Hej!
Hittade in här någon gång mellan nyår och mitten av januari (när vi skickade in skilsmässoansökan). Läst igenom otroligt många av trådarna, men främst samtliga inlägg i en dagbokstråd av Ike - text som tagit mig från “livet-är-slut”-tänk till iaf en lätt form av acceptans. (Tack Ike!)
På det har jag, som icke-psykiatrik-diagnosticerad, grottat mig in i narcissism, passivt-aggresivt och histrioniskt beteende för att förstå, inte var, utan hur många gånger jag gjort fel under vårt förhållande.
Jag ska nedan redovisa min historia fram till mitt och min frus uppbrott, vilket både jag och min fru är överens om beror främst på mig (2 månader efter beskedet gavs har jag dock kommit till ro med att inte 100% beror på bara mig). Och jag är egentligen intresserad av era synpunkter om hur min personlighet och mitt beteende bör ha tagit oss till denna punkt. Jag kommer att vara helt ärlig kring min egen person för att få så ärliga svar som möjligt.
Det finns ingen fysisk otrohet med i bilden (Med säkerhet från min sida, men kanske av mig upplevt ofysisk från den andra sidan). Vissa saker kommer att ha varit självklart stjälpande för förhållandet, men jag är fortfarande intresserad av hur de bakomliggande orsakerna lett till dessa saker. Jag skriver min “fru”, men kommer att specificera när vi gifter oss.
Tack för att ni läser!
Jag träffade min fru ganska sent i livet (Jag 30, hon 29), 2 månader snabbt inpå ett annat smärtsamt uppbrott. Vi har känt varandra sedan jag var i 18-årsåldern. Vi hade varsin lägenhet nära varandra i början och mitt minne är att jag inte var 100% intresserad från start. Mycket umgänge och stor passion fysiskt ändrade dock detta ganska snabbt. Vi hade stora fördelar ekonomiskt med varsitt “färdigt” liv. Jag ville bo i en av lägenheterna medan min fru pressade på för att vi skulle köpa ett hus (vårt första stora bråk handlade om detta). Hade bråkat mycket med min föredetta kring pengar och hade därför bestämt mig för att inte ha detta som en faktor i ett framtida förhållande.
Vi köpte ett dyrt radhus och flyttade in. Båda var nykära och vi drack en del alkohol, satt uppe på nätter och pratade om allt. Alla människor från vår gemensamma stad, alla ex, våra tidigare liv osv. Alltid glada 
Vi bråkade några gånger när vi var onyktra, bland annat ordentligt en gång ganska snart efter inflytt. Någon vecka efter det visade det sig att min fru var gravid. Jag drack en hel del under denna period och vi bestämde tillsammans att jag skulle gå på KBT-terapi för detta. Under terapin bestämde jag mig för att det var ett bra läge att sluta dricka samtidigt som min fru var gravid, så det gjorde jag. Dottern föds och allt går bra/är bra.
Framspolning tills jag ska vara föräldraledig. Min fru kommer från en ekonomiskt stark familj, är skilsmässobarn och är van att spendera pengar. Trots överenskommelse om att dra ner på kostnaderna fortsätter vi att leva som om vi båda jobbade (Minns att jag i detta förhållande ej vill bråka om pengar). Så fort jag tar upp detta blir vi osams. Då jag betalar “fel” räkningar tex all mat och el hamnar jag i ekonomiska svårigheter ganska snabbt efter att jag börjar vara föräldraledig. Jag vågar ej be om hjälp med pengar då vi varje gång hamnar i bråk om detta. Tar mitt första blanco-lån här någonstans.
Börjar ett tag efter detta att dricka igen.
Framspolning igen. Dottern är nu 2-2,5. Jag dricker en del, alltid hemma. Är alltså inte ute och festar utan dricker hemma. Är närvarande, men inte alltid närvarande så att säga.
Det kommer fram att jag dricker. Vi tar ett beslut om att jag ska sluta och att jag ska se om det går att göra en psykiatrisk utredning för att se om jag har ADHD, en del saker stämmer in. Jag påbörjar utredning och blir iom denna “tvingad” till avhållsamhet. Det går galant och jag genomför utredningen. Den visar inga tecken på ADHD utan istället en stark särbegåvning (icke-psykiatrisk diagnos). Psykologen pratar om att jag kanske varit osäker i mitt liv då vuxna människor under min uppväxt känt sig obekväma med min intelligens.
Jag tänker att jag självmedicinerat mitt extrema tänkande och analyserande med alkohol.
Vi gifter oss.
Skulderna växer under hela tiden då jag istället för att berätta för min fru behöver ta nya lån för vårt leverne och för gamla lån.
Framspolning igen. Vi får ett till barn. Alkoholen är fortfarande inte en del av mitt liv. Pengaproblemen är det dock. Väldigt mycket. Lever bra med träning osv, men har ett nytt väldigt tidskrävande jobb. Sportar och drar av mig hälsenan. Börjar under rehab att dricka igen. Det blir värre och värre tills det är under de extremaste formerna under mitt liv. Har konstant ångest över vår monetära situation.
Framspolning. Min fru vill se mitt bankkonto en dag när jag är onykter hemma (2019-09-20). Jag ger direkt upp allt och berättar både att jag druckit under dagen och att jag har stora skulder. Hon vill direkt skilja sig. Jag accepterar. Flyttar hem till mina föräldrar. Bor där en vecka med barnen hälften av tiden. Under denna vecka löser jag alla mina ekonomiska problem med hjälp av mina föräldrar och skriver in mig på en beroendemottagning med uttrycklig önskan om intag av Antabus.
Min fru vill efter en vecka ge mig en till chans. Jag flyttar hem igen.
Fortsätter att ta Antabus under ett par månader och är sedan dess fram till idag alkoholfri! (Jag bestämde mig verkligen. Barnen och min fru var viktigast).
Hon vill inte ta något som helst ansvar för att vi hamnat i en mycket ansträngd ekonomisk situation, problemet är helt mitt och bara mitt. Hon har inte gjort något.
Min fru vill köpa villa för att få en nystart. Vi gör detta. Dyr, dyr, dyr villa! Jag får samtidigt ett nytt jobb med väldigt mycket högre lön och känner att nu kan jag erbjuda min fru någonting äntligen!
Vi bråkar ibland, men sällan, om pengar efter detta.
Lever på livet, allt är “bra”. Hon vill att vi fixar mer hemma, jag vill ha mer närhet med kramar och pussar.
Under perioden framåt och pandemin jobbar hon väldigt mycket hemma (statligt). Jag har ett jobb som jag helst behöver vara fysiskt på.
Vi bråkar om saker som jag antar att många par bråkar om - VAB, om hennes föräldrar som bor långt bort och aldrig kan hjälpa till, om tålamod med småbarn osv.
Hon får nytt jobb och börjar resa mer i jobbet, och samtidigt att jobba mer (hemma). Jag känner mig lite ensam. Vi bråkar även en del om detta.
Strax innan jul, vill skilja sig. Jag ber henne tänka. Tänker ett par veckor, åker bort ett par dagar. Ändrar sig och vill försöka mer. Går två dagar, börjar tveka. Går några dagar till, dricker vin med några tjejkompisar hemma och bestämmer sig sedan -. Skilsmässa.
Nu har jag blivit utköpt ur huset och köpt en lägenhet. Flyttar om tre veckor. Vi ska ha barnen halva tiden.
Under hela vårt förhållande har jag känt en molande oro om något - att min fru gillar uppmärksamhet. Detta (och kanske annat underliggande) har gjort mig osäker. Samtidigt är min fru en egen stark person. Väldigt mån om sitt utseende och om vad andra tycker om det. Aldrig känts lika glad av att jag varit extremt noggrann med att berätta hur vacker och sexig jag tycker att hon är. Opererat brösten. Hon berättar inte gärna saker utan jag har alltid haft upplevelsen att jag behövt fråga för att få veta. Så jag har frågat. Detta har stört henne. Jag har inte lyssnat ordentligt. Hon har haft det svårt på alla sina senaste 5 arbeten, blivit psykiskt misshandlad på några av dem - det har också lett till att jag frågat mycket, lagt mig i mycket, ifrågasatt mycket som hennes kollegor gjort. På hennes nya jobb har detta slagit helt bakut, dessa frågor har fått henne att känna sig pressad.
Pressen har fått allt det äldre att komma fram igen, mitt alkoholintag osv.
Jag är som sagt inte främst intresserad av svar på saker som “tror ni att vi kan hitta tillbaka?”. Jag inser att vårt förhållande förmodligen är ett skolboksexempel på ett destruktivt förhållande, att vi kanske inte är kompatibla. Att mina lögner om pengar och alkohol har förstört för mycket för att tilliten ska kunna komma tillbaka.
Jag är mer intresserad av att förstå om bakomliggande saker med min självkänsla och oro över min frus beteende har fått mig att agera genom att dricka, inte ta upp saker som i förlängningen lett till pengaproblem. Har jag separationsångest från min barndom som tagit sig uttryck i att jag utopiserat vårt förhållande och bortsett från saker jag egentligen inte gillat? Att jag velat få mer bekräftelse, närhet och även sex än min fru kunnat ge mig (givetvis har detta berott på saker jag gjort under vårt förhållande) - på grund av denna eventuella separationsångest?
Min fru har under vårt förhållande sagt flera gånger att jag är passivt-aggressiv. Jag har under separationsperioden hållit med henne. Jag har kunnat vara en surgubbe under en del tillfällen, kanske behandlat vår dotter som äldre än hon är ibland. Har även tänkt mig själv som narcissist under den senaste månaden. När jag läser om detta känner jag dock att det inte stämmer in på mig. Jag känner exempelvis en stor empati för min fru även under denna period när hon har sårat mig svårt.
Är hon histrionisk?
Jag har så mycket tankar kring detta men förstår att jag inte kommer att få svar på allt.
Kände att jag hade min text organiserad i huvudet innan jag började skriva, men inser att den blev ganska rörig till slut. Hoppas ni har överseende och förstår det stora dragen i min frågeställning.
Ha det bra allihop!
Mer än att du ska köra din grej.