Hej alla kämpar på detta forum! Jag har haft en sådan hjälp i allt det som varit och är i era kloka ord och i att få skriva av mig och få ur mig som en del av processen att komma vidare.
Nu är läget sådant att mitt ex som ljugit för mig och bedragit mig har väldigt svårt att förstå att jag inte vill ses så mycket. Att jag inte vill hitta på saker som en familj. Jag markerar och han pushar. Jag håller på att bli tokig över att han har så svårt att förstå. Vissa av er som läst mina inlägg innan vet historien. Vi har barn ihop, vårat barn är bara fyra år och har efter separationen växelvis bott hos mig och sin pappa. Men mer hos mig. Han har två barn sedan en tidigare relation och de bor mycket hos honom. Nu sågs vi igår för att lägga upp en ny plan av fördelning av dagar.
Vår dotter blev jätteledsen efteråt när hon förstod att pappa inte skulle stanna och vi inte kunde vara där tillsammans. Jag upplever alltså att även för vår dotter är det onödigt uppslitande och svårt just nu när vi ses och sen försvinner en av oss. Jag skrev till mig ex igen igår efter att han föreslagit att vi skulle ses och äta pizza alla tre idag att jag inte alls tror det är en bra idé. Och jag skrev också att jag just nu inte orkar så tät kontakt och att det tar tid att processa det som hänt. Det förstod han inte alls utan svarade bara att vi måste ju kunna vara vänner för vår dotters skull, och undrade vad jag menade att vi annars var. Som att man inte kan ha en ok ton och kommunicera det man måste utan att ha en vänskapsrelation och ses och hitta på saker titt som tätt.
Jag har försökt förklara att det tar lång tid att läka om man blir så sviken som jag blev men det är som att tala för döva öron och när han pushar på och jag håller emot så blir han stött och irriterad och tycker ansvaret är mitt att ”komma över”, det som har hänt har ju hänt osv… går inte att ändra på så då tycker han vi ska dra ett sträck och gå vidare…
Till saken hör att han varit väldigt stressad och uttryckt att en stor stress är det limbo han anser att vår relation befinner sig i, och den känslan har skapat stress och ångest för honom.
Jag har försökt hålla även detta ifrån mig och sagt att han måste hitta något sätt att hantera sin egen stress precis som jag måste ta ansvar för mitt liv och min process kring det som hänt. Jag kan inte hjälpa honom med det.
Jag blir Tokig snart att han har så svårt att förstå… hur svårt kan det vara att ta ansvar för sig själv och ta konsekvenserna av sina handlingar?? Jag var tvungen att skriva av mig… blir galen.
Det är en förlorad kamp. Det spelar ingen roll hur mycket du förklarar. Han kommer ändå inte att förstå eller hålla med dig.
Låtsas att han är en 2-åring som vill ha godis. Ger du hundra förklaringar till att han inte får något, eller säger du bara Nej? “Nej, inte i dag.” “Jag förstår att du vill ha godis, men det blir inget. Tyvärr.”
Han vill träffas och äta pizza. Vad svarar du? “Nej. Om du vill kan du hämta dottern och ta henne till pizzerian till middag, men jag följer inte med.” eller “Nej, jag har planerat annat för i dag. Ni får äta pizza nästa gång hon kommer till dig.”
Förklara inte varför du inte vill. Diskutera inte om det är rätt eller fel, bra eller dåligt. Säg bara “Nej, jag är upptagen” eller “Nej, det går inte”.
Tack för svar! Jo, så är det ju förstås. Samtidigt blir jag ju ifrågasatt när jag säger nej utan förklaring. Ska försöka hålla mig mer till korta svar och att helt enkelt säga att det inte går.
Men eftersom vi har så olika åsikt om vad som är bäst för vår dotter är det lätt att förväckla sig i förklaring eller försöka få honom att förstå varför jag inte tycker att det nödvändigtvis är så bra för henne att vi ses vilket är ett av hans starkaste argument till varför han tycker vi ska ses som en familj och hitta på grejer.
Men det är väl bara att ge upp. Och säga nej. Jag får väl ignorera när han vill dra igång ett samtal om hur viktigt han tycker det är… dock orkar jag inte heller konflikten med honom. Jag är så trött av allt som varit och orkar inget drama, inte mer än nödvändigt… känner mig helt utnött efter dessa månader sen allt brakade samman…
Ibland kan det enklaste vara att säga eller skriva ”Vi ser nog helt olika på det här. Jag måste göra det som känns rätt för mig”
Och sen hänvisa till det i kommande situationer. Det är en konsekvens av en skilsmässa, man agerar inte lika mycket som ett par som söker samsyn, utan som två separata individer,
Känner igen mig så mycket i din historia om ett ex som tjatar om att vi ska vara vänner och kunna umgås som vänner för barnens skull. Jag har sagt att jag inte klarar av detta i nuläget, att jag vill ha distans från honom.
Men då tycker han att jag minnsann får skärpa mig eftersom barnen ju mår dåligt om inte vi kan prata med varandra, vilket inte jag alls tror på. Måste ju vara värre att barnen hör vårt tjafs när vi ses än att vi inte ses alls, förutom när det är nödvändigt. Men han vägrar se det då och tycker också att det som hänt har hänt så nu måste jag skärpa mig och gå vidare.
Du kan ju i stället säga “Vi har olika åsikter om det där. Jag gör så att jag bokar in oss hos familjerätten och diskuterar det med dem, så får vi höra vad de tycker”
Eftersom jag är en bitter skata undrar jag varför du tar ansvar för hans känslor? Om jag skulle ge dig ett råd är det att ta hand om dig själv och ditt barn.
Han vill äta pizza med er? Jaha, men han har också ljugit och bedragit dig? Sätt då en gräns, exempelvis, sällan äter jag pizza med de som ljugit och bedragit mig.
Detta problem med att umgås med ER är hans problem. Det problemet äger han. Vill han umgås med sin dotter? Ja, det kan han göra på sina dagar. Men med dig? Nej, det behöver du inte.
Om jag kan råda dig till något, så snälla: Var INTE mesig. Han bedrog dig. Det kommer att drabba er dotter också och det kan du inte hjälpa upp genom att umgås, äta pizza och vara mesig.
Vad vill du? Vad vill du inte? Tänk väldigt långsiktigt. Du gör ingen av dem en tjänst i längden genom att göra något du inte vill. Stå på dig. Säg nej! Ta ansvar för ditt liv. Var en förebild (i längden) för din dotter. Och åter: Stå upp för dig själv. Var inte menlös.
Tack. Det har du verkligen rätt i. Det gäller att komma loss ur detta samsyns-tänk. Det är så lätt att halka dit av gammal vana. Jag jobbar nu på att vara mer rak och helt enkelt säga nej utan förklaringar och inte heller dra in honom alls i hur jag tänker eller resonerar…
Ja, att det ska vara så svårt för dem att ta in på något vis, att deras agerande haft konsekvenser som även påverkar dem själva på ett negativt sätt, istället för att lägga över ansvaret på oss och tycka att det är vi som ska se till att vi kommer vidare så man kan vara vänner, som om ingen otrohet och inga lögner funnits… Men hade de fattat, kanske de inte agerat som de gjort i första taget…
kram till dig!
Tycker att du är alldeles för snäll mot honom. Mamman till mitt barn och jag är inte vänner men har en vänskaplig ton och det fungerar alldeles utmärkt. När han frågar om ni ska finna på saker tillsammans med barnet så är det bara att säga nej och när han ifrågasätter det så är det bara att ignorera honom. Han vet ju egentligen anledningen och dessutom har du ingen skyldighet till vidare förklaringar. Du har redan mått tillräckligt dåligt pga honom, låt inte han hunsa med dig ytterligare.
Tack. Sedan jag skrev det du läste här ovan har det tvärvänt och vi har just nu minimal kontakt och enbart kontakt kring vår dotter. För tre veckor sedan proklamerade han att han skulle presentera kvinnan han bedrog mig med i vår dotters liv och jag dippade totalt. Efter det har det varit svajiga veckor kommunikationsmässigt och jag har haft väldigt svårt att överhuvudtaget orka ha någon kontakt. Ibland tänker jag att de här dipparna, hur jobbiga de än är, synliggör de egna behoven och får en att inte glömma vilken effekt hans beteende och val fått och att jag om något i allra första hand måste ta hand om mig själv. Så jag tror du har rätt i det du skriver, jag har varit för snäll. Men efter hans nya (tjugo år yngre) förmågas intåg i vår dotters liv har jag varit så arg på honom och tydligt sagt att vi inte kan vara vänner och att jag inte behöver en vän som svikit mig och behandlat mig som skit. Efter det har det varit iskallt mellan oss. Jag hoppas längre fram nå en mer neutral mark i kommunikationen men tror det kommer dit med tiden. Till dess distans. Vägen till neutralare mark är att jag får skjuta ifrån ordentlig och skapa mer distans mellan oss.
Jag hade också en rejäl dipp när den nya introducerades för barnen. Det var jobbigt. Jag vet att det inte är så men känslan blev att nu ersätts jag även som pappa. Det är ju definitivt inte sant. Barnen har bara en pappa. Och det vet dom. Och din dotter har bara en mamma.
Jag har förklarat för exfrun att jag inte vill vara vän med någon som behandlar mig så som hon har gjort, och inte leka familj varannan vecka. Hon blev givetvis upprörd, det stör ju hennes bild av hur skilsmässan skulle gå till. Gissar att hennes nya ivrigt hejade på med världsfrånvända idéer om hur jag bara skulle acceptera allt. Det finns ett direkt omvänt samband mellan hur jag mår och hur mycket vi träffats eller pratat på telefon. Jag tror du har rätt, skapa den distans du behöver nu, för din egen skull.