……………………………………
…………….
9 gillningar
Låter som en jobbig och ledsam separation men samtidigt så bra att du inte fastnade med en så omogen man och kanske då framtida far till dina barn.
Det är tungt när man är mitt i sin separation men när det gått en tid och du kommer se tillbaka på detta så tror jag du kommer känna en enorm lättnad att du faktiskt blev av med honom. Att leva med en så omogen person som din fd verkar vara funkar inte i längden, man utvecklar inga bra sidor hos sig själv då man hela tiden ska parera utbrotten och man förminskar sig själv precis hela tiden och det blir någon form av normalläge att leva så. Det är inte kärlek för är det kärlek så vill man varandra väl, lätt att glömma när man snurrat in sig i ett osunt förhållande som man så gärna vill ska fungera.
Sen är man två personer om att båda tillverka och ta ansvar för ett barn oavsett vad som händer! Springa hem till mamma så fort det blir bråk känns så otroligt omoget…
Du är fortfarande så ung och när du sörjt klart så kommer du gå vidare och har gott om tid att hitta en fin partner som älskar dig precis som du är. Kompromissa inte bort dig själv och dina behov, du kommer ta dig igenom detta men det tar lite tid och ska nog göra det.
8 gillningar
Kära @123, så mycket du har gått igenom på bara några år.
Trots allt som hänt var du stark nog att ta beslut som har fört dig vidare mot en ny tillvaro och nya möjligheter. Det kanske inte känns så just nu, men livet kommer bli bättre! Du kommer känna dig starkare igen!
Ditt x låter som han har seriösa problem med att ta ansvar för sina handlingar och ta tillvara på er relation när den pågick.
Du förtjänar så mycket bättre!
Jag levde med en man som vid nästan varje gräl hotade att lämna mig och det skapade en stor känsla av osäkerhet och otrygghet hos mig. I efterhand kan jag se att jag ”snördes” in i att tro att världen skulle gå under om han lämnade mig. Men det gjorde den inte.
Jag är här. Och jag har vunnit stora och viktiga insikter om mig själv, hur jag vill bli älskad och vad trygghet i en relation egentligen är.
Det tar tid men du kommer klara det!
Styrka till dig!
5 gillningar
Det är inte lätt, man hamnar i beroende/medberoende ställning när grunden är så svag. Att hela tiden så bitar av osäkerhet är inget sunt förhållande.
Du ser inte det nu, men det blir lättare. Man glömmer inte, men man lär sig leva med ärren.
Bra att du tog dig ur det förhållandet, nu fick du svart på vitt vad för typ av person han var, förhållanden ska inte vara en kamp, redan där är det något som är fel.
Fokusera på dig själv, man är inte äldre än man gör sig till, och hitta de saker du brinner för. Det är så viktigt att skapa sig ett liv som man trivs i själv.
Låt sorgen få ta plats, när du slutar kämpa mot den så kommer du lära dig att sitta med den och till och med acceptera den.
3 gillningar
Jag känner igen tankarna med självanklagelser och fundera över vad man gjort fel. Det är naturligt att ställa sig dessa frågor.
Men jag tänker att i en trygg relation blir man
älskad för den man är.
Vi gör alla så gott vi kan utifrån vilka vi är.
Att hota med uppbrott hela tiden är inte sunt och ett sätt att försätta sin partner i obalans och osäkerhet. Det är inte en kärleksfull handling.
Jag skrev väldigt mycket, långa sms och mail jag aldrig skickade till honom. Fick mig att få ur mig känslor, ilska och sortera.
Jag har också gått och pratat med någon viltet hjälpt mig mycket.
Hoppas du kan hitta de sätt som fungerar bäst för dig för att ta dig vidare!
4 gillningar
Jag läser och läser och jag ser inte på vilket sätt du skulle ha ställt till det. Du lägger halva skulden på dig själv (om inte mer!). Varför? Din sambo har verkligen betett sig illa från början till slut, och det enda du gjort är att gång på gång be om ursäkt för att du finns till.
Det är min syn på alltihop.
4 gillningar
Du har kallat honom för idiot. Är det allt du hunnit med under 4 år? Vad har han sagt åt dig under de 4 åren?
Du skriver att du spottade på honom. Var det vad han anklagade dig för? Du räckte alltså ut tungan åt honom? Ja, det var lite barnsligt. När du räckte ut tungan, så flög det lite spott åt hans håll, precis som det kunde ha gjort om du pratat lite för fort eller häftigt. Var det så? Och vad i hela fridens namn angick det era vänner och släktingar? :-o
2 gillningar
Jag tänkte så om vårt äktenskap också. Nu när det gått en tid och jag har börjat tänka själv, så ser jag något annat. Att jag en gång på 30 år skrek åt min man är faktiskt inte jämförbart med de hundratals gånger han gjorde det åt mig och barnen. Jag kunde inte se det då, när jag var mitt inne i det, men jag ser det nu.
4 gillningar
Jag känner igen det. Vi var ju tillsammans väldigt länge, så jag hann tappa bort mina egna vänner. Det blev också jobbigare och svårare för varje år att umgås med mina föräldrar och syskon, för min man gav mig dåligt samvete varje gång. Dem jag umgicks med var i stället “våra” vänner, som ursprungligen var hans, och så var det hans släktingar. Om jag då hade funderingar om olika saker vi inte var överens om, så fick jag alltid höra från våra vänner att det var min man som hade rätt. De stod alltid på hans sida.
Det är alltid svårt att se klart när man är mitt i en situation. Mycket lättare för den som står utanför och tittar på. Om det då dessutom är någonting som pågår i flera år, så blir det ännu svårare.
När vi var gifta såg jag min man som svår. Det var det ord jag använde för mig själv, och jag var stolt över att jag kunde hålla i hop vårt äktenskap trots att han var så svår.
2 år efter skilsmässan började jag inse att jag varit utsatt för psykisk misshandel i alla år. Efter att ha sökt information och kunskap ännu ett år, förstod jag att han inte bara var “svår” utan att det var något grundläggande fel på honom. Nu vet jag att han är störd, och att han antagligen varit det sedan barndomen. Allt som jag trott var normalt, var i själva verket sjukt och fel.
Med tiden kommer du att upptäcka en hel del också. Kanske din sambo inte är störd eller psykiskt sjuk? Kanske han bara är en vanlig hederlig skitstövel? Det alla utom du ser redan nu, är i alla fall att varje gång du betett dig illa, så har han gjort det tio gånger oftare och hundra gånger värre …
5 gillningar
Känner så mycket igen mig i mycket det ni skriver från min tidigare relation. Det här ovan, att han aldrig hade fel, att aldrig ngn kunde säga emot honom hos hans familj, utan det bara viftades bort att och försvarades.
Och det här att det alltid blev en diskussion om något, från ingenting alls. Det var som om det bara måste bli en konflikt, eller meningsskiljaktigheter. Det skulle övertalas och propageras och fås över på ”deras” sida. Så här var det också jämt med hans pappa. Sa jag ngt skulle det alltid ifrågasättas och diskuteras. Det spelade ingen roll vad det var. Och jag kallades ”fin i kanten”, fast jag från andra ofta får höra att jag är okomplicerad och jordnära.
Blev i slutet så trött på konflikter, som inte var nödvändiga. Dessa bråk. Tyckte också att jag höll på att bli någon annan än den jag faktiskt ville vara. Jag kände mig också ”bråkig”, arg, irriterad, ledsen, mest hela tiden.
Nu får jag äntligen vara mig själv, även om jag dagligen märker att jag bär med mig massa saker från relationen jag behöver jobba med att bli fri från.
Och nu är det också din tur @123 att tänka på dig själv, hur du vill vara och hur du vill leva ditt liv. För det är bara du som äger just ditt liv. All styrka till dig, även om du redan är stark och kommit en bra bit på väg.
2 gillningar
Ja, och tyvärr är det så lätt att där och då skapa mönster som sedan nästan är omöjliga att rubba.
Säkert har han under er tid testat dig för att se vad han kan komma undan med och vad han kan få dig till genom att använda hot.
Men allt detta är varningstecken, eftersom hans beteende har en egocentrisk grund där han inte bryr sig om hur du mår, utan bara vad han kan få dig till.
Det är också alldeles för lätt att tro när man är kär för första gången att relationen är något speciellt och att det per automatik finns en framtid med den person man älskar. Men var kärleken någonsin så stark, eftersom han så lätt gick ifrån dig så ofta? Var det ni två som kämpade tillsammans för en gemensam framtid, eller var det bara du som kämpade för en dröm som kanske mestadels var din?
När jag exempelvis själv tänker tillbaka på mina förhållanden har jag ju märkt att jag var den som försökte mest och kämpade hårdast. Oftast för oss båda. Och det har fått mig att inse att det kanske bara vad jag som hade en ärlig tro på kärleken och förhållandet, medan det för mina ex mest var en bekvämlighetsinrättning som från deras synpunkt sett mest hade ett existensberättigande så länge som de fick ut vad de själva ville ha.
Ingen av dem var egentligen så intresserade av vad jag behövde eller ville. Och precis som för dig var faktiskt båda mina ex ganska veliga i vad de egentligen ville med oss. Ena dagen var man fantastisk och det bästa som hänt dem. Andra dagen var man knappt vatten värd.
Men sammantaget har mitt liv blivit väldigt mycket bättre som singel. Idag är jag lycklig och lever ett bra liv. Till den grad att jag i dagsläget inte har en tanke på att gå in i en relation igen, för jag känner mig starkast på egen hand.
3 gillningar
Du hade kunnat säga betydligt värre saker, och det hade fortfarande varit berättigat
Dock skönt att höra att du faktiskt är arg och ser honom för vad han faktiskt var. Det är inte alltid lätt, speciellt inte om de sänder så dubbla signaler som ditt ex verkar ha gjort. Du beskriver att han på många sätt visade att han tyckte om dig, även fast han på många andra sätt betedde sig på ett sätt som man egentligen bara beter sig gentemot någon man inte värdesätter alls.
Det påminner mig lite om mitt ex-ex som kunde vara nog så gullig ibland och gärna pratade framtid och giftermål, men som i andra perioder var iskall och kunde sticka iväg när minsta lilla inte passade. Då skyllde vi båda på hans trasiga uppväxt och medföljande emotionella låsningar. Men nu i efterhand inser jag att det var skitsnack, och att det bara var dels hans personlighet och dels det faktum att han inte på riktigt kunde älska eller bry sig om någon annan än sig själv. Jag vet inte om det var för att han inte ville eller inte kunde.
För mig har det gått snart två år efter mitt senaste uppbrott, och jag får fortfarande nya insikter i tid och otid kring tidigare relationer och mönster/beteenden/egenskaper som jag inte lyckades se tillräckligt tydligt när jag var mitt uppe i det.
Så tiden är ofta vår bästa vän efter ett uppbrott. Och det är också jättebra att du skriver av dig, det hjälper jättemycket 
1 gillning
Har du läst den här listan någon gång? http://www.varningstecken.n.nu/
Att läsa listan några gånger kan öppna ögonen för sådant man inte förstått tidigare. Just det där att du förändrades, fick fobier och ångest under er tid tillsammans, är en vanlig följd av psykisk misshandel.
3 gillningar
Låter ju för mig som att du duckade en kula att du inte gifte dig och skaffade barn med den mannen. De allra flesta relationsproblem blir ju inte bättre utan värre av att man bildar familj, och var det sådär illa när ni bara hade varandra att tänka på så låter det ju som en mardröm med barn ihop mitt i det där kaoset. Hade du fått barn med honom hade du ju blivit fast där, med honom och hans nätverk som uppenbarligen var just HANS nätverk som stod på hans sida.
2 gillningar
Jag är 38, men jag har turen i detta sammanhang att känna att barn eller familj inte är nödvändigt för mig för att känna att mitt liv är bra och meningsfullt. Jag känner därför ingen press, även om jag såklart när jag var yngre inte hade trott att jag vid min ålder skulle vara singel och bara ha trasiga relationer bakom mig 
Men jag har lärt mig att livet kan bli jättebra, även om det kanske inte blir det på det sätt man först hade trott!
Nej, låt mig tala klarspråk. Det blir fruktansvärt synd om hans nästa kvinna. Du kan gott skicka henne en liten sympatisk tanke, hellre än att känna sorg.
Mitt ex-ex (samma man som jag referat till tidigare) hade en ny så snabbt efter vårt uppbrott att jag mycket väl begrep att hon funnits i bilden redan tidigare. Men jag har aldrig känt ilska eller svartsjuka på att hon var “den andra kvinnan”, utan jag förstår att han kommer att behandla henne på samma sätt som han behandlade mig, och att hon kommer att få det svårt.
Det faktum att en ny kunde dyka upp så snabbt blev för mig ytterligare ett tecken på att han aldrig var så engagerad som jag velat tro. Den kärleken och det engagemanget hade jag nog mest försökt tolka in de gånger hans visade närhet eller pratade framtid, eftersom jag så starkt behövde tro på att kärleken var äkta.
Jag förstår precis hur det känns! Helst vill man ju få en utsökt eller en förklaring eller åtminstone någon slags upprättelse.
Men samtidigt är hans tystnad faktiskt det enda bra han har gjort för dig på länge, såsom jag tolkar det. Nollkontakt är oftast det bästa för att kunna gå vidare, även när det skriker i en att man vill höra ett enda litet ord från exet.
Jag tror att det kommer att bli väldigt bra för dig framöver. Du är klok och reflekterande, och jag tror att du kommer att gå stärkt ur det här.
6 gillningar
Har läst din historia och tycker som flera redan skrivit att du duckade en kula där. Låter som en otroligt omogen person som dessutom tror att han är felfri. Han skulle nog behöva en del terapi för att kunna ha en mogen relation men svårt utan insikt om sitt beteende. Hade jag fått impulsen att göra slut sådär i tid och otid så hade jag velat söka hjälp för det. Dessutom att det var han som absolut ville ha barn och sen när du blir gravid så gör han slut och hör inte av sig. Låter inte som någon som är redo att bli pappa.
Som flera andra har skrivit så är du fortfarande ung och är det familj med barn och giftemål du vill ha så kan du fortfarande få det men ta det lungt och låt dig själv läka innan du sen försöker att hitta rätt person. Jag kan ibland känna att jag hastade in i relationen med min exman för att jag kände mig stressad över familjebildning (jag har endometrios och hade fått höra att oddsen för att bli gravid inte var jättebra) och att om jag tagit mig mer tid kanske jag skulle vågat vänta på någon som matchade mig bättre.
4 gillningar
Vet att det är så lätt att sätta den man har känslor för på piedestal men oj en sån usel människa känner jag.
Chansen att du hittar någon som är bättre måste vara väldigt nära 100%
Heja dig!!
5 gillningar
Jag vill bara förtydliga en ska. Jag menar inte att han gjorde rätt som var tyst under din graviditet, eller att det var rätt av honom att lämna dig utan ett ord. Inget av detta är acceptabelt under andra omständigheter än att han fallit död ned.
Men efter ett uppbrott är det oftast bäst att få lite distans till varandra, även om jag vet att hela ens väsen skriker efter att få kontakt igen, om så bara för en enda gång. Och jag förstår att i ditt fall har det varit extra starkt, med tanke på din situation.
Men han känns inte som en stabil person som kan ge dig det avslut du behöver ändå. Jag gissar att han i så fall kanske bara kan komma med ännu mer kaos? Och kanske gör att du måste börja om från ruta ett igen?
Du har gjort ett sådant otroligt jobb med att resa dig efter en mycket sorglig situation, och det vore ju hemskt om så mycket av det skulle behöva raseras igen. Du har fortfarande en framtid, och alla möjligheter till en fantastiskt härlig framtid (på egen hand eller tillsammans med en bättre man). Och nollkontakt med exet är inte sällan en snabbare väg dit
3 gillningar
Vi har två barn tillsammans, och jag är såklart glad för dem men önskar att jag kunnat fått dem i en relation som även kunde ge mig det familjeliv jag önskade. Istället kunde jag mig ofta väldigt ensam i föräldraskapet, vilket jag kan tänka mig även hade blivit fallet för dig.
Vi närmar oss snart ett halvår som separerade och det går väldigt mycket upp och ner för mig. Även om det var ett gemensamt beslut så är det tufft.
1 gillning
Jag var tillsammans med honom i 30 år, så när vi separerade kändes det som att jag rymt från en sekt där jag blivit hjärntvättad. Visste knappt vad som var upp eller ner ens. Väldigt förvirrad. Allting var mitt fel, fast jag visste ju att det var han som gjort fel. Hur hängde det i hop? Och om jag inte jobbade så var jag lat men om jag jobbade var jag en dålig mamma och fru. Hur skulle jag kunna veta vad som var rätt? Och han hade bedragit, lurat och svikit mig i minst ett år. Den som jag litat allra mest på hade gjort det. Jag hade varit 100% säker på att han var ärlig och pålitlig, men jag hade haft fel. Det betydde att jag inte kunde lita på mitt eget omdöme.
Tankarna gick runt hela tiden och jag vågade varken lita på mig själv eller någon annan. I 6 år har jag nu läst och hört andras historier. Jag har sett föreläsningar på Youtube och informationsvideor. Tidningsartiklar och böcker. Dessutom har jag lite i taget skrivit ned min egen historia och läst den med nya ögon. Jag har blivit klokare och fått en smula självförtroende (jag har ändå lyckats på något vis att försörja mig själv och mina barn under den här tiden, trots kroniska sjukdomar som gör det svårt att hitta jobb). Så ja, livet är uthärdligt numera. Inte roligt, inte bra, men uthärdligt. Och jag håller mig långt i från allt vad män heter.
7 gillningar