raderat
3 gillningar
Hej! Jag har fått en del andra råd, faktiskt. Jag har två barn, varav den yngsta var 14 vid skilsmässan. Hon har vissa psykiska svårigheter så det finns stöd från BUP och jag har också fått stöd från familjerådgivning, en gång med exmaken och därefter några gånger själv. Det föll sig så att familjerådgivaren tidigare arbetat på BUP så hon hade träffat vår dotter och oss. Hon hade alltså en hel del insikt.
Nu ska jag också säga att dotterns boende och relation till både mig och pappan skiftat en hel del. Det har inte varit en enkel och spikrak väg, men jag har i alla fall landat i ett förhållningssätt som jag är bekväm med, även om det ör kämpigt ibland, det har varit ledsamt och mycket oro och sorg.
Några saker som hjälpt mig:
Du kan bara ta ansvar för din del av din relation till ditt barn. Du kan INTE ta ansvar för pappans val. Han väljer att introducera ny partner på ett visst sätt, och det är hans ansvar att hantera hur det påverkar relationen till sonen. Min dotter har svårt för förändring. Det blev ett stormigt första år efter skilsmässan, och år två och tre hade hon minimal kontakt med pappan. Bodde 100% hos mig. Nu har jag börjat dejta, och då blir det förstås jobbigt igen, så nu har hon flyttat till sin pappa och klarar inte att möta mig, Att pappan är en idiot och att jag alltid funnits där för henne spelar ingen roll. Men jag kan inte begära att pappan ska försöka förmå henne att lita på mig, det måste jag och hon reda ut själva. Visst skulle jag vilja att han peppade henne, men jobbet måste hon och jag göra. Precis som det var för pappan i förra vändan.
15-åringar måste visst få inflytande över sitt eget liv. Det är inte konstigt att så stora barn, oavsett svårigheter, tycker att det är för slitsamt med varannan vecka-boende, och byter till ett hem samt varannan helg hos den andre. Det där att bli behandlad som ett objekt som flyttas runt. Usch. Det var just under åk 9 och första året på gymnasiet som dottern bodde enbart hos mig, och hon behövde verkligen stabilitet för att fokusera på skolan.
” Tala till hennes vuxna jag” var ett annat råd jag fick. Och det handlar om att ta sikte på framtiden. Tonåringar står ju mellan barn och vuxen och vi ska ju hjälpa dem att stegvis inta ett vuxet sätt att själv ta ansvar för sitt liv. För mig blev det också ett sätt att fokusera på att relationen kanske inte var så bra nu, men skulle bli det igen när dottern blev äldre/mer vuxen. Det ör det vuxna hos henne som jag kan bygga på, självklart med utrymme för barndelen inom henne också.
Alltså tycker jag att du ska stötta din son så att han själv hittar strategier för att hantera SITT liv, dvs att han nu har en pappa som har en ny partner. Att förändringar är jobbiga men kommer att hända flera gånger, och man kommer över dem till sist. Det är rimligt för alla som bor tillsammans att man delger planer t ex om det kommer en ”gäst” eller om man inte sover hemma en natt. Förstås. Klart att sonen ska få reda på när den nya ska dyka upp. Klart att pappan behöver få veta om sonen då tänker ändra sina planer och kanske åka till ett syskon eller till dig. Men också självklart att du behöver kunna få planera ditt liv, Om de inte kan planera och kompromissa om detta så kanske sonen väljer boende hos dig, och hälsar på pappan på bokade, väl planerade tillfällen. Är det så himla farligt? (Jo, jag tyckte ju själv att det var katastrof när detta hände hos oss, jag förstår din känsla. Men på sätt och vis fick jag nog ett liknande råd i alla fall: att inte göra så stor sak av det) Varför ska han inte få lite inflytande över sitt liv? Men självklart inte större än vad som är rimligt. Han kan inte heller diktera vem pappan ska leva med. Relationen behöver inte vara för alltid förstörd för att ett barn inte bor hos den ena av föräldrarna. Förr eller senare flyttar ju barn hemifrån, och då pratar vi inte om det som att relationen är förstörd. Man får vårda relationen så gott det går när man inte bor under samma tak. Påminn om att inte stänga några dörrar, att det kan kännas bättre längre fram.
4 gillningar
Intressant att läsa dina råd!
Är mitt i skilsmässo processen och har en 16-åring som tycker det är väldigt jobbigt att vi ska skiljas, sälja huset och få nya boenden.
Du har helt rätt, jag tänker på det du skriver om förändring att det sker flera gånger under livet.
Vi pratar med honom, säger att han kommer ha lika stor tillgång till oss båda och han får bo vart han vill…Även skolkuratorn är inkopplad vilket känns bra. Vi har bestämt att verkligen försöka behålla en god relation ( har tyvärr flera dåliga exempel på det i bekantskapskretsen) för barnens skull. Ditt svar gav mig fler infallsvinklar!
Och lite lättare för oss just nu kanske att ingen har träffat någon annan men den dagen kan ju komma i framtiden förståss vad vet man?
raderat
1 gillning
Men då är det ju pappan som inte förstår? Eller inte vill förstå?
För här måste väl pappan,om han vill, kunna prioritera sin son och sonens behov/svårigheter som följer med hans diagnoser. Kan, eller vill, inte pappan göra de nödvändiga anpassningarna så måste han sannolikt ta konsekvenserna av det genom att sonen slutar komma till honom för att sonen går runt en hel vecka och känner sig otrygg och både psykiskt mående och skolarbete blir lidande…
Frågan blir ju om pappan inte kan eller inte vill förstå det? Har pappan kanske själv delvis samma problematik som sonen, om än odiagnosticerad?
För kort sagt, pappan måste ju avstå kontakt med den nya kvinnan i boendet där sonen vistas under den tid som han har sonen hos sig, det kan ju inte vara så svårt om ni båda är överens om vad som är problemet här… men sannolikt så ser väl ni föräldrar diametralt olika på vad som är problem och inte här.
Har du någon idé om hur sonen ska kunna komma till tals här? Förutom att vara med på FR (för inte alla FR tar öht emot minderåriga barn)… finns det något annat sätt där sonen kan delge sin pappa vad som funkar och vad som inte funkar för att de två sedan sins emellan ska kunna komma överens om hur deras vecka ska bli bättre?
1 gillning
raderat
1 gillning
Jag tycker att det låter som att du verkligen försökt nå fram till pappan, för sonens skull. Antingen så lyckas nu pappan hitta en väg framåt, eller också gör han några (i mina ögon) dåliga val. Jag tror att du bara kan vänta och se. Den där hållningen till de större barnen känner jag igen från mitt ex också, hur han förhöll sig till sina äldsta barn från första äktenskapet. Därför är jag inte så förvånad att han inte gör sig större besvär för våra gemensamma barn, men likväl gör det ont å barnens vägnar. Men de har den pappa de har, sån här är han och jag kan inte längre göra så mycket åt det. Det har tagit tid att uppnå nåt slags lugn inför detta.
Ja, det var väl det som ante mig. Men du har gjort vad du kan nu och exet är nu tack och lov (för dig, men knappast för henne) nästa kvinnas bekymmer… medan du kan ägna din energi åt din son 
1 gillning
Sant 
1 gillning
raderat
2 gillningar
Familjerådgivaren gör ett dåligt jobb. Han ska inte ha åsikter eller ta ställning. Han ska lyssna, försöka hitta kompromisser ni kan enas om, ge förslag och vara totalt opartisk.
Ang sonen, så är han 15 år. Redan vid 12 år får barn tycka till om var de vill bo och hur de vill lägga upp umgänget efter en skilsmässa.
Mitt barn var 10 år vid separationen och ligger också inom autismspektrum. När pappan bestämde saker, så tog hon det som något hon måste göra. Att hon inte hade något val. Jag försökte in i det längsta att inte tala illa om hennes pappa, men vid 12 år förklarade jag för henne att hon hade laglig rätt att vara med och bestämma. När hon var 14, så kom pappan med hot om att tvinga henne att flytta till honom och byta skola. Hon hade ångest och grät varje dag, tills jag fick henne att förstå att det var hennes val. OM hon ville flytta till sin pappa, så hade hon mitt stöd. Om hon inte ville, så hade hon också mitt stöd. Hennes val. Pappan kunde inte längre tvinga henne eftersom hon var för gammal för det.
Hon valde att fjäska lite, smickra honom och inte göra sig osams med honom, eftersom hon själv insåg att han skulle klippa banden med henne annars. Han slutade i alla fall med sina hot.
2 gillningar
Jag har aldrig pratat illa om vare sig pappa eler älskarinnan inför sonen. Vid ett tillfälle när hon plötsligt dykt upp hemma hos pappa när sonen var där så ringde sonen sin syster i panik som hämtade honom och körde hem honom till mig. Inte ens då sa jag något negativt om henne. Tvärtom så uppmuntrade jag honom att hon är säkert jättesnäll om han bara ger henne en chans osv.
Därefter har jag faktiskt inte pratat om henne alls utan stärkt sonen i att göra det han själv känner. OM han vill träffa henne så är det helt ok från min sida och om han inte vill träffa honom så är det ingen som kan tvinga honom. Jag försöker stärka honom i det resonemanget och att jag finns för honom vad han än väljer.
Det har gjort honom mycket lugnare. Och det har gjort att han tycker det är ganska ok att åka till pappa just nu.
Pappan tror det handlar om lojalitetskonflikt och att sonen inte kan bestämma vem pappan ska vara ihop med. Jag håller med om det sistnämnda. Sonen kan inte välja pappas partner , MEN han kan välja om han vill ha en relation med henne eller inte. Och han har rätt att känna sig trygg i sitt eget hem.
3 gillningar