Underliggande problematik orsak till separationen?

Hej!
Hittade in här någon gång mellan nyår och mitten av januari (när vi skickade in skilsmässoansökan). Läst igenom otroligt många av trådarna, men främst samtliga inlägg i en dagbokstråd av Ike - text som tagit mig från “livet-är-slut”-tänk till iaf en lätt form av acceptans. (Tack Ike!)
På det har jag, som icke-psykiatrik-diagnosticerad, grottat mig in i narcissism, passivt-aggresivt och histrioniskt beteende för att förstå, inte var, utan hur många gånger jag gjort fel under vårt förhållande.
Jag ska nedan redovisa min historia fram till mitt och min frus uppbrott, vilket både jag och min fru är överens om beror främst på mig (2 månader efter beskedet gavs har jag dock kommit till ro med att inte 100% beror på bara mig). Och jag är egentligen intresserad av era synpunkter om hur min personlighet och mitt beteende bör ha tagit oss till denna punkt. Jag kommer att vara helt ärlig kring min egen person för att få så ärliga svar som möjligt.
Det finns ingen fysisk otrohet med i bilden (Med säkerhet från min sida, men kanske av mig upplevt ofysisk från den andra sidan). Vissa saker kommer att ha varit självklart stjälpande för förhållandet, men jag är fortfarande intresserad av hur de bakomliggande orsakerna lett till dessa saker. Jag skriver min “fru”, men kommer att specificera när vi gifter oss.
Tack för att ni läser!

Jag träffade min fru ganska sent i livet (Jag 30, hon 29), 2 månader snabbt inpå ett annat smärtsamt uppbrott. Vi har känt varandra sedan jag var i 18-årsåldern. Vi hade varsin lägenhet nära varandra i början och mitt minne är att jag inte var 100% intresserad från start. Mycket umgänge och stor passion fysiskt ändrade dock detta ganska snabbt. Vi hade stora fördelar ekonomiskt med varsitt “färdigt” liv. Jag ville bo i en av lägenheterna medan min fru pressade på för att vi skulle köpa ett hus (vårt första stora bråk handlade om detta). Hade bråkat mycket med min föredetta kring pengar och hade därför bestämt mig för att inte ha detta som en faktor i ett framtida förhållande.
Vi köpte ett dyrt radhus och flyttade in. Båda var nykära och vi drack en del alkohol, satt uppe på nätter och pratade om allt. Alla människor från vår gemensamma stad, alla ex, våra tidigare liv osv. Alltid glada :blush: Vi bråkade några gånger när vi var onyktra, bland annat ordentligt en gång ganska snart efter inflytt. Någon vecka efter det visade det sig att min fru var gravid. Jag drack en hel del under denna period och vi bestämde tillsammans att jag skulle gå på KBT-terapi för detta. Under terapin bestämde jag mig för att det var ett bra läge att sluta dricka samtidigt som min fru var gravid, så det gjorde jag. Dottern föds och allt går bra/är bra.

Framspolning tills jag ska vara föräldraledig. Min fru kommer från en ekonomiskt stark familj, är skilsmässobarn och är van att spendera pengar. Trots överenskommelse om att dra ner på kostnaderna fortsätter vi att leva som om vi båda jobbade (Minns att jag i detta förhållande ej vill bråka om pengar). Så fort jag tar upp detta blir vi osams. Då jag betalar “fel” räkningar tex all mat och el hamnar jag i ekonomiska svårigheter ganska snabbt efter att jag börjar vara föräldraledig. Jag vågar ej be om hjälp med pengar då vi varje gång hamnar i bråk om detta. Tar mitt första blanco-lån här någonstans.
Börjar ett tag efter detta att dricka igen.

Framspolning igen. Dottern är nu 2-2,5. Jag dricker en del, alltid hemma. Är alltså inte ute och festar utan dricker hemma. Är närvarande, men inte alltid närvarande så att säga.
Det kommer fram att jag dricker. Vi tar ett beslut om att jag ska sluta och att jag ska se om det går att göra en psykiatrisk utredning för att se om jag har ADHD, en del saker stämmer in. Jag påbörjar utredning och blir iom denna “tvingad” till avhållsamhet. Det går galant och jag genomför utredningen. Den visar inga tecken på ADHD utan istället en stark särbegåvning (icke-psykiatrisk diagnos). Psykologen pratar om att jag kanske varit osäker i mitt liv då vuxna människor under min uppväxt känt sig obekväma med min intelligens.
Jag tänker att jag självmedicinerat mitt extrema tänkande och analyserande med alkohol.

Vi gifter oss.

Skulderna växer under hela tiden då jag istället för att berätta för min fru behöver ta nya lån för vårt leverne och för gamla lån.

Framspolning igen. Vi får ett till barn. Alkoholen är fortfarande inte en del av mitt liv. Pengaproblemen är det dock. Väldigt mycket. Lever bra med träning osv, men har ett nytt väldigt tidskrävande jobb. Sportar och drar av mig hälsenan. Börjar under rehab att dricka igen. Det blir värre och värre tills det är under de extremaste formerna under mitt liv. Har konstant ångest över vår monetära situation.

Framspolning. Min fru vill se mitt bankkonto en dag när jag är onykter hemma (2019-09-20). Jag ger direkt upp allt och berättar både att jag druckit under dagen och att jag har stora skulder. Hon vill direkt skilja sig. Jag accepterar. Flyttar hem till mina föräldrar. Bor där en vecka med barnen hälften av tiden. Under denna vecka löser jag alla mina ekonomiska problem med hjälp av mina föräldrar och skriver in mig på en beroendemottagning med uttrycklig önskan om intag av Antabus.
Min fru vill efter en vecka ge mig en till chans. Jag flyttar hem igen.
Fortsätter att ta Antabus under ett par månader och är sedan dess fram till idag alkoholfri! (Jag bestämde mig verkligen. Barnen och min fru var viktigast).
Hon vill inte ta något som helst ansvar för att vi hamnat i en mycket ansträngd ekonomisk situation, problemet är helt mitt och bara mitt. Hon har inte gjort något.

Min fru vill köpa villa för att få en nystart. Vi gör detta. Dyr, dyr, dyr villa! Jag får samtidigt ett nytt jobb med väldigt mycket högre lön och känner att nu kan jag erbjuda min fru någonting äntligen!
Vi bråkar ibland, men sällan, om pengar efter detta.
Lever på livet, allt är “bra”. Hon vill att vi fixar mer hemma, jag vill ha mer närhet med kramar och pussar.
Under perioden framåt och pandemin jobbar hon väldigt mycket hemma (statligt). Jag har ett jobb som jag helst behöver vara fysiskt på.
Vi bråkar om saker som jag antar att många par bråkar om - VAB, om hennes föräldrar som bor långt bort och aldrig kan hjälpa till, om tålamod med småbarn osv.
Hon får nytt jobb och börjar resa mer i jobbet, och samtidigt att jobba mer (hemma). Jag känner mig lite ensam. Vi bråkar även en del om detta.

Strax innan jul, vill skilja sig. Jag ber henne tänka. Tänker ett par veckor, åker bort ett par dagar. Ändrar sig och vill försöka mer. Går två dagar, börjar tveka. Går några dagar till, dricker vin med några tjejkompisar hemma och bestämmer sig sedan -. Skilsmässa.
Nu har jag blivit utköpt ur huset och köpt en lägenhet. Flyttar om tre veckor. Vi ska ha barnen halva tiden.

Under hela vårt förhållande har jag känt en molande oro om något - att min fru gillar uppmärksamhet. Detta (och kanske annat underliggande) har gjort mig osäker. Samtidigt är min fru en egen stark person. Väldigt mån om sitt utseende och om vad andra tycker om det. Aldrig känts lika glad av att jag varit extremt noggrann med att berätta hur vacker och sexig jag tycker att hon är. Opererat brösten. Hon berättar inte gärna saker utan jag har alltid haft upplevelsen att jag behövt fråga för att få veta. Så jag har frågat. Detta har stört henne. Jag har inte lyssnat ordentligt. Hon har haft det svårt på alla sina senaste 5 arbeten, blivit psykiskt misshandlad på några av dem - det har också lett till att jag frågat mycket, lagt mig i mycket, ifrågasatt mycket som hennes kollegor gjort. På hennes nya jobb har detta slagit helt bakut, dessa frågor har fått henne att känna sig pressad.
Pressen har fått allt det äldre att komma fram igen, mitt alkoholintag osv.

Jag är som sagt inte främst intresserad av svar på saker som “tror ni att vi kan hitta tillbaka?”. Jag inser att vårt förhållande förmodligen är ett skolboksexempel på ett destruktivt förhållande, att vi kanske inte är kompatibla. Att mina lögner om pengar och alkohol har förstört för mycket för att tilliten ska kunna komma tillbaka.
Jag är mer intresserad av att förstå om bakomliggande saker med min självkänsla och oro över min frus beteende har fått mig att agera genom att dricka, inte ta upp saker som i förlängningen lett till pengaproblem. Har jag separationsångest från min barndom som tagit sig uttryck i att jag utopiserat vårt förhållande och bortsett från saker jag egentligen inte gillat? Att jag velat få mer bekräftelse, närhet och även sex än min fru kunnat ge mig (givetvis har detta berott på saker jag gjort under vårt förhållande) - på grund av denna eventuella separationsångest?

Min fru har under vårt förhållande sagt flera gånger att jag är passivt-aggressiv. Jag har under separationsperioden hållit med henne. Jag har kunnat vara en surgubbe under en del tillfällen, kanske behandlat vår dotter som äldre än hon är ibland. Har även tänkt mig själv som narcissist under den senaste månaden. När jag läser om detta känner jag dock att det inte stämmer in på mig. Jag känner exempelvis en stor empati för min fru även under denna period när hon har sårat mig svårt.
Är hon histrionisk?
Jag har så mycket tankar kring detta men förstår att jag inte kommer att få svar på allt.

Kände att jag hade min text organiserad i huvudet innan jag började skriva, men inser att den blev ganska rörig till slut. Hoppas ni har överseende och förstår det stora dragen i min frågeställning.
Ha det bra allihop!

2 gillningar

Oj.
Uj.
Aj.
Ij.

Ja du.
Mycket att ta in.

Du låter lite som jag.

Jag har också gjort dumma saker i min dysfunktionella relation.

Nu har jag bara din beskrivning men jag ser din fru som ett stort ego.

Detta förhastade och förmodligen förhastade omdöme grundar jag på husen.

Vilken ekonomisk verklighet lever hon i? Munnen måste rättas efter matsäcken.

När det gäller ekonomi måste man få vara öppna, kunna diskutera och ha en realistisk plan.

Jag är impad att du tagit dig ur drickandet.

Sedan verkar hon ytlig. Operera brösten. Jag säger då det.

Broder, utifrån hur du beskriver din situation tänker jag att det är du som har något innanför pannbenet.

Jag säger som en av de klokaste och mest empatiska personer på detta forum Noomi, brukar slriva: skaffa dig en samtalsterapeut. Jag tror du har en del att bearbeta. Du har dock gjort en stark resa men ni verkar vara lite för olika för att passa ihop.

4 gillningar

Det här kan iaf inte jag svara på med någon som helst säkerhet och jag tror inte direkt att någon annan helt obekant och utomstående kan göra det heller med ledning av texten enbart.

För mig är det självklart att det här behöver du ta dig igenom med hjälp av en välrenommerad terapeut. Du är ju (såvitt man kan bedöma av detta inlägg) väldigt transparent och verkar inte ha någon vilja att mörka några av dina sämre sidor (snarare ha en tendens att nästan “överdriva” dem och dina fel en smula tänker iaf jag när jag läser din text, men om det stämmer vet jag såklart inte) och den transparensen och villigheten gör ju att du har alla förutsättningar att med framgång gå tillbaka i ditt liv och mha en psykodynamisk terapeut få klarhet i åtminstone delar av dina egna bevekelsegrunder till hur ditt liv har gestaltat sig.

M E N… en sak vill jag säga och det är, även det med ledning av din text, att mitt vad det är så kanske du får en reviderad bild av vad som är ditt fel/ansvar/skuld och vad som faktiskt inte är det. För det första så är det sällan och aldrig ens fel att två träter och som utomstående läsare så reser dina beskrivningar faktiskt relativt stora frågetecken kring din frus personlighet och ageranden under ert liv tillsammans.

Nog är det föredömligt att vara villig och ivrig att ta på sig sin del av skulden… men det blir lätt kontraproduktivt att vara överdrivet villig att omgående ta på sig skulden för allt och alla och därmed friskriva sin motpart från allt ansvar över hur allting utvecklat sig i en tvåsamhet. Ingen mening att rulla sig i tjära och fjädrar och sedan löpa gatlopp in absurdum tänker jag. Lagom är bäst :muscle: :v: :revolving_hearts:

6 gillningar

…amen på den.

Spontant tänker jag att ditt beteende varit något självdestruktivt, och om det bottnar i något barndomstrauma hoppas jag att du kan reda ut med hjälp av terapati. Det faktum att alkoholproblemen ofta varit knutna till ekonomiska problem säger en del…att köpa mkt alkohol just då kan knappast ha hjälpt finanserna. Men jag håller med Noomi om att du verkar alltför villig att ta den största skulden…av det du berättat tycker jag verkligen inte att bara du förstört relationen. Hur blind har din fru varit som inte insett hur du kämpat? Hur ointresserad som inte velat prata om den underliggande anledningen till drickandet? Det låter som att hon bara identifierat ett “fel” som du gjort och insisterat på att du korrigerar det, istället för att fråga hur du mår, varför det blivit så. Hon låter självupptagen.

Sen undrar jag också hur mat och el är “fel” räkningar…vad betalade hon när du stod för dessa nödvändigheter? Och när opererades brösten? Hoppas verkligen det inte var medan du hade ångest och kämpade.

Jag tror att en öppen, ärlig och förstående diskussion om pengar är en av de viktigaste komponenterna i ett fungerande äktenskap. Hur tråkigt det än låter. Det har varit ett enormt problem i min misslyckade relation, och jag hoppas innerligt att jag tar det på större allvar i framtiden. Jag hoppas du kan göra detsamma. Inte känna skam för vad du inte har råd med, och inte gömma problemen. Älskar man varandra ska man kunna tackla såna problem tillsammans.

2 gillningar

Tack Rulle! Läst många ögonöppnande inlägg från Dig.
Hennes ekonomiska synvinkel är: Att eftersom hon haft obruten ekonomisk räddning från sina föräldrar under hela uppväxten (Hon har haft en extremt tuff uppväxt med föräldrar som flyttat ifrån henne) så har hon det alltid.
Ingen knipa vi har satt oss i har varit olösbar. Problemet blir bara att om jag satt mig i problemet rent praktiskt, så har jag inte samma räddningsplank - och där tror jag att det slagit slint.

Angående drickandet, tack! Är jättenöjd med mig själv, men det är också en av anledningarna till att vi skiljer oss. Jag har nog varit för nöjd med detta. Det har inte räckt. Jag har tagit allt för givet “eftersom jag klarat av att sluta dricka”.

Ska absolut prata med någon (Noomi skrev vilken typ av psykolog, vilket jag ska leta upp).

Hej Noomi!

Vad fint skrivet, vet inte riktigt hur jag ska svara…och jag är oftast inte mållös.
Jag läser in att du är en kvinna som tagit sig stärkt ur en skilsmässa och vet exakt vad Du är för person, tack.
Jag tar verkligen till mig att jag kanske inte är den enda personen i detta som behöver fundera.
Och så psykodynamisk terapeut, det blir googling och bokning direkt.

3 gillningar

Hej @Ace82
Kan instämma i vad tidigare skribenter skrivit. Bra att du hållit dig från alkoholen, fortsätt med det och se till att få en samtalskontakt med en psykolog. Det kan ge mycket att få en utomstående professionell värdering.

Trevligt att min tråd var uppskattad.

Tack för de vänliga orden.

Hon verkar ekonomiskt bortskämd men emotionellt fattig.

Ja ovanstående är så duktiga på att skriva om tips o råd.

Så starkt av dig att dra dig borta från alkoholen. Du har varit för snäll och hon verkar inte vara bra för dig.
Gör som jag o alla andra - boka in för terapisamtal!

Det kommer att gå bra för dig hädanefter… Jag känner att du är stark nog redan nu trots allt.

Hej @Ace82 !

Jag skulle vilja lägga fokuset på en annan punkt. Din särbegåvning. Jag har två särbegåvade barn och är sannolikt ( men ej testad) det även själv.

Jag tror att man som särbegåvad, iaf om man är över 140, som mina barn, rimligen känner sig mer udda, utanför och har svårare att få riktigt givande relationer än folk i normalspektrat. Man är helt enkelt för olika. Samtidigt som vi som alla andra har en stark längtan till tvåsamhet, den kontakt som man får i ett förhållande. Jag tror att man många gånger lurar sig själv att allt är bra, bortförklarar dåliga tecken osv, för att kunna fortsätta ihop. Det går till en gräns, men inte längre.
Du kanske har haft en större längtan att vara accepterad än hon, eller så gillar du inte att stå på dig, vilket gjorde att du hamnade i dina ekonomiska bekymmer. Hon låter dock ganska omogen som tvingar fram husköpet, inte bara en gång, utan två!

2 gillningar

Hej! @Restenavlivet

Gått ganska många dagar för mig nu och jag har väl (kanske) kommit ur fasen av chock. Min (ex)fru lever livet som ungdomlig singel och jag sitter i min nya, förvisso stora och fina, lägenhet.
Jag flyttade från vårt tidigare hem i torsdags i förra veckan. Igår hade min fru bjudit hem två manliga kollegor på vin och öl i samma hem. Samtidigt som hon hade barnen (som aldrig sett dessa män). Ikväll…är samma kollegor hos henne igen. Känner mig förnedrad.
Men hursom, jag ville tacka dig för ett fint svar! Likt dina söner, om jag tolkar dig rätt, ligger jag också över 140. Inte exceptionell i allt förutom i arbetsminne - vilket jag tolkar som anledningen till att jag också är extremt överanalyserande när det gäller just relationer och vad andra tycker om mig.
Jag har nog, som du skrev, känt mig lite annorlunda, även om jag inte kunnat sätta fingret på det. Kanske också är därför jag har ett stort behov av bekräftelse och närhet.

3 gillningar

Tack för ett väldigt vänligt och stärkande svar @Gittan1 !

1 gillning

Hej @Ike! Tack för svar! Säger det igen, din tråd/dagbok tog mig igenom den värsta krisen. Har känt glädje för dig när jag tänkt på dig, vilken fin pappa du är.

2 gillningar

Vi har alla ett behov av bekräftelse och närhet! Men ju mer annorlunda man är desto svårare är det att hitta någon som matchar!
Jag har en dotter och en son. Sonen är tillsammans med en uppenbart normalbegåvad tjej. Jag ser just detta stora behov av att höra samman. Men jag ser också att de inte har något över huvud taget gemensamt. De pratar inte.
Min dotter (yngre) har undersökt statistik och funnit att det är ännu svårare för smarta tjejer att hitta rätt eftersom relationer där mannen är smartare oftare fungerar än tvärt om. Värt att tänka på. Det kunde varit värre för dig :wink:

Jag tror inte det funnits något du kunde gjort annorlunda för att ert förhållande skulle fungerat. Ni är helt enkelt inte en match. Du kommer att inse det när du blir avgiftad från henne. Det tar ett tag. Fokusera på dig själv och att göra ditt liv så bra som möjligt! Gå med i Mensa, jag har hört att de har fester som går ut över det vanliga. Jag har träffat mensaner på “vanlig” fest och funnit det mycket stimulerande, för jag älskar diskussioner om intressanta ämnen!

2 gillningar

Jaha. Nu har det gått betydande tid sedan senast. Min fru ville strax före påsk försöka igen samt reparera det hela, efter att vi bott en månad isär. Försökandet var hon inne på i cirka 2 veckor innan hon ändrade sig igen - ner i Marianergraven. Tror att det var någon form av temporär panik från hennes sida bara.

Klättrade mig upp och har efter det mått ganska bra, eller kanske till och med Bra. Pratat med några andra kvinnor - bara pratat, men känt att jag inte är helt hopplös iaf. Kunnat stå emot för mycket kontakt och umgänge med frun (nåja), men ändå på en nivå där det har känts OK för mig.
Senaste 3 veckorna har varit rätt infekterade med mycket bråk, hårda ord och högt tonläge - Så jag har tagit mer och mer distans.

Pang, för några dagar sen kommunicerar hon att hon vill att vi ska hitta tillbaka igen - öppnar ögonen och ser mig omkring. Va? Är jag uppe på Everest?
Efter detta, knappt några kontaktförsök från hennes sida.
Och jag kan inte bestämma mig för om hon bara styr mig eller faktiskt är genuin.

2 gillningar

@Ace82 den känslan känner jag igen. Precis när man tror att man skapar avstånd så blir man tillbakadragen och förstår ingenting.

Ser ju också likheter mellan hennes beteenden och mitt Ex. Jag är nog en av de sista som ska ge råd kring dysfunktionell relation :sweat_smile:

Men jag förstår din känsla. Utan att veta all bakgrund så kan det såklart vara så att det här är lika jobbigt för henne som för dig, att hon inte agerar rationellt och blir överbelamrad av alla känslor.

Är du öppen för att testa igen? Om inte är det ju betydligt enklare.

Exakt så.

Jag har läst din story och tycker att du styr väldigt bra själv, med dig själv i fokus - även om ditt ex “lurade” dig att vara mer följsam än du “borde” ha varit i början.
Angående råd - är väl det som är det perfekta med detta forum, att det är mer bekräftelse/stöttning än just råd.
Så du får inga råd från mig heller :grinning: Mer än att du ska köra din grej.

Jag tror inte att det alls är lika jobbigt för henne som för mig. Aldrig. Då hade hon inte behandlat mig så respektlöst under de första 3 månaderna som.

Ja det tror jag att jag är. För jag har ett beroende till henne (är en beroende-person). Men för att veta säkert måste jag också säkert hamna i den situationen. Vet att när hon ville försöka igen senast så var jag bromsen i början, av flertalet sveks anledning.
@Ensam_man

2 gillningar

Oj oj @Ace82

Tror du på henne ?
Om att ni ska hitta tillbaka

Nej egentligen inte. Ska vi säga 70% att hon spelar mig och 30% åt andra hållet.
Men hoppas 100% att det faktiskt är så. Men nu pratar hon inte med mig alls, så gissar på mina första procentsatser.