Hej alla!
Nu har det gått mer än tre år sedan jag blev lämnad av min exman efter 20 år tillsammans. Tre år då jag har sörjt, varit förbannad, förtvivlad och ensam. Jag har också gått igenom faser då jag dejtat på Tinder, gått på en och annan nit, tänkt att nu skiter jag i allt, haft galet kul, gråtit, haft härligt men också dåligt sex, åkt på semester ensam, firat högtider själv, upptäkt att vissa vänner bara var vänner när man var ett par, andra tvärt om. Ja ni hör själva. Tre omtumlande men lärorika år. Tre år senare är jag en starkare, mer medveten och självständig kvinna. Jag har inte någon stress över att hitta någon ny, tänker att det viktigaste är att jag trivs med mig själv och mitt liv. Vill bara skicka kärlek och pepp till er som är där jag var för tre år sedan, då allt var mörker. Det blir bättre. Kram
Kikade tillbaka på ditt första inlägg här för tre år sen. Visade sig att jag var den förste att svara dig 
. Blir nyfiken på hur det gick för ditt ex och kollegan han inledde ett förhållande med - höll det?
Kram
Mjae, 2,5 år här. Inga dejter och noll lust på det planet. Fortfarande smärta. Ok, gråter inte längre dagligen men sörjer fortfarande.
Så fint att höra @Soccermum
Tror du skrev till mig där i början (i september blir det 2 år sedan), tacksam för det. Mitt mål är också att bli en starkare, mer medveten och självständig kvinna, med eller utan ny kärlek. Har också letat kärlek på Tinder i perioder men kommit fram till att hur härliga de “fullträffarna” än är, överväger de för tillfället inte nitarna jag gått på. Nog inte tillräckligt stabil för det helt enkelt!
Så- ny målbild med dig som ledstjärna! Tack💕
Hej @Besviken, ja minns att du skrev till mig. Hur är det med dig? Och ja, Exet och kollegan är fortfarande tillsammans. De bor i hop och har enligt hörsägen planerat att gifta sig. Vi har en ok relation idag, ses på barnens födelsedagar mm.
Hej @Anna8 ! Tack, för de fina orden. Jag vet precis vad du menar, jag har också gått på nitar på Tinder och valt att inte vara där. Tänker att det viktigaste är att jag mår bra och är på en bra plats i livet. Hoppas att du mår bra och får en fin sommar! Kram 
Ja @Ullebulle , sorgen är där hos mig fortfarande och kommer nog alltid vara där. Men hoppas att du hittar kraft att gå vidare du med. Stor kram till dig!
För mig har 4 år gått. Men jag har inte kommit till att dejta eller ens tänka tanken att träffa någon på riktigt. Kikat på dejtingsidor men inte velat ta steget att skriva något till någon…
Har så svårt att se mig själv ta steget att släppa någon nära. Har svårt att se hur jag ska kunna tro på vad en man säger till mig.
Vill inte börja om. Men problemet är att jag heller inte vill vara ensam. För det är jag.
Även om jag är stark och har byggt upp mitt raserade liv på nytt.
Jag gråter sällan numer, men idag på min första lediga dag av 4 veckor känns det tungt igen.
Att inte ha någon vid sin sida att planera semester och utflykter med. Att dela alla vardagliga stunder. Alla tankar.
För när det kommer till semester och helger känner jag mig fortfarande ensam och som 5:e hjulet.
Men att läsa att du funnit en styrka i att vara själv får mig att känna mig mindre ensam.
Jag sällar mig nog till @Ullebulle och @Liem… Det är stundtals bättre, men känns i många stycken mer som att jag överlever än att jag lever.
Det är 3.5 år sen nu, visade sig så småningom att han hade träffat en ny på jobbet, men det fanns inget samband alls med att han tyckte vi skulle skiljas. Enl honom. De träffas fortfarande, men har än så länge inte flyttat ihop. Jag har svårt för att ha någon kontakt med exet pga de fulspel han körde. Jag har också svårt att förlika mig med att hon får spendera tid med mina barn, när jag vill träffa dem. Känns fel på alla plan. Vet att jag inte kan göra nåt åt det, men det gör ont. Fortfarande.
Jag försöker leva mitt liv, göra saker jag gillar, träna, träffa vänner mm. Har gjort några halvhjärtade försök att dejta. Men det går inget bra. För det är inte det jag vill. Sorgen är lättare nu än för tre år sen, milsvid skillnad. Jag kan ju äta och sova , och skratta ibland. Jag har också blivit starkare, och mer självständig. Stolt över att jag klarar så mycket på egen hand. Men sorgen och saknaden finns där fortfarande, efter min familj och mina barn. Försöker klistra på ett leende men inuti känns det väldigt tomt.
Hade kunnat varit jag som skrivit din text 
3 år sedan har snart gått och jag har gråtit massor, känt mig fruktansvärt ensam särskilt vid helger och högtider. Bävar för min semester på 4 veckor, har hyrt en stuga 1 v helt ensam. Saknar någon att göra roliga saker tillsammans med, planera saker med.
Men allt är inte bara elände, har blivit mycket starkare i mig själv, klarar mer än vad jag själv trodde, lär mig nya saker varje dag 
Men som sagt ensamheten är värst, är det någon som känner likadant och bor nära Örebrotrakten så hör gärna av er så kanske vi kan hitta på nåt kul ihop någon gång 
Tack, fast ”gå vidare” behöver kanske inte vara med en ny kärlek. Eller?
Skönt att höra:pray:t2:
Jag är precis i början av eländet. Har svårt att skriva om mitt 6 årsliv med en man.Jag har till och med Google om ngn kan hjälpa mig att skriva om det offentligt, men tyvärr inte hittat ngn. Psykiskt problem, alkohol, manipulativ till högsta grad… så här står jag utan jobb. Har inte råd för söka en advokat. En så fruktansvärt situationen…
Nej, verkligen inte @Ullebulle. Det var inte så jag menade. Gå vidare för mig betyder att se att livet kan vara härligt och fullt av möjligheter utan att vara beroende av exet och det som en gång har varit.
Jag kan hålla med om att vissa delar faktiskt är bättre. Som att man kan göra vad man vill, att man inte behöver anpassa sig efter nån annan. Träna när man vill, och hur ofta man vill. Strunta i att laga middag, äta yoghurt och en macka till middag istället. Kolla på många avsnitt av en serie en kväll mitt i veckan. Inte behöva ”fråga om lov” (synka) för att spendera en helg med tjejkompisar. Jag mår oftast helt ok. Men ensamheten kryper på då och då. Och den är inte nådig när den slår till. När alla runt omkring planerar familjesemester, själv kommer jag spendera en stor del av semestern på egen hand. Några dar är rätt skönt. Men flera veckor…? Nja… Där saknar jag det självklara man har när man är i en relation - att man planerar och gör saker ihop. Inte allt och inte hela tiden, men ändå rätt ofta.
Hur gör du @Soccermum för att inte känna dig ensam? Har du många vänner som har tid att umgås? Jag är typ den enda frånskilda, så även om jag gör saker på egen hand och med vänner så blir det rätt ensamt emellanåt.
Hej,
Det har gått 3,5 år sedan jag blev lämnad. Han hade blivit kär i en på hans nya jobb. De flyttade ihop direkt och gifte sig efter 1,5 månader. Vi hade varit tillsammans i 26 år och gifta i över 22 år. Sina barn struntade han i och det finns även två barnbarn.
Jag har gjort mycket för att ta mig ur denna sorg. Provat dejta men det har jag slutat med. De trevliga dejterna väger inte upp de dåliga. Börjat nytt jobb i en större stad. Trivs väldigt bra. Där känner de mig med mitt nya efternamn och den person jag är idag.
Jag tränar mycket och känner att det har nog varit den största hjälpen ur denna mardröm. Provat nya idrotter som padel och golf. Golf spelar jag mycket nu på min långa semester.
Fått nya vänner. Vissa vänskaper har fördjupats och några ebbat ut. Några har upphört på grund av olika värderingar. När man är 50+ är det svårt att umgås med människor som inte alls delar ens värderingar.
Ensamheten är det värsta precis som flera av er skriver. Att inte ha någon att prata med när jag kommer hem eller någon att planera semestrarna ihop med. Jag kämpar fortfarande med känslan av att blivit övergiven. Gråter väldigt sällan. När jag känner mig nere låter jag mig vara i den känslan för jag vet att det går över. Längtar att träffa en ny man men tycker det är svårt att hitta lämpliga singlar. Dessutom Corona. Vill med detta inlägg visa att det går att ta sig ur och få ett bra liv. Men att det blir annorlunda. Och det var inte självvalt. Känner en sådan tröst i att läsa allas berättelser och se att andra upplevt liknande situationer.
Kram till er alla som kämpar!
För mig har två år gått efter min skilsmässa tagit mig igenom något jag aldrig trodde jag skulle klara också gråtit på högtidsdagar och känt mig ensammast i världen , men även utmanat mig i att göra saker jag aldrig trodde jag skulle våga själv , åkt i väg och jobbat på annan ort , fördjupat mina vänskapliga relationer och nu trivs jag så bra i mitt sällskap 
Nu har det gått snart 3 år efter att jag tog beslutet.
Mår otroligt mycket bättre men kämpar fortfarande med ilska och sorg över att det sket sig, sas.
Jag lämnade efter flera års bråk, hot och manipulation. Han tryckte ner mig och hotade att byta ut mig vid minsta lilla tjafs… Det har satt stora spår i mig.
Jobbar aktivt med det samtidigt som jag får lov att värja mig mot honom. Han är inne på förhållande nr 10-12 sedan april 2019 och varje gång drar han in barnen och gärna även mig.
Går och pratar på “Utväg” och försöker läka men det går för sakta.
Det bästa är ändå att barnen är mycket med mig och ser numera sin pappa för vad han är. 