Usch… det låter som din resa aldrig tar slut… vad är det som har hänt?
Han har kontakt med okända kvinnor genom chatter,konversationerna raderas flitigt och i vissa fall har han två konton ett officiellt och ett ”privat” med kod
Jag orkar inte mer, kommer aldrig kunna lita på nån igen,jag är för förstörd
Vad säger han när du pratar med honom om det?
Håller med. Dessa j…kla siter. Så icke respektfullt…och det handlar om bekräftelse, kickar och stort sex behov tror jag…
Han blir arg, förnekar trots att jag sett bevis…
Ja😥 kanske
Åhh menar inte göra dig mer ledsen:pensive:
!!! Styrkekram. Var mina känslor för mitt ex som kom ut. Kämpa på!!!
Kanske i samma sits som dig Jessi. Sambon släppte bomben om ev separationen i början av sommaren. Han har förändrats sen han slirade röka i maj (rökt o stort sett hela vuxna livet) Läst massor om det och fått fram att det många gånger skapar depression och livskriser… men vart helt chockad. Säger att han inte vet vad han vill, tilläggas ska att han också dragit sig undan sexlivet, flera månader srn sist, han har alltid varit en person som visar ömhet - kramar pussar, det försvann. Locket ligger på, tar jag upp ngt blir han irritetad och tycker att jsg skapar bråk. Vi skulle åkt utomlands i sommar men han ställde in, orkade inte, var en veckas sol och bad. Däremot nu i slutet av sommaren åkte vi på weekendresa med döttrarna (har varsin sen tidigare) på hans initiativ. Ömhet börjar smyga tillbaka med kramar och npgon puss i bland. Jag tar inga initiativ, rädd för att vara klängig, men kanske ska jag visa känslor? Älskar honom, men börjar naggas i kanten då hans inte vetande hänger över mig, men vi fortf lever ihop som vanligt men ändå inte, stanna eller gå?
Vill inte hamna som i Jessis situation, fortsätta ngra år och sen komma på en massa lögner bakom ryggen. Separerade ftån min dotters pappa pga sådant och orkar inte det igen… Så inga svar från mig till Jessi, bara en hel del igenkännande… sranna eller gå är frågan…
Jag känner igen mig i de där känslorna när man trippar runt varandra och undrar vad som pågår inuti. Tolkar kroppsspråk. Sparar varje ömhetsbetygelse i arkivet som bevis på att det betyder kärlek. Osäkerheten. Otryggheten. Att inte veta om den människa man har allra närmast verkligen finns där? Jag hoppas ni hittar svar för ovissheten är så urgröpande på ens inre.
1 gillning
Väldigt bra beskrivning Solstickan, precis så det känns nu…
Har du en plan? Hur vill du att det ska vara?
Jag vet faktiskt inte riktigt, vill väl helst att det ska bli som det var typ i maj, allt kom så snabbt, det att inte veta vad han vill… så att fortsätta bo ihop, fungera ihop…nästan som vanligt men ändå inte, om han nu inte vill, varför stanna kvar. Vi har pratat ngra gånger då han har gett olika svar, han älskar mig, vet inte vad han vill, jag är svartsjuk, träffar jag någon ny bryr han sig inte, älskar mig men fungerar inte, jag sa också att jag övverväger separation då allt ör flr jobbigt, då gick han i taket och sa att det borde jag sagt tidigare. Men det är ju något som situationen framkallar, verkar han inte förstå… de gångerna har inte varit lugna diskussioner utan oftast i affekt. Jag har berättat för nin familj att vi krisar, det har inte han gjort. Han vill att vi åker på faniljetillställningar ihop precis som vi allrid gjort.
Vi var nyligen på ett bröllop då han drack lite för mycket (tillhör inte vanligheterna) under hela kvällen pratade vi knappt, men han vart väldigt gråtmild och ville prata med andra i sin familj om saker som hönt tidigare. När vi kommer hem frågar jag om han har npgra könslor kvar svarar han “varför skulle jag inte ha det” nör jag utvecklar vill han inte prata mer utan sova, iof var klockan snart morgon. Vet inte vad han tänker, var det en tillfällig kris? Iochmed rökavvänjningen, eller ngt annat. Vill han fortsätta eller flr feg att avsluta… det är jobbigt men könner stt den känslan avtar mer och mer, så borde jag visa mer könslor eller avvakta
Varför slutade han röka? Är det möjligt att han förändrades av någon anledning och därför bestämde sig för att sluta röka? Man blir inte så där förändrad av att man slutar röka. Helt sinnessjukt galen i en vecka eller två, visst, men inte mer än så.
1 gillning
Slutade röka pga tandläkaren sa att han ev skulle börja tappa tänderna om han fortsatte.
Nej tror som du att de första veckorna är värst, gan har iof trappat ner ned plåster och för varje nedtrappning har han haft det jobbigt (8v). Det är nu jag börjat ställa upp in mig på separation, fast det inte är något jag vill, men efter den här sommaren, att levt med ovissheten har förändrat mig med, svårt bara att förklara hur, och också det absurda i att det verkar ändrat sig för honom i och med att han tar iniativ till närhet utan att ge något konkret svar. Och just nu känns det som jag inte klarar att vända ut och in på allt igen… så där står jag (vi) nu. Kan der verkligen vara så lätt att kasta ur sig separation, inte veta vad man vill, behöva tid att tänka i juni. I augusti fortsätta utan att beröra ämnet…iaf hittils
Visst är det svårt, man blir inte klok på beteendet?! Min man säger att han inte vill separera och att han älskar mej jag är hans livs kärlek, och att jag är så bra ”när jag inte bråkar” 
Beteendet kommer o går dessutom, har varit bra sen vi blev tillsammans igen (efter mitt uppbrott) men nu kommit smygande igen och i samband m det upptäckte jag chatt-kontakterna
Ja känner igen det där " när jag inte bråkar" Lägger han allt på dig när ni är osams. Min sambo är duktig på att vrida på saker så att det ör jag som äger problemet i affekr. Senare när allt lagt sig så ser han det annorlunda. Hur tänker du göra nu när du fått veta om chattsidorna? Min sambo spelar också mycket mobilspel, den är med på toaletten och oftast ligger den med displayen nedåt,har aldrig kollat telefonen och vill inte heller. Tog upp det i samband med separationspratet, då säger han att jag kan ta den och titta, finns inga hemligheter mm. Vi har lovat varandra att vara helt ärliga i relationen och berätta om ngt händer som äventyrar den. Så jag vill ibte tro att det är ngn annan, men allt kom som blixt från klar himmel så helt ärligt vet inte vad som händer…
@Jessie, förlåt mig! Jag känner inte er och med tanke på mi egen situation och hur jag hanterar den, så är jag kanske inte rätt person att komma med åsikter.
Men där finns inget beteende hos din man som du behöver bli klok på. Du har bevisen.
Dessutom kommer och går beteendet hos honom. Hans ställningstagande i ert förhållande, är redan solklart.
Du måste ta ditt nu. Kan DU leva med det? Orkar du? Är det värt det?
Om du sätter krav på din man om total ärlighet, kommer du att få det? Kommer du att kunna bygga upp tilliten på nytt, så att du en gång kan sluta undra om du verkligen fick det?
Jag lever inte som jag lär. Jag tummar på min egen magkänsla hela tiden. Förhandlar med sanningen, trots så många bevis att jag inte kan räkna dem. Jag kommer aldrig kunna sluta undra vad sanningen verkligen är.
Tro mig - du vill inte hamna där…
Försök att stålsätta dig, sätt hårt mot hårt. Sanningen eller skilsmässa!
Väljer han en väg som inte ger dig känslan av 100% uppriktighet, inte ger dig allt du behöver, fortsätter säga att han bara älskar dig men visar inte det, då vet du vilken väg han valt.
Jag hoppas att han tar sitt förnuft till fånga och att ni löser det. Men hjälp dig själv och hamna inte där jag, och säkert många fler, hamnat.
Precis som @densombryrsig skriver.
Ord vs Handling…
Finns egentligen bara en sak som betyder något.
Det är genom handling man visar hur man känner, vad man menar och vad man vill.
Alla kan prata och måla upp fantastiska tavlor och illusioner, men det är genom handling som man visar sitt rätta jag.
Och det borde och bör vara handlingen som dikterar inte orden…
2 gillningar
Sant, i bästa fall följer ju ord och handling varandra, annars är det ju handling man lär försöka gå efter…(även om det inte heller är svartvitt för ibland har jag själv varit med om att helt enkelt inte kunnat göra som jag sagt pga att jag ville för mkt, lovade för mkt)
Sjukt svårt när man investerat så mkt i relationen och livet tillsammans och barn är inblandade
Ibland tänker jag att det inte spelar nån roll heller, mitt barn kommer alltid vara prio ett …efter allt de senaste åren kommer jag nog ändå ha svårt med tilliten ett bra tag framöver och då förlorar jag ju ändå bara på att lämna…
Dock så har saker förbättrats igen, och jag hoppas återigen att det ska hålla i sej denna gång 
Fast handling innebär ju inte att man alltid lyckas, handling är ju många gånger att man agerar på ett sätt för att försöka upp nå ett mål. Det innebär ju inte alltid att man faktiskt uppnår målet, men man gör allt i sin makt och det som man själv kan styra över för att försöka uppnå det.
Om det sedan inte går pga av olika omständigheter så kan man iaf titta sig själv i spegeln och säga att man verkligen gjorde ett ärligt försök och en genuin insats för att försöka upp nå målet.
Ja ett svårt dilemma, vad som är bäst, för barnen, för en själv och indirekt barnen.
Här inne florerar det många tankar och tycken vilket som sig bör. Vi alla tittar många gånger ur egna situationer och erfarenheter och ibland generaliserar vi ganska mycket. Det som vi behöver inse ibland är att varje par, relation och situation är unik. Där insynen till varför just vi är här på forumet är ytterst begränsat till det som har skrivits av trådskaparen eller inläggsskaparen, och också enbart ena sidan.
Jag tror och för mig personligen så är sidan oerhört värdefull, man får många inputs både för och emot, olika synvinklar och uppslag. Men det viktiga är att man är kritiskt och sätter in saker i sitt sammanhang, ibland ta vissa saker med en “nypa salt” och sedan försöker se det ur sitt eget sammanhang.
Den största behållningen är att kunna nyttja detta i den egna reflektionen, en reflektion avseende:
-
Relationen
-
Sin egen del i relationen
-
Partnerns del i relationen
-
Vilka åtgärder har gjorts eller inte gjorts
-
Kommunikation
Ja, man kan lista många saker, iakttagelser, men det viktiga är att själv försöka vara objektiv i sin reflektion. Något som är otroligt svårt och även ibland väldigt smärtsamt.
Precis som du säger så är ju barnen alltid prio 1 för oss alla (sedan har man ju läst om många där man funderar på om så verkligen är fallet).
Men se bara till så att du inte förminskar dig i händelser, situationer och i saker och ting, vilket skapar en normalisering.
Oavsett utkomst så hoppas jag att det håller i sig och att det blir bättre, men för att det ska bli bättre så tror jag att kommunikationen är central och öppenheten er emellan (med risk att trampa någon på tårna).
Håller tummarna för att det håller i sig för dig och er.
1 gillning