Precis så känns det i hela bröstet, hela kroppen. Jag vill bara sjunka genom marken , försvinna.
20 år, allt jag ser /gör påminner om honom, vad vi gjorde, hur bra livet var och vad vi skulle göra i framtiden. Att få veta att människan du älskar inte längre är kär dej, inte vill ha dej som sin fru längre. Hur hanterar man det? Jag saknar kärlek, värme och känslan att vara " någons kvinna ". Men vem fan vill ha mej, blek, överviktig , en kropp som gjort sitt och ett själv känsla i botten. Och hur hittar man kärlek idag, hur vet man att det inte är en psykopat?Jag är ju knappast ensam med dessa tankar… Hur känner ni som blivit lämnade? Hur ser era liv ut?
Det är 7 månader sen mitt liv sprack
2 gillningar
Det är drygt 7 månader sedan Kraschen för mig också. Det har varit ett helvete! Det är fortfarande ett helvete ibland, när jag minns att jag en gång hade drömmar om en framtid där han var med.
Mitt X säger ibland att han vill försöka “hitta tillbaka”… och det skulle en ju kunna tro att det är vad en mest önskar i hela världen, men se det är det inte! För det finns så mycket svek och lögner att bearbeta så det räcker för hela livet… inget jag vill ha i den relation jag lever i. Och han kämpar inte särskilt hårt för att vinna min kärlek igen.
Jag tänker att de flesta som levt så länge som vi (både kvinnor och män) har kroppar som levt med oss, och de flesta är inte supervältränade. Så jag funderar faktiskt inte så mycket på hur min kropp ser ut i mäns ögon, men det kanske är något en kommer noja över när det väl blir dags att visa upp den? Det är inte aktuellt än på ett tag för mig ändå, jag känner att jag vill vara lycklig med mig själv innan jag går in i en ny relation.
Jag dejtar inte. Än, iallafall. Har försökt att aktivera mig på andra sätt istället, sätt som inte bygger på att träffa en ny kärlek. Alltför mycket i mitt liv har de senaste 23 åren handlat om att anpassa mig efter X, det är dags att jag anpassar mig efter mig istället! Och det gör jag genom att träna (prova nya pass), gå på kurs (välja sådant jag inte testat innan), umgås med flickkamrater (både mina gamla vanliga och nya bekantskaper). Jag skulle kunna tänka mig att skaffa hund faktiskt, för något mer vardagssocialt kan jag inte komma på. Just nu funkar inte det, för jag har en gammal arg katt som kommer i första hand, men framtiden kan ju komma att se annorlunda ut.
Vissa dagar och händelser är riktigt jobbiga. Jag orkar tex inte höra talas om bröllop eller folks semesterplaner ("…vi tänkte åka en sväng till…"). Det är OK. Sorgen kommer, låt den komma. Fulgråta ibland. Det finns bra dagar också. 
1 gillning
Jag känner igen mig i känslan av att vara övergiven och ensam. För mig har det varit utdragen process från februari i år. Nu har hon valt att gå sin väg och lämnar ett långt förhållande via telefon. Men vän vill hon tydligen vara med mig. Lite svårt att acceptera när man blivit dumpad på telefon som om man vore paria. Mycket hopp förtvivlan, ångest och oro hur framtiden ska bli har det varit och är för stunden.
Försöker ta en dag i sänder och pendlar ibland i sinnesstämning som en EKG kurva.
Hej, ojojoj! Precis så kände jag mig! Jag o mitt X hade 30 år på nacken. Jag började mörka förändringar hos honom i mars. Ställde frågan massor av gånger, har du en annan. Men nejdå. Så var det inte.
Men se, så var det visst. I juli hoppade han i säng med apan. Då fick han ockdå flytta ut.
Allt rasade. Precis som du säger, det vi haft, det vi skulle ha. Jag har varit hans kvinna hela livet. Att inte vara någons var fruktansvärt. Jag kände mig så värdelös.
Jag saknade honom, hans hud o hans sällskap.
Hur skulle jag kunna hitta nån ny. Hur gör man. Dom här galningarna som man hör om.
Jag har verkligen försökt att träffa vänner, nya som gamla. Jag har ältat o ältat. Jag har fulgråtit massor av gånger.
Nu har jag en egen lägenhet sen några veckor. Det är är både skönt o ledsamt.
Skönt för att vi inte längre har gemensamt boende. Jag kan börja bygga mitt eget liv.
Ledsamt för att jag är ju själv. Jag har inga småbarn eller tonåringar. Så jag är själv. Det är tungt. Kan känna att jag blir lite manisk i att jag alltid vill vara bokad med nått. Annars blir känslan av ensamhet så påtaglig. Det går säkert över med tiden.
Men jag saknar nån. Inte att vilja flytta ihop. Men att vara kär o få o ge närhet.
Men jag är också skraj. Jag är ju inte heller 20 år längre. Fött två barn. Men en man här på forumet skrev till mig att typ blir man lite kär o lite mer så navelskådar man ju inte varandras kroppar så noga. O den andra kommer ju inte heller att vara 20…så ja.
Kanske blir utmaningen just hur man hittar nån ny. Är det bara dejtingappar som gäller nu. Då blir jag lite rädd. Jag tror mer på kompisars kompisar. Då känns det mer safe.
Men nog känns det hopplöst. Men i går var det faktiskt en man som flörtade med mig. O idag har jag fått en fin komplimang. Det kändes skönt för självkänslan. Det är nog inte helt hopplöst.
Men jag har nog landat o kommit över det att inte vara någons.
Tids nog blir jag det igen. Det går inte att stressa fram bara.
Kram på dig!
4 gillningar
Tack för svar… en månad till har gått… Hur har ni det?
Hej,
Tiden rusar iväg! Jag har riktigt bott in mig i min nya lägenhet.
Jag mpr oförskämt bra! Saknar inte X, är däremot på vänskaplig fot med honom. Inte så att vi umgås…
Jag har hiittat en ny kärlek! Väldigt nytt, så wgentligen kan man inte säga så mycke mer än att det är väldigt trevligt att vara lite nykär.
O iomed det så har jag också reflekterat över X o mig.
Då vi var 18 o 20 när vi träffades, väldigt olika personligheter.
Sen rullade livet på o kanske det ändå är rätt att vi delat på oss. För den nya kärleken har jag mycke mer gemensamt med än med X.
Sen att var över 50 o få känna pirr i magen igen, det är faktiskt rätt underbart!
Han är en väldigt lyhörd man som till o med i text meddelanden blir undrom om han har skrivit nått opassande.
Så jag känner mig hoppfull att det går åt rätt håll!
3 gillningar