Dag tre efter ”beslutet”. Efter 35 år ska vi gå isär. Vem är jag - bara jag, inte i relation till make o barn? Hur ska vardagen se ut? Hur ska det kännas att varje morgon vakna upp ensam och varje kväll komma hem till en tom lägenhet? Hur ska jag klara sommaren? Kommer jag att krossas under ensamheten? Inser att jag antagligen befinner mig i ett slags chocktillstånd. Så glad att jag hittade er alla, det har redan hjälpt att kunna ta del av era historier, er sorg och era strategier för att överleva. Tack för att ni finns.
8 gillningar
Vem tog beslutet? Båda?
Tror att alla efter en tid hittar sig själv. Eller hoppas det. Är själv ny i detta och många tankar flödar fram och tillbaka
Visst känner man sig vilsen när man plötsligt är ensam. Man tappar sig själv, vet inte riktigt vem man är när man plötsligt är “singel”. När jag var ung trivdes jag som singel. Men sen jag gifte mig så stortrivdes jag med att vara fru. Att kunna säga “min man”. Det kändes så fint. Nu känns det sorgligt att vara ensam.
Jag är själv mitt uppe i att försöka hitta tillbaka till livet. Vissa dagar går rätt bra, andra dagar är riktigt jobbiga att ta sig igenom. Det enda man kan göra är att ta hand om sig själv och kämpa på. Det ordnar sig till slut, på ett eller annat sätt. Kram.
2 gillningar
Hej, jag hoppas det! Vem vet, jag kanske kan gilla den nya jag 
. Måste bara klara av den här berg- och dalbanan först. Tänker att en bra strategi är att vara SNÄLL mot sig själv o ta emot all hjälp o allt stöd man kan få…
2 gillningar
Hej igen. Det var maken som tillslut hittade modet att säga det som borde sagts för länge sedan, att vi levde helt parallellt, som två trevliga inneboende. Men även om jag kan hålla med (och även om jag tänkt på separation själv så många gånger) så är det en chock när det blir verklighet.
2 gillningar
Tid är det ändå som löser det… umgås med bra vänner om möjligheten finns. Skaffa en ny hobby. Helst en social hobby
1 gillning
Tycker också att ensamheten är jättejobbig, visst kan man umgås med vänner ibland men de har sina liv och familjer och man vill inte tränga sig på. Själv är jag tre månader in i processen och känner att jag har långt kvar men tycker att efter bara en vecka på forumet att det känns lite bättre. Det är så många som är i samma situation och mår dåligt, man märker snabbt ett mönster, alla går igenom samma process. Det känns skönt att inte vara ensam även om vi inte känner varandra. Läs andras historier, gråt lite och skriv av dig, det hjälper.
4 gillningar
Jag känner mig så besviken på mig själv… det verkar som att de flesta andra kommer vidare mycket snabbare än mig. Jag kraschade totalt i helgen och då flyttade mitt x i september. Nu sjukskriven 1 vecka😔.
Tänker precis som du, hitta nya sätt att träffa nya människor. När jag vet säkert att det ordnat sig med bostad o annat så är det dags. Vet att jag har lätt för att dra mig undan när det är tungt, och jag måste hitta kraften att våga göra tvärtom…
Håller med, tack för allt stöd o pepp!
Låt det ta den tid det tar, jämför dig inte med andra Mea. Jag hade en av mina sämsta dagar igår efter att jag träffade mitt ex och diskuterade hur allt praktiskt ska lösas. Det går lite framåt och lite bakåt.
1 gillning
Det är så svårt😔.
Kämpa på vännen. Tror att vi alla har haft/kommer att få ett antal krascher eller dikeskörningar. Allt gott till dig, försöker att skicka med lite ”krafter” till dig
1 gillning
Tack, snälla!
Himla tur att det här forumet finns🙏!
Hej,
Tråkigt att höra att du är sjukskriven. Jag har 15 månader men är ibland jätteledsen. Jag kan fortfarande få panikkänslor när jag inser att min familj är borta. Sedan kommer perioder där jag är lugn och full av tillförsikt. Tänker att inte planera så mycket och försöka att inte tycka att jag eller du är ”dåliga” människor som fortfarande är ledsna. Det blir bättre, men det går så långsamt. Läser här inne och blir lite lugnare. Sedan går tiden. Är dock glad att jag gör en massa saker och är glad för familj och fina vänner.
Kram, skriv gärna till mig om du vill prata mer.
Tack❤️!
Vad gör du för saker? Just nu kommer jag mig inte för någonting. När du dippar, blir du ”liggandes” då? Det blir tyvärr jag😔. Har ditt x nån ny?
1 gillning
Ja, mitt x är redan omgift. Det jag har gått igenom är pinsamt och rent överjävligt. Han tyckte om mig och vi hade det bra trodde jag.
Jag blir faktiskt inte liggande, utan det är tvärtom. Jag är mycket mer aktiv. Vill att det ska hända saker. Försöker fokusera på barn och vänner. Tränar mycket. Har ett bra jobb där jag får behålla min självkänsla. Men gråter fortfarande ibland.
3 gillningar
Vet hur du känner dig. Det har gått 11 mån nu sedan mitt ex släppte bomben att han ville skiljas. Efter att varit i gifta i över 35 år, 2 barn och 2 barnbarn så kändes allt slut. Jag kände mig smutsig, slängd bland soporna, mitt självförtroende försvann, gick ner nästan 20 kg, var inte värld som människa, kände mig ful, dum med mera att jag inte fattade tidigare att exet var otrogen. Han tordes inte säga det själv utan jag fick dra det ur honom, snacka om att vara feg.
Det jag gjorde var att göra saker som jag tyckte om, kanske aldrig har gjort förut, började gå ut och dansa igen, träna ca 3-4 ggr/v, tar promenader, tänker och har mer tid för mig själv. Visst det är inte alltid kul att göra saker själv men jag är tvungen, eftersom många av mina vänner bor inte där jag bor utan lite över allt. Så det är lite svårt att få kontakt med nya och jag är 58 år, så det känns svårt tycker jag, men jag tar en dag i taget,
Värst är det på helgerna, man känner ensamheten, sorgen, tomheten, vilsen. Man undrar om man verkligen kommer att finna kärleken och lycka igen, törs jag lita på någon ny man, duger jag, ja det är många frågor som dyker upp, men samtidigt så vet jag att det tar tid för mig att läka, det får ta den tid det tar att läka, men ursch va jobbigt det är ”ensamheten och tomheten”, saknaden efter någon att få krypa upp i famnen och mysa… men men jag får tänka framåt och tänka positivt att det kommer att ordna sig för mig också, det dyker upp när man minst anar det, hoppas jag
Det blir bättre men låt tiden ha sin gång och låt dig själv att läka. Jag tycker själv att det är jobbigt och visst gråter jag ibland, skriker och är arg. Så jag får ge dig min styrka och en massa kramar. Sköt om dig
7 gillningar
raderat…
1 gillning
Neida, du blir aldri helt ensom! Du har både barna og mennesker som bryr seg om deg her inne 
2 gillningar