Vet inte om jag skulle ställa frågorna rakt ut, men det vore vad jag skulle försöka utröna
För jag tänker lite tvärtom, nämligen vad är poängen med att ha kul ihop om han ändå saknar alla viktiga egenskaper för ett förhållande?
I så fall hade jag lika gärna varit kvar med mitt ex-ex. Vi hade jättebra personkemi och kunde göra de mest vardagliga sysslor till skratt och skämt. Men han var världens sämsta pojkvän och hade ingen relationskompetens what so ever, och relationen blev oerhört destruktiv för mig
Jag tror nog ändå att hitta någon som jag finner genuint intressant är mycket svårare än att hitta någon som fyller några checkboxar, även om det förstås till viss mån hänger ihop.
Jag förstår hur du menar men tänker samtidigt att det ju bygger på ett ömsesidigt förtroende som måste byggas upp. Skulle du verkligen själv berätta om dina djupaste sorger, besvikelser, demoner och självtvivel för någon du inte känner alls och inte kan lita på? Annars blir det ju mest som på just en arbetsintervju - icke-autentiskt eftersom man försöker framställa sig själv på bästa sätt och väljer klichéartade svar som döljer de verkliga djupen.
Sen så handlar iofs den där kemin och magin mycket om just att våga vara sårbara och prata om “riktiga” saker, men jag tänker ändå att det är något som sker stegvis och en bit i taget, och skulle nog inte heller vilja ha någon som gråter ut om precis allt till första bästa främling.
Jag tänker lite som så att man har de egenskaper man har, och man har den karaktär och den moral man har. Dessa saker ändras ju sällan, utan det ligger ofta i vår personlighet
Men kemi och pirr kan många gånger växa fram. Alla är kanske inte sitt bäst jag på en dejt när man kanske är nervös, och en del personer behöver lite mer tid innan de kommer ur sitt skal
Jag har vänner och bra kollegor som jag inte alls klickade med direkt, men som jag kommit nära ju bättre vi lärt känna varandra
Så jag fokuserar hellre på en sund insida i första hand, och sedan kan jag ge det en chans.
Men pirr i sig är inte en garanti för någonting, och en bra kemi med en person som annars saknar bra egenskaper är det ingen idé att ge en chans, för det kan aldrig bli bättre.
Jag måste alltså först känna att det är en bra och sund man för att jag ska kunna känna intresse
Nei, det skulle jag aldrig höra själv eller förvänta mig av någon annan. Men jag vill få ett hum om hur personen fungerar, har för värderingar, har för syn på relationer etc.
Sen beror det nog på hur man är som person. Jag är i alla sammanhang nyfiken på människors djup, och jag vill alltid känna någon på ett autentiskt sätt bortom fasader.
Och jag vill att andra ska försöka känna mig på samma sätt. Så för min del skulle jag gärna gå djupare på en första dejt och våga prata även om lite svårare ämnen, även om man såklart inte vräker ur sig allt det innersta direkt. Just det får ta sin tid, för det gör det för mig med.
Jag håller ju med om att man inte vill sitta och prata om vädret en hel dejt, men tänker att man kanske kan komma åt lite djupare frågor på någon annan väg än att gå direkt på personens egen berättelse med svåra frågor. Det är givetvis en svår avvägning hur länge man ska vänta med att ge sig på lite tyngre grejer, så att det inte kommer fram en massa skit när man väl syltat in sig för mycket. Beror väl också lite på dagens dejtingkultur där det verkar som att man ska gå på dejter med folk man knappt lärt känna alls, känner man varandra bättre innan behöver man förstås inte hålla det så ytligt.
Men känner man knappt varandra så känns det också lite bortkastat att ha öst ur sig väldigt personliga saker till någon som sen inte vill ses igen av helt andra skäl. Alltså att den inte tyckte man var tillräckligt snygg, rolig eller nått annat fel som inte ens hade med de sakerna att göra ändå.
Jag tänkte absolut inte att detta med dejtande är som jobbintervju i betydelsen att man ska marknadsföra sig. Och så har jag inte uppfattat Linnéa Molander heller. Utan snarare som just det @onedaymore och ni andra beskriver: att man ska vara autentisk, att prata om känslor men inte alla känslor om allting på första dejten osv.
Jag har faktiskt träffat en man som jag har fått känslor för, och vi har träffats några gånger nu. Hur långt det räcker vet ju ingen, men i alla fall. Han är den femte mannen jag dejtat, ungefär. Och att de fyra första dejterna var övning, nja, kanske inte helt rätt ord. För jag var hela tiden öppen för att ett av alla försök kanske skulle kunna bli mer. Att gå på en dejt där man i förväg bestämt sig för att det INTE kommer att klicka? Nej, verklgein inte ok, enligt mig!
Men varje försök, varje dejt, var något att lära av och bli klokare. På så sätt övade jag upp min förmåga, i vid mening: t ex självkännedom - vad är viktigt för mig? Att våga flirta och inte vara så jäkla seriös hela tiden. Det är inte att spela upp en osanning, utan handlade för mig om att våga bejaka en del av mig som jag faktiskt har men är helt ovan att använda/ uttrycka. De fyra första ”försöken” gjorde mig mer bekväm och på det sättet mer förberedd när man nr 5 klev in. Och med honom hade redan en väldigt kort konversation på nätet berört känslor kring relationer. Inte jättedjupt, men helt annorlunda än att bara berätta om sin dag, eller resor man gjort.
@Trassel, jag håller med om att om man är skör och nedvärderar sig själv så är man inte redo för dejt. Jag var 100% säker på att dejting skulle aldrig bli aktuellt för mig. Sen rätt vad det var så mådde jag bättre, och då var det helt rimligt. För ett år sedan hade det varit katastrof. Skulle den här mannen dumpa mig efter tre dejter så… ja, det känns som att jag skulle kunna hantera det, även om det förstås skulle vara tråkigt och jag skulle bli ledsen.
Jag kan inte tänka mig en sekund att du medvetet skulle vara icke autentisk eller helt cyniskt se någon annan person som ett testobjekt, @Uppochner.
Och självklart är det nyttigt att träna på att dejta, ifall det är själva dejtingsituationen man är lite obekväm med. T ex om man känner att man inte riktigt kan vara sitt rätta jag på grund av nervositet utan ger ett annat intryck, eller om att man har hållit tillbaka vissa sidor av gammal vana.
Det jag skulle behöva öva på i dejting går dock inte att öva på i skarpt dejting-läge. Man kan inte öva på att känna att jag är precis lika värdefull även om jag blir dumpad genom att bli dumpad tillräckligt många gånger. Och det tror jag att många dejtingcoacher är otydliga med. De flesta ger ju rådet att öva på att ruska av sig dissningarna. Du kan inte bli bättre utan att öva!
Förra gången jag var singel trodde jag följaktligen att det var övandet och tålamodet det hängde på. Jag kämpade på som om det gällde en tenta i historia. Jag skrev om profiltexten och experimenterade med bilder, jag bytte dejtingapp, jag provade att vara mer öppen respektive mer selektiv, jag testade att föreslå IRL-träffar och att dissa den som inte själv föreslog IRL-träffar och jag peppade mig själv till det absurdas gräns, samtidigt som självkänslan bara rasade allt djupare. Att bli dissad och bortvald blev inte ett dugg enklare av träning, utan tvärtom bara allt värre.
Dejtingcoacherna får det ofta att låta som att det handlar om spotta upp sig och vara tålmodig samtidigt som man behåller sitt glada humör. När det inte går, då känner man sig ännu mer värdelös. Åtminstone jag. Jag fick bekräftat att jag inte bara var oönskad i relationsvärlden, jag hade fel attityd och fel inställning också!
Men det verkliga problemet var jag ju inte ens medveten om. Det som handlade om att jag gick runt och kände mig mindervärdig rent generellt. Mina bekymmer satt (sitter!) så otroligt mycket djupare än nervositet eller fel inställning till dejting, eller överdrivna förväntningar. Mina mindervärdeskomplex har ju varit själva anledningen till att jag blir dumpad såväl som att jag tar väldigt illa vid mig av dumpningar.
Okej, nu kan ju inte dejtingcoacherna ge individuella psykologråd till alla som traskar runt med diverse nojor - men är de egentligen medvetna om hur otroligt många som har helt andra issues än dålig dejtingteknik? Det är de kanske inte. Det är nog inte deras jobb heller. Men vore jag dejtingcoach skulle mitt första tips vara “Börja med att ta reda på om du ens vill dejta!”
Många svarar automatiskt ja på frågan, klart att de vill dejta! Men sen visar det sig att de egentligen vill fly från sina jobbiga känslor, slippa vara ensamma, desperat få bekräftelse genom att kasta sig in i en ny relation eller något helt annat som handlar om dem själva och inte om dejtingkunskap. Många av dem hittar raskt varandra på dejtingapparna dessutom.
Gör han det rycker hela forumet ut och talar om för honom att han måste vara från sina sinnens fulla bruk.
Men för att vara seriös så är det ju hit man måste komma. Man måste känna att man inte blir sänkt av att bli bortvald. Inte mer än att man frimodigt testar igen, åtminstone.
Ungefär som jag gör efter en halvskral musikalisk insats. Där kan jag både ta ansvar för resultatet (jag klantade mig, jag måste öva mer!) och ruska av mig det (nästa gång kommer det bli lysande!).
Jag tror inte att man kan öva eller jobba bort att det är tungt och påverkar en djupt att bli bortvald. Människor är ju flockdjur, vi är ju hardwired att bli avvisad av flocken = döden. Det gäller ju mobbing och andra sätt man kan bli ratad också, det är orimligt och på sätt och vis grymt att hävda att folk ska kunna skaka av sig det och inte ta åt sig. Det är ungefär som att påstå att behovet av att äta bara sitter i huvudet och att det bara är att jobba på sig själv så försvinner det.
Men däremot kan man ju säkert ta enstaka avvisanden mer eller mindre dåligt. Särskilt om relationen inte hunnit bli särskilt djup eller långvarig är det säkert så att den som är trygg och stabil i sig själv kan klara att den andra inte vill ses mer rätt bra och att om man får överjordisk panik och ångest av det så kan det finnas saker i en själv som inte alla andra lider av, som är orsaken. Att någon ska kunna klara hur många avvisanden som helst och bara “ruska av sig det” tror jag dock inte riktigt på, och därför tror jag nog att det finns en hel del som mår rätt dåligt av dagens dejtingkultur och dejtingsidor. Innan dess så var ju ändå antalet dissar man kunde samla på sig rätt begränsat.
Jo, avvisanden tar förstås väldigt olika hårt. Om det råkar vara en person som jag själv får rysningar av så blir det mest en lättnad om han inte hör av sig mer.
Men det här med att öva på att tåla avvisningar. Att man bara ska intala sig själv intellektuellt att inte ta det personligt, utan mer tänka “på’t igen!”… Som du är inne på, tror jag inte att det lirar riktigt med det mänskliga psyket.
Öva på avvisningar tvingas vi ju ändå göra genom hela livet, vare sig vi dejtar eller inte. Och jag tror inte att jag är ensam om att ackumulera tillvarons alla dissningar i min hjärnas arkiv under skylten “Samlade bevis för att jag är värdelös”.
När man är konstruerad på det viset måste man börja i en annan ände än att utsätta sig för dejting och tro att svårigheterna kommer lösa sig bara man tränar. Det var synd att jag inte visste det under min förra singelperiod, för då hade jag kanske sluppit befästa en massa negativa känslor om mig själv och mina chanser på dejtingappar. Då skulle jag aldrig ha utsatt mig för det.
Å andra sidan har jag kunnat koppla ihop erfarenheterna från den perioden med de insikter jag har idag. Jag har fått en otroligt mycket bättre förståelse för mig själv.
Absolut! Låter verkligen som självplågeri att utsätta sig för dissningar om och om igen! Och ganska problematiskt för hälsan. Jag har inga planer på att hålla på med nätdejting alltför länge, det är alldeles för krävande. Men det har faktiskt öppnat upp till insikter om mig själv och lyft fram delar som nog slumrat någonstans långt ner, och som kanske kan komma i bruk i mer naturliga sammanhang. När inte hela settingen har DEJT som en banderoll, utan det bara liksom uppstår läge, så kanske jag numera har en chans att uppfatta det och inte ängsligt springa och gömma mig. (Om nu inte den lycklige man jag varit på tre - ja 3!! - dejter med blir den jag hänger med hela livet, förstås )
Det är flera medskribenter som gör en deiting till en intervju där man kollar den andras åsikter, tankar, känslor, erfarenheter… som att dissekera en groda på gymnasiet och kolla hur många mm eller cm här o där.
Finns inte längre plats för att bara uppleva hur det känns första 2-3 träffarna? Trevlig, avslappnad, glad, lyssnar och pratar… Och se hur det utvecklas. Eller har deiting blivit som att granska ett packet där man kollar o undersöker istället för att känna av.
Tiderna har säkert förändrats, numera använder folk sig av tekniker och metoder när man deitar, kanske snart börjar de använda artificiell intelligens för att kolla sin deit , vem vet… Jag är litet gammal dags, litet naiv.
Det är fullt med fula fiskar överallt, både män o kvinnor. Kanske låta hjärtat/känslan sortera istället för hjärna? Vem vet.
Kan bara hålla med!! Kloka ord!! Varför denna hets att träffa någon…? Jag har levt i stort sett i hela mitt vuxna liv med en man…eller två blev det…sedan den senaste svek mig djupt har jag riktat in mig på att leva ett gott liv själv med mina barn! Sedan är det klart att man längtar efter romantik…men den vill jag helst hitta i vardagen!!. Det är som en kille sa till mig en gång: känns lite som Blocket när man är ute på dejtinsidorna…sedan är det bra att de finns för de som det passar! Jag känner mig bara märklig när jag ska hänga ut mig sådär…passar inte mig…
Jag är redo o träffa någon ny o hänger på tinder hp o fbappen men det är knäpp tyst trodde jag var helt ute o cycklade o skickade över min text till några tjejkompisar o dom förstår ingenting varför ingen svarar. Vad ska jag göra
)
. Bra träning men förvarnat - bara chatta med en vän…ingen dejt. Så det känns tryggt…