Ibland kanske jag är överbeskyddande, men det har jag inga problem med.
Men hur ser ni på att barnet (3år) träffar den nya? Jag och ex frun är ganska nyseparerade. Delat boende 50-50.
Jag har träffat en ny några månader men undviker att hon ska träffa sonen. Ifall det inte håller mellan oss så vill jag inte att hon ska ryckas bort eftersom de lär få ett band samtidigt så gissar jag att barnet märker om någon ny dyker upp i hemmet som är nära pappa.
Så därför håller jag isär dem helt och hållet. Hon tycker det är jätte ok och är inne på samma spår.
Vad jag fått veta nu så verkar det som om min ex fru inte alls resonerar så med sin nya. Dom har inte träffats mycket eller länge men redan är sonen med dom på olika saker.
Jag undrar hur ni ser på det? Hur kan det påverka barnet?
För mig existerar inte “inte så mycket” eller “barnen glömmer”. Inget jag gör i det här fallet ska riskera att påverka mitt barn negativt i framtiden tänker jag.
Vi har ännu inte börjar leva vecka vecka livet, men det finns en tredje person inblandad. Jag önskar att hon inte skall tas in i barnens liv ännu. För tillfället vet de inte ens att vi skall skiljas, men sen. Jag skulle vilja att de skulle få vänja sig med att vi inte längre är en familj.
Jag har funderar mycket över vilken vecka de skall vara med fadern. Spontant könner jag att fadern och den nya skall ha barnen på samma vecka. Då kan de umgås på den barnfria veckan, och verkligen hinner se/känns efter om det är rätt. Har de barnen på olika veckor så antar jag att barnen kommer inteoduceras tidigare eftersom de annars inte har möjlighet att träffas (om de inte ordnar barnvakt.)
Fokusera på dig och ditt.
Gör det du tror är bäst.
Bry dig inte om vad ditt x gör såvida du inte ser att barnet far illa av det.
Du kan ändå inte påverka det.
Å andra sidan är ditt barn en faktor att räkna med. Innan det blir för seriöst skulle jag om det var mitt barn dels vilja se hur mitt barn reagerar på den nya och vice versa för fungerar inte det är det inget att fundera på, då är det kört från början och ju tidigarw det upptäcks desto bättre innan det blir för seriöst och vi börjar växla tingar eller flyttar ihop.
Hej. Jag köpte nyligen en lägenhet av en man som flyttade till den för tio år sedan för att leva med sina (tonåriga) barn varannan vecka. Efter ett tag träffade han en ny dam, här i samma förort. Hon hade också barn boende varannan vecka.
Dessa två gjorde något otroligt klokt (tycker jag): de bestämde direkt att deras barn aldrig skulle bo tillsammans. De vuxna träffades på sin “barnfria” vecka, och då bodde han hos henne. Den andra veckan umgicks de inte mer än sporadiskt, fullt fokus på respektive familjeliv (barnen visste förstås om att föräldern hade en ny partner, som de mycket långsamt fick lära känna). Var och en hade sitt hem och sina regler med sina barn.
Det verkar ha varit ett bra upplägg! Idag är de gifta med varandra (sedan flera år), och de bor på ett ställe, men först sedan alla barn flyttat hemifrån. Alla umgås med alla vid familjehögtider och liknande, och det fungerar bra.
Det låter som ett jättebra upplägg där man har sett till barnens bästa.
Man måste inte flytta ihop direkt o tvinga ihop den nya med barnen.
Allt har sin tid.
Skulle nog kunna tänka mig ett liknande upplägg om jag någon gång träffar en ny, att vänta med ihopflytt.
Mina barn blir 16 o 18 i sommar så det är ju inte så många år det handlar om.
Den jag köpte lägenheten av hade bott där i 4 år med sin tonårsdotter o när dottern flyttade så valde hon att bli sambo med sin särbo.
Ja, bästa grunden för en lycklig framtid måste ju vara att samtliga inblandade visar respekt för varandra. Men det verkar vara något med kärleken som gör att allting måste ske direkt på en gång, skynda skynda lev nu!
Jag var 16 när min pappa (som jag bodde hos på heltid) träffade sin nya (de håller fortfarande ihop, men det vet man ju inte från början). Det flyttades ihop tämligen omedelbart och det var skitjobbigt för mig att vara femte hjulet. Det var skakiga år. Inget jag tänker göra mot mina egna barn.
I efterhand har de båda insett att det bästa varit om de skyndat långsamt.
Ja mitt blivande x har ju väldigt bråttom o det är ju inte kul för barnen.
Hon var ju inne i huset dagen efter jag flyttat.
De har inte visat någon respekt, men däremot krävs respekt gentemot den nya (som ju x var otrogen med).
Det har redan varit många pinsamma stunder för barnen, o det har gått kort tid.
Ja det där med barnen och den nya… våra barn är 17, 21 och 28 så inte så små längre. men inte att förminska deras process i skilsmässan och att det även måste få ta tid för dem. x har vid minst 2 tillfällen frågat 21-åringen om att träffa den nya men 21 har gjort det klart första gången att hon inte är intresserad av att träffa “tjejen” (en kvinna som är 18 år yngre dvs 32 år och dessutom inte har avslutat den relation hon befinner sig i vilket min dotter då sagt att hon inte vill vara en del av en människa som bedrar någon med sin pappa, pappa i sin tur bedrog mamma) ja en geggig historia. Det bara brann i mig när jag fick reda på att hon åter igen fick säga att hon inte ville. Ringer upp x och säger att nu måste han ta sitt föräldrar ansvar och vara lite mogen i detta. Att barnen som är tillräckligt stora en dag när de är mogna själva kommer fråga om de får träffa henne. Att för första gången i sitt liv se sin pappa med någon annan än mamma kommer kännas lite konstigt, att hon dessutom nästan är jämngammal med deras storebror gör inte saken bättre. va händer tror ni… han lägger på luren…vill inte lyssna. Till saken hör att jag under separationen aldrig varit arg, ställt till med en scen eller varit hysteriskt på något sätt. Bara varit ledsen och tillmötesgående.
Jag säger bara att alla måste få sin tid att bearbeta en separation. är det en relation som är seriös så finns och kommer den tiden då alla kan träffas, men det måste och ska ske på barnens villkor.