Tinder

Jag har varit här inne till och från sedan min separation för snart 6 år sedan. För några veckor sedan skapade jag mig en profil på Tinder. Mest för att känna att jag faktiskt vågade men också för att jag var nyfiken.
Har ni härinne några erfarenheter ni kan dela med er av? Jag har redan stött på en läskig scammer som jag nästan blev lite kär i efter bara två dygns chattade. Men de flesta verkar bara se Tinder som ett tidsfördriv…
Finns det något ställe som är mera seriöst?

2 gillningar

För mig har mötesplatsen varit den som passar mig bäst. De jag träffat och som är betalande medlemmar där har varit seriösa.

Men visst, det jag nu känner är att jag kanske träffar någon utomhus, eftersom jag har ett socialt arbete och kan småprata med vem som helst så träffar jag nog någon på det viset.

2 gillningar

Mötesplatsen och Goodones fungerar allra bäst.

1 gillning

Jag har testat Tinder, GoodOnes, Happn, Mötesplatsen, HappyPancake, Elitsinglar och Match. Mina upplevelser är att det är i pincip samma killar oavsett app. Trodde själv att betalappar såsom match el Elitsinglar skulle ha mer seriösa killar men det har ingen större betydelse. Finns både seriösa och oseriösa på alla appar :blush:

Jag har hittat trevliga och seriösa personer främst på Tinder, så för mig funkar den appen bäst! Också av den anledningen av att ingen kan skriva till mig förrän det blir en match.

Min taktik på Tinder är att starta en dialog, snabbt gå in på djupare ämnen och se hur killen reagerar. Känns dialogen bra så försöker jag få till en dejt inom 2 veckor. Jag avmatchar direkt om killen skriver snusk eller verkar främst kommentera mitt utseende.

Testa olika appar men glöm inte att veta vad du vill och stå för dina gränser! Då blir dejtingen mycket roligare :grinning::partying_face:

8 gillningar

Har inte testat Tinder. Har testat Facebook dejting, Mötesplatsen och Happy Pancake. Tycker FB funkar bäst av de 3. Är ju uppbyggt som Tinder, dvs ett ömsesidigt gilla innebär att man kan chatta.

I våras träffade jag en jättehärlig tjej där, vi dejtade ett tag men det blev inte mer än ett par månader.

Försöker hitta en tid för en date från FB med en ny tjej nu. :slightly_smiling_face:

Mötesplatsen har jag chattat en del. Haft 2 dejter med en trevlig tjej där men det rann ut i sanden sen, vi var nog inte tillräckligt intresserade av varandra. Annars är Mötesplatsen lite “tråkig”.

Chattat med nån tjej på Happy Pancake men inte mer.

Förstått att ni tjejer ofta får stå ut med ett antal idioter som skickar både det ena och det andra. Helt sjukt!

2 gillningar

Pengar är inget hinder för killar. Det finns de som skaffar hur dyra tv abonnemang som helst för att se sport. Varför skulle ett medlemskap på en datingsida vara annorlunda?

2 gillningar

Konstiga figurer finns överallt. Bra att du vågat ta steget, att du vet vad du vill. Du kommer att finna den rätta förr eller senare :slight_smile:

Nu har jag skapat profil på Tinder och FB… men endast ”swipat” vänster för att sen ta bort profilen igen. :see_no_evil:

Har aldrig dejtat så har ju ingen aning om hur det går till.
Vet inte varför jag liksom inte vågar testa fullt ut. Rädsla eller är man kanske inte redo?

1 gillning

Fundera gärna på varför du inte vågar. Jag uppmanar dig att utmana dig själv! Var öppen med att du inte riktigt vet vad du vill eller känner. Det är ingen skam att vara på kontaktsidor.
I början är vi alla vilsna och osäkra, tillåt dig själv att vara det.
Nu närmar jag mig 20 träffar IRL och det känns inte konstigt alls men att träffa någon som det blir något med det är tydligen svårt för mig🙂
Men det är roligt att höra andras livshistorier, man är inte så udda, jag får väldigt ofta igenkänning i andras historier och känslor.

2 gillningar

Jag träffade faktiskt min make på Match för tre år sen. Sen två månader är vi gifta.

Det roliga är att jag även träffade barnens pappa på Match för 16 år sen. :joy::joy:
Så Match funkar för mig.

Men det har varit många ”gubbar” där så man får sålla. Å andra sidan, man får sålla på de andra sidorna med.

Testa flera sidor och du kommer märka ganska snabbt hur vissa verkar vara.

Nåt som jag alltid följt är att om de ghostar, dvs, försvinner ett tag för att sen käckt plötsligt höra av sig….jag skriver inte ens tillbaka.

Man känner rätt snabbt om det finns en ärlig nyfikenhet från bägge som leder fram till en träff.
Sen så lät jag det gå max två veckor till en träff. Går det flera veckor och det finns ursäkter för att inte träffas. Släpp och gå vidare.

3 gillningar

När jag har funderat lite på varför jag inte riktigt vågar så kommer jag fram till några olika anledningar. Men en stor del tror jag ligger i att jag levde i en relation så många år och har aldrig liksom behövt visa intresse för någon annan och endast kunnat säga -nej, tack när någon har visat intresse för mig.
Så det här är ju verkligen något helt nytt för mig. Och på något vis ett nytt sätt att vara på…? :thinking:
Hjälper ju inte att exet var en ungdomskärlek så har ju inget direkt att gå tillbaka till att fundera på hur jag gjorde då… :blush:

1 gillning

Lyssna på HappyDajtings podd nr 28. Tjejen i det avsnittet har precis samma tankar, finns många klokheter i just det avsnittet!

Dejting kan jämföras med att söka jobb. Om man haft samma jobb i många många år men blir av med jobbet, är det många nya saker att lära sig (skriva CV, lära sig marknadsföra sig själv, ringa upp intressanta företag, prestera på intervjuer, prestera på tester osv).

Det är exakt samma med dejting. Oavsett om man dejtat innan eller inte, är det många nya saker som du behöver behärska. Veta vad du vill ha för person, vilket typ av förhållande, lära dig ta initiativ, chatta, gå på dejter, inte ta allt för seriöst samtidigt som du ska kunna vara sårbar och öppen, klara av att få ett nej/bli ghostad osv.

Precis som Linnea Molander skriver/säger, så är dejting en övningsgren. Lyssna på hennes poddar och följ hennes tips på Insta och Youtube men framförallt, ha kul😀

1 gillning

Tänkte just svara som @Kasai ! Jag träffade exmaken när jag var runt 20. Nu 47 år och skild sedan två år. Alltså totalt oerfaren i dejting! I augusti började jag dejta, och tog mig verkligen an det som en ny aktivitet som jag behövde förstå, pröva och öva på! Lyssna på Happy Dating! Från avsnitt ett! Jag tänkte inför varje avsnitt att ”Det här gäller nu inte mig…” men i så gott som varje avsnitt var det något för mig att lära och förstå, ibland mer och ibland mindre. Och vet du vad! Jag KAN dejta nu!

3 gillningar

Tack! Ska lyssna på den podden. :+1: Tror nog jag har lyssnat på nåt avsnitt redan, känns bekant. :slightly_smiling_face:

Ja, det gäller väl att bara försöka ge sig ut i den där dejting världen :grimacing:

1 gillning

Med risk att vara motvalls, jag tycker inte det är som att söka jobb - för mig finns det flera varianter av att ha en partner. Beroende på vem han är vill jag kanske ha olika saker. Har han 5 barn vill jag inte bo ihop. Har han inga men klickar med mitt kanske jag vill. Jag bet bara att det måste kännas i magen. Jag vill bli förälskad. Hur vi sen lever får omständigheter avgöra. Jag kan varken svara på om jag är seriös eller oseriös mer än att jag inte vill ha sex med någon som samtidigt träffar andra. Oavsett hur seriöst det blir måste det vara ärligt och på lika villkor.

När man söker jobb är agendan klarare, man vill ha en inkomst (måste ha en) och ett hyfsat trevligt jobb.

Jag vill inte tänka på kärleken på det sättet. Det måste finnas lite klick, lite magi, lite pirr i magen.

För mig har det dock gått 3 år så jag är väl inget föredöme för dem som verkligen måste ha någon. Jag är kräsen och kan leva ensam livet ut hellre än en kass relation. Det är jag dock helt säker på.

3 gillningar

Håller med dig, det måste ju få bygga på nyfikenhet och en lust att uppleva och lära sig något nytt om kärleken och sig själv. Att ha bestämt redan innan precis hur det ska vara, vad ska det då tillföra?

1 gillning

Jag har också otroligt svårt att se den väldigt mänskliga längtan efter en partner som något som man ska öva på om man ska ha en chans att lyckas. :sunglasses:

Det ligger så mycket prestation i sånt vi övar på. Vi ska träna, slita, misslyckas, långsamt bli bättre - och inte minst bli bedömda för hur väl vi presterade.

Nog förstår jag Linnea Molanders tänk att jämföra dejting med jobbsökande. Det kan ju kännas motigt och gruvsamt på samma sätt, och normalt sett blir vi ju bättre när vi övar. Men för mig är det ändå en enorm skillnad på att sälja in min kompetens och på att sälja in mig själv.

När det gäller ett jobb blir jag nobbad för att jag inte hade rätt kvalifikationer eller för lite arbetslivserfarenhet. När det gäller dejting blir jag nobbad för att jag inte ÄR rätt. Det är hela min person som blir bortvald.

Jo, jag vet att man “ska” lära sig hantera sånt. Men till vilket pris? Om man är förhållandevis stabil i sin självkänsla och inte så lätt tar illa vid sig - då kan det säkert vara rätt kul att dejta. Då funkar nog råden om att betrakta det som vilken process som helst.

Men om man är skör och tenderar att ständigt nedvärdera sig själv, då är risken överhängande att man inte blir ett dugg bättre på dejting genom att utsätta sig för den, utan att man snarare sänker sig själv allt mer för varje misslyckande.

Eftersom jag själv är amatörmusiker kan jag göra en jämförelse: För mig är det stärkande att gå upp på scenen och uppträda. Det är rätt höga krav men jag vet att jag pallar kraven, och bekräftelsen från publik och medmusiker gör det extra roligt. Visst kan jag känna ibland att det inte blev så bra - men jag är trygg nog att komma igen och göra ett bättre framträdande nästa gång.

Men den som inte är så bra på att spela skulle kanske inte få samma upplevelse. Den kanske skulle bli utskrattad och känna att hen aldrig vill röra ett instrument igen.

“Äsch, det är bara en fråga om träning! Ut på scenen med dig nu! Hur ska du kunna få bra publikkontakt om du aldrig utsätter dig för den? Och se till att ha kul så kommer det fixa sig!”

Kanske inte, va. :slightly_smiling_face: Jag tror att man måste ha en tillräcklig nivå redan innan man kastar sig ut i den hårda verkligheten. Vare sig det gäller musikkunskap eller självkänslan i relationer.

6 gillningar

Exakt!

1 gillning

Håller med dig väldigt mycket, @Trassel
Och jag kan också känna att det ligger en viss cynism i att använda andra människor som testobjekt eller bekräftelsboost. Den ena kanske går till en dejt full av förväntan och förhoppningar och med ett seriöst sinne, medan den andra mest vill öva sig lite och känna in marknaden.

Men även med det sagt - jag skulle inte bli förvånad om en dejt med mig numera skulle likna en anställningsintervju för den andra stackarn :slightly_smiling_face:

Det jag vill veta är ju liknande saker, exempelvis deras bra och dåliga sidor (och här kommer självkännedom fram också!), anledningar till att tidigare relationer gick i kras, hur han hanterar olika situationer (som stress, motgångar, konflikter etc) och så vidare. Och inte minst vad som är viktigt för honom i en relation och hur han ser på framtiden.

Pirr i all ära, men eftersom jag sällan eller aldrig blir blixtförälskad ändå ser jag mer en dejt som ett sätt att lära känna varandra. Eller i mitt fall kanske snarare nagelfara :rofl:

Oj, men skulle du verkligen ställa sådana frågor på en första dejt alltså? Då vill jag nog aldrig dejta, skulle inte alls känna mig bekväm med att gå på djupet med sådana frågor med en främling. Och vad är ens poängen att besvara dem om man inte först vet att man har det kul ihop och gillar varandras sällskap?

2 gillningar