:

1 gillning

Herregud.

Blev inte en så lång tråd detta. 6 månader ganska precis. Imorgon skriver min ex-fru på för en annullering av vårt äktenskap. Hon meddelade detta under ett parterapi-samtal idag. Jag vill att allt avslutas då. Känner en helt OK känsla inför detta. Man kan inte vara med någon bara för att… Hon har förnedrat mig, velat ändra sig två ggr, gjort alla möjliga saker för att dra in mig igen. Men nu är det klart.
För att beskriva mina känslor: Jag har inte kommit långt på 6 månader. Är egentligen på ruta ett igen. Men känner ett lugn ändå. Har du ångest (och jag har sjuk sjuk sjuk ångest), låt den komma. Låt den drabba dig. Känn den och börja gråta om det behövs. Det är som när man är väldigt onykter och man blir yr i huvudet. Sätt en fot i golvet, sov per ankar, låt vågen av skit komma - och umgås sen med era barn om ni har några.

Over and out!

6 gillningar