Många gånger har jag funderat över att skriva här. Det har inte blivit av. Känts för tidigt. För sårigt. Fast jag är mitt i smärtan, och blöder, hela tiden.
I januari 2021 berättade min man för mig att han ville skiljas. Han hade tänkt klart redan (utan att berätta för mig). Åren innan dess gick hans mamma bort och våra tonåringar gav oss några tuffa berg-och-dalbanor att hänga med i. Därför tyckte jag inte att det var så konstigt att vi var lite distanserade från varandra. Vi hade inget samliv direkt, ett par ggr per år bara, och det hade jag väldigt ont av, men tänkte att det får väl vara så en period. Men det visade sig att han under den tiden tänkte mer och mer på att lämna.
Jag tyckte väl att han kunde ge mig och oss lite tid, att prata, och se om vi kunde lösa problemen och känna oss för. Det kunde han väl gå med på. Vi pratade mycket och jag gjorde några förändringar som han tyckte behövdes. Han tyckte nämligen att jag var elak och pikade honom.
En månad senare gick min mamma bort. Min pappa var helt förstörd och mitt syskon gick in i en depression. Jag skötte allt själv, fick hjälp av min man och våra tonåringar. Två veckor efter hennes bortgång upptäckte jag att det fanns en kvinna på min mans sociala medier som kommenterade allting med hjärtan och en väldigt familjär ton. Först, när jag frågade, sa han att hon bara var en kompis som hjälpt honom när han mådde dåligt under hösten och vintern. Några dagar senare, när jag pressade på, erkände han att han var förälskad i henne.
Jag sörjde min mamma och kämpade hårt för mitt äktenskap samtidigt som han gick bakom ryggen på mig. Det var helt olidligt, för han höll ju kvar kontakten med den här kvinnan trots att jag sa att om vi skulle försöka var han tvungen att blocka henne.
Det skulle visa sig att hon var psykiskt instabil och mådde fruktansvärt dåligt och när han i april bestämde sig för att stanna så krävde jag att hon skulle bort. Då bröt hon ihop och han hade väl skuldkänslor och ordnade med hennes närmaste att hon fick hjälp… Några dagar senare ville hon att han han skulle fråga mig om hon iaf fick följa honom på Instagram. Jag borde sagt nej, men det gjorde jag inte. Nu började en herrans karusell med kommentarer och likes hit och dit, blockeringar av mig från hennes sida, han skaffade ett nytt konto i smyg, med pepp till henne. Samtidigt hade vi det otroligt bra. Kärlek, samtal, massor med fantastiskt sex, men i mitt bakhuvud låg förstås den gnagande känslan att de höll på att underhålla sin relation. Det var kryptiska inlägg och kommentarer. Jag fortsatte också att försöka sörja min mor.
I juli krävde jag återigen att han skulle ta bort henne, kände att det blev för jobbigt. Han var ute med hundarna sena kvällar för att gå ihop till dagens steg men jag misstänkte att han pratade med henne. Då var det dags igen. Inte bara var det mitt fel att han tvingats vara känslomässigt otrogen (hon bodde 80 mil bort och de sågs aldrig vad jag vet), men nu var det också mitt fel att jag inte litade på honom.
I augusti tvingade jag med honom på rådgivning. Han var som en åsna mellan två hötappar. Han ville inte erkänna att de hela tiden underhållit sin relation. Han kände sig påhoppad och som en skurk när terapeuten ställde frågor som tvingade honom ta ansvar. Jag fick också sådana frågor. Till slut fick vi avbryta för han mådde för dåligt. Tror vi gick tre ggr.
Under hösten kom det fram att hon lämnat sina barn och flyttat 60 mil till grannstaden där min man jobbar i veckorna. Detta sa han sig inte veta något om. Han hatsajt i efterhand att han blev rädd när hon gjorde det. Hon flyttade helt klart för hans skull men då sa han att hon hade vänner och en bror i området (vilket inte stämde när jag kontrollerade det). Nu hade vi kommit så långt att han ville vara kvar och försöka.
Jag var helt matt efter det gångna året. Vi hade det bra. Var på väg mot något nytt tillsammans. Jag hade dock svårt att släppa otroheten. Jag hade tusen frågor som gnagde men han ville inte prata om det. Det växte inom mig… Jag vet nu att jag borde stått på mig. Men jag orkade inte.
I övergången till 2022 berättade han att han fått kontakt med en gammal klasskompis. Jag drog öronen åt mig direkt. Ett par månader senare hade de här kontakt på alla kanaler och de ringde också varandra. Detta berättade han inte för mig, såklart, utan det tog jag reda på. Under våren och sommaren gnagde den här vänskapen i mig. Jag hade svårt att lita på honom. Det kändes som han undanhöll… Jag pikade honom, skickade memes och insinuerade saker. Jag ville få honom att tala om, jag ville få en reaktion, och framför allt ville jag få känna att oavsett hur jävla dum jag var, så var hans kärlek lika villkorslös som min, hans tålamod oändligt, som mitt.
Det var det inte. På hösten hittade jag lite saker i hans väska, när jag skulle smyga ner en kärlekslapp. Han erkände att han varit på bio med sin kompis på vårkanten, det hade han glömt berätta men det var ingen big deal tyckte han. Han hade också träffat henne på jobbtillställningar (har inte hänt en enda gång under åren före det för de är inte i samma bransch) och han hade också hyrt in henne som föreläsare till sitt företag. Inget av detta berättade han för mig. När jag frågade varför, så var det för att hon bara var en vän, för att det var svårt att säga sådant till mig för att jag var så misstänksam och svartsjuk. Återigen skyllde han alltså på mig för att han var en riktig fegis.
Nu följde ett par månader av riktigt skitdåligt mående och beteende. Sms med anklagelser och skit från min sida, jag mådde så himla dåligt. Jag tyckte det var en JÄTTEBIG DEAL. De fortsatte såklart ha kontakt…
Strax före jul brakade det ordentligt och han tyckte det inte fanns något att bygga på eftersom jag inte kunde lita på honom. Jag förklarade att det var HANS jobb att få mig att lita på honom och att det inte går när han ljuger och undanhåller. På juldagen blev han full och smsade och snapade med henne, det kom svar som jag såg efter att han somnat.
Vi kom överens om att låta konflikten vila under helgerna, sen skulle han lämna. Där är vi nu. Han vill inte prata. Jag väntar på att han ska sticka men han gör det inte. Paus har jag föreslagit men det är försent. Nu har nämligen de två senaste åren varit skit, han har känt sig värdelös, påhoppad osv. Jag har varit hemsk. Det finns inget att bygga på. Det räcker inte att vi älskar varandra. För han hävdar att han älskar mig fortfarande.
Jag har under veckorna som varit erbjudit honom att flytta till en vän så länge, men det vill han inte. Utom senast vid ett sms-bråk då han skrek att han skiter väl i var jag sover. Så fort jag tar kommandot blir han hånfull. Jag tror han är rädd att jag lämnar först. Han är oerhört stolt.
Det låter ju helt galet. Varför vill jag fortsätta försöka? Jag älskar honom, är det enkla svaret.
Nåväl. Så ser min verklighet ut just nu. Hjälp. 
)