Tystnad

Hej,
När jag har en konflikt med min sambo så kör hon tystnadsmakt mot mig. Hon kan vara tyst upp emot en dag när vi har bråkat. Bråket kan vara en skitsak, hon svarar knappt på tilltal och är extremt spydig. Detta leder till att jag blir extremt frustrerad och jag blir tillslut förbannad. Hur ska jag göra för att hantera henne när hon gör så? Och hur ska ska få henne att sluta med detta beteendet? För det tär på relationen.

Let it be.
Det är så hon är.
Lämna henne i fred.

2 gillningar

Kan vara en ren tillfällighet, men när du skriver… "När jag har en konflikt med min sambo…"?!

Menar du då att det är du som initierar konflikterna, eller bråkar med henne om någonting what so ever? Eller är det det omvända som gäller?

Vi är alla olika och somliga är fruktansvärt långsinta… där en part kan låta det gå några minuter, dra efter andan och sedan vara villiga att reda ut dispyten, så kan den andra dra sig undan och vara så långsint att det minst måste gå en natt eller en dag innan det ens går att närma sig varken person eller frågeställning. Jag har en dotter som är långsint som f-n och jag är det inte, medan den andra är som jag i det fallet.

Jag har miljoner gånger gjort misstaget att försöka närma mig henne innan HON själv är redo, för att det varit kväll och vi ska sova eller av allsköns andra anledningar… egentligen mest för att jag mår dåligt av långsurande.

Men det är lönlöst, det retar bara upp henne ännu mer och jag har under åren lärt mig att avvakta… fortfarande inte lika länge som hon tycker är behövligt, men ändå många timmar längre än initialt :joy:

Så jag skulle säga att det antingen är en personlighetsfråga, eller ren härskarteknik. Vilket kan jag inte uttala mig om i din sambos fall, men det kan vara värt att tänka över hur det faller sig innan du med säkerhet beslutar dig för att det måste vara härskartekniken silent treatment.

Mot silent treatment finns det nog inte så värst mycket att göra, utom att i lugnt skede försöka adressera problematiken och tala öppet om den. Kan personen sedan inte vidkännas sin egen problematik och inte är villig att antingen jobba med sig själv på kammaren, eller söka professionell hjälp för att hantera sig själv, då är det bara för dig att slå dig till ro och om du vill/orkar och prioriterar relationen i det stora hela, över den problematiken. Då återstår bara att acceptera och göra andra saker (gärna riktigt roliga så att det blir lite av en näsbränna) under tiden det varar. Det är nog det sätt som du kan hantera dig själv på under tiden det varar… samtidigt som du funderar på om du vill leva med en sådan person 24/7 i decennier framöver. För hon är ju inte din dotter när allt kommer omkring och döttrar flyttar hemifrån så småningom :rofl:

För henne kan INTE DU hantera, det måste hon förr eller senare göra själv… eller gå på pumpen så det sjunger om det, som en rak konsekvens av sitt eget agerande :woman_shrugging:

5 gillningar

Som sagt så behöver det inte handla om en medveten härskarteknik utan kan handla om personlighetsdrag. Mitt ex var sån och 2 av våra barn är såna, jag har lärt mig att det inte går att påskynda deras tankeprocesser, de är inte såna för att straffa mig eller vara elaka utan för att det tar lite tid för deras känslor att lugna ned sig innan de kan fundera över konflikten på ett ’nyktert sätt’. Men om det är ett stort problem för dig bör du, när hon är i ett lugnt stadie och ni inte har en pågående konflikt, berätta hur du känner och fråga försynt om hon har något tips själv på hur ni kan hantera såna situationer på ett sätt som funkar för er båda.

3 gillningar

Hon kan även agera så när hon ”startar” konflikten.
Jag tycker det är extremt tröttsamt och hon är direkt otrevlig när hon är i den fasen. Förra veckan var vi iväg med några vänner och då hade hon en sådan dag och var då även tyst mot våra vänner. Det slutade med att de åkte hem ett par dagar tidigare. Hon stöter ju bort människor i och med att hon gör så.
Jag har poängterat problematiken och jag är även orolig för hur våra barn kommer påverkas på sikt.
Hon har också väldigt mycket självömkan när jag påpekar saker, blir som en martyr.
Jag lyfte detta igår med henne, lugnt och sansat. Jag undrade hur jag ska agera och om hon kan förändra detta (lyft detta 1000ggr innan) men hon svarade ”jag vet inte” och ställde motfråga om jag kan förändra vissa beteenden. Hon är väldigt stängd som person ska tilläggas.

Det där låter ganska hopplöst för ett 24/7 leverne i längden om jag ska var ärlig. Hon verkar ha en hel del problem med sig själv, både vg. konflikthantering och förmodligen även stora svårigheter med hantering av egna skuldkänslor. Typ det där med att alltid hitta något som den andra gör värre, eller har problem med eller som någon gjorde som fick henne att reagera och göra som hon gjorde (inte hennes fel alltså, hon är oskyldig och kunde inte göra annat än som hon gjorde :see_no_evil:)… för att på det sättet försöka skjuta ifrån sig det som det faktiskt handlar om i stunden och som berör henne själv.

Kan hon inte ens “lägga band” på sig och skärpa till sig när det finns gäster, som resulterar att de vantrivs och åker hem så signalerar ju det att problematiken inte är liten och dessutom sitter ganska djupt inom henne.

Jag tror hon (och i förlängningen alla i familjen) skulle må väl av terapi för hennes egen del, men det är ju inget som någon kan bli tvingad till… om personen inte förstår konsekvenserna av sitt eget sätt att reagera och är ovillig att gräva i det som kan tyckas mindre bra hos den själv. Inte sällan så är den typen av personer också instinktivt starka motståndare till alla åtgärder som på minsta vis skulle signalera eller tyda på att det är något “fel” på dem :woman_shrugging:

3 gillningar

Spot on.
Ja, hon skulle definitivt behöva gå i terapi för att bearbeta sin känslor. Till historien hör att hon har en pappa som har och (även i nutid) skrikit på henne. Han klagar mycket på henne när vi är hemma hos honom. Så jag misstänker att självkänslan är i botten och när pappan har skrikit på henne i barndomen så har hon agerat på det här sättet. Gått undan för att skydda sig, blivit tyst (nu spekulerar jag bara).Problemet är att det inte funkar i vuxna relationer.
Hur får jag henne att gå i terapi för det känns helt avgörande?

2 gillningar

Som sagt, terapi kan man inte varken tvingas, övertalas eller hotas in i. Då är det bortkastad tid. Så hon måste ju komma till punkten där hon vill det själv, av en eller annan anledning.

Hur du ska göra kan jag inte uttala mig om, men jag tycker du ska ta dig en allvarlig funderare på hur detta påverkar dig och era eventuella barn. Därefter kan du tala med henne, öppet och ärligt men lugnt… även om lugnet knappast kommer att bestå särskilt länge om jag får gissa.

Du kan ju försöka ta det i omgångar och i mindre portioner… och innan hon hinner gräva ner sig i skyttegraven så avslutar du och låter henne fundera själv på saken.

Allt är ju avhängigt hur mkt du själv orkar med att försöka få en annan människa att bete sig som normalt folk. Hur angelägen du är om relationen i sin helhet och hur långt du redan nu har kommit i dina tankar och känslor runt denna problematik?!

Kort sagt vad du är villig att satsa… med risk att du kan “vinna” eller förlora. Svårigheter/oförmåga till egen skuldhantering är en svår fråga att adressera som det problem det innebär, just för att allt som indikerar kritik eller klagomål som beror på henne själv med stor sannolikhet kommer att antingen förkastas, vändas tbx mot dig själv, bli till kraftig attack mot den/du som tar upp frågan (många gånger för att försöka slippa undan att attackera sig själv) osv… för att sedan tigas ihjäl.

Ber hon någonsin om uppriktig ursäkt/förlåtelse, på ett sätt som får dig att känna att hon faktiskt menar det och verkligen inser sin del i hur det blev… dvs efter att det så småningom har runnit av henne? Eller är det plötsligt bara över och hon beter sig närmast som om det aldrig hänt och låtsas som att det regnar typ… alt. gör någon liten ordlös gest som ska föreställa “förlåt”?

För ett otvetydigt, tydligt och hörbart uttalat förlåt indikerar ju iaf viss självinsikt, förmåga till egen bearbetning och iaf delvis insikt om det egna ansvaret för hur situationen utvecklade sig och sedan förmågan att genom en tydlig och uppriktig ursäkt “erkänna” det inför sin motpart… men jag skulle inte bli förvånad om det där skulle sitta relativt långt inne :woman_shrugging:

Hon ber aldrig om ursäkt utan lossas som inget hänt. Hon har extremt svårt att be om ursäkt även när hon gjort andra saker.
Hon är väldigt stängd och vad jag förstår det som så öppnar hon inte sig för någon av sina vänner. Hon har aldrig direkt öppnat sig mot mig, hon gått har igenom jobbiga saker. Exempelvis dog hennes mamma i cancer ett år innan hon träffade mig. Om jag frågar ”känsliga saker” om det så blir hon stressad och hon har aldrig öppnat sig och pratat om det.
Det känns som allt hör ihop. Stäng svårt att visa känslor, skuld etc.

1 gillning

Jaha, tyvärr så var det ju precis det jag förstod… allt annat hade förvånat mig storligen :see_no_evil:

Tjaaa… utan aktiv, motiverad och egeninitierad terapi kommer hon med all sannolikhet aldrig att komma till rätta med detta på minsta vis, för hon skyr förmodligen alla egna tankar på fel och skuld som landar på henne själv som pesten och gör med all sannolikhet allt för att aldrig närma sig dessa känslor öht.

OCH… även med en egentiniterad och motiverad terapi så blir det ingen quickfix, för det här sitter sannolikt djuuuuupt inom henne.

Så vad ska jag då säga… jo, att skulle jag satsa på en eventuell outcome i detta så skulle det inte bli många av mina egna kronor satsade på att hon någonsin kommer att ta tag i detta på allvar. Iaf inte så länge hon inte känner sig absolut nödd och tvungen för att alternativet är sååå otroligt mycket värre.

Vad det sedan skulle kunna tänkas vara för anledning som skulle upplevas så mkt värre, det kan jag inte uttala mig om… även om jag förvisso kan ha vissa tankar om det.

Återigen… jag tror att du asap behöver börja fokusera på DIG själv och ditt eget mående, och till del även era barns, i denna relation och ta det därifrån :woman_shrugging:

Lycka Till!

2 gillningar