Hej alla! behöver bolla tankar med andra i liknande situation.
Vi har varit ihop 14år och har en dotter. Vårt förhållande har varit upp och ner genom åren men en grundkänsla av självklar samhörighet har alltid funnits…fram till i höstas då något förändrades i hans sätt mot mig och jag kan inte sätta fingret på vad.
Vi gled ifrån varandra en aning under dotterns första år, hon led av kolik och vi hade ingen avlastning från anhöriga, sambon jobbade och jag var mammaledig. Vi båda var utmattade med hade ingen chans till återhämning fast vi bönade och bad om hjälp så var det ingen som hjälpte oss men på något sätt kom vi igenom de första småbarnsåren. Jag bokade en resa åt oss i höstas för att vi skulle komma iväg och försöka hitta tillbaka till “oss” men under resan fick jag känslan av att sambon helst inte ens ville vara ensam med mig.
Den känslan har förstärkts av att han undviker närhet, han vill inte kyssas etc. ömhetsbetygelserna består av en klapp på rumpan när han passerar, en klapp på huvudet (så som man klappar hundar) eller ett finger i sidan sådär så man hoppar till. Men jag behöver mer än så! Han kan inte ge mig komplimanger alls längre, orden stockar sig i hans hals och när jag innan en fest/bröllop etc frågar hur jag ser ut så säger han att “du ser bra ut om man jämför med…blablabla, men det finns andra som ser bättre ut”
(Jag ser ut som jag alltid gjort innan graviditet etc.)
Knäpp sak att säga och det känns som han jämför mig med…någon?! jag har frågat honom om han träffat nån annan och han blir jättearg och säger att “om du tjatar om det tänker jag göra allt för att det ska bli så”.
så jag vågar inte nämna det mer men visst snurrar tankarna i mitt huvud.
Speciellt när hans mobiltelefon verkar onormalt viktig för honom. Han spelar jättemycket mobilspel och det har eskalerat sen i höstas.
Han är i perioder sluten och kylig på ett sätt han aldrig varit innan …går två-tre dagar då han är “normal” sen blir han sådär tillknäppt och kylig igen och sådär pendlar det. Jag får inte ur honom vad det beror på.
Han säger att han nog håller på att bli utbränd men gör inget åt saken, jobbar snarare mer än mindre.
Jobbet är hans prio ett, ingen energi finns kvar åt oss här hemma och jag mår dåligt av detta nu, ovissheten, jag har fått svårt att sova och känner mig utmattad. Jag drar hela lasset hemma.
Känns som han inte ser problemet, eller han skjuter över ansvaret på mig, att jag ska sluta tjata och inbilla mig saker när han “bara är trött” …problemet är ju att energin verkar finnas, bara inte för mig.
Jobbet och allt som har med det att göra har han energi till men om jag frågar nåt är han alltid trött osv osv.
Det börjar kännas som ursäkter.
Långt och spretigt inlägg men kanske någon kan komma med nån ny infallsvinkel, börjat tappa bort mig i denna karusell.
Ojoj, supertufft - känner med dej! Han är nog i ett stort limbo själv, men du får ta störta smälle. Och ångesten. Låter som att han är kär i ngn på sitt jobb, tyvärr. Det kan gå år av ditt liv att få honom att erkänna, om han ens någonsin gör det. Jag har själv kämpat ett par år med en man som sällan håller sej till sanningen. Har sagt till honom att “sanningen ger sår i stunden, men lögnen ger ärr för livet”, jorå han håller med, han är bara trött, har en kris, det är mkt på jobbet etc. Även hos en samtalskontakt har många värdefulla gånger bara engnats åt hans “jag vet inte” eller “jag vet inte vad jag vill”. Och inte förrän han gick dit några gånger på egen hand, kunde han avslöja att en tredje part fanns med i ekvationen.
Detta kan altså ta tid och var det landar är jättesvårt att sia om. Kan du föreslå samtalskontakt? Du mår ju dåligt…Och ja, sakerna han sagt till dej och sättet han bemöter dej, är mycket suspekta
Oj flera år ??! Har din man då alltså haft en affär eller “bara” haft känslor för en annan utan att agera? Är ni fortfarande ihop? Herregud man blir ju mörkrädd.
Ingen av mina vänner eller släkt tar mig på allvar känns det som…“tror du verkligen det?” Osv osv och får det att låta som att jag bara är svartsjuk i onödan. Kanske är jag det också men jag har så svårt att tolka hans dubbla signaler. Jag har tappat min kompass helt. Jag har bokat samtalstid hos familjeterapeut men jag tror tyvärr jag kommer få gå dit ensam.
Jag känner igen mig i din beskrivning. Har haft det så i flera år sedan småbarnsåren som var tuffa. Det har dock aldrig slagit mig att han skulle ha någon annan, men jag vet ju inte. Jag har tänkt att han också har det jobbigt och att vi hamnat i en negativ spiral. Har försökt att prata och att vi ska göra något många gånger men han har aldrig velat erkänna/inse problemen. Har väntat på att han ska “vakna upp” och ha ork att göra saker bättre. Det har han nu gjort. Men inte på det sätt jag tänkt mig, utan han har bestämt att vi ska skiljas.
Parsamtal tror jag är bra. Jag ångrar att jag inte släpade med honom dit för flera år sedan.
Hej @Jessi
Ledsen att du måste gå igenom det här. Hoppas du snart kan få lite rätsida på din tillvaro.
Ingen kan egentligen svara på vad som händer med din man och om han träffat någon annan eller inte. Men som du kommer att märka om du läser många av trådarna härinne så är det tyvärr väldigt många som blivit bedragna och som upplevt samma beteende hos sin partner som du upplever nu.
Jag kan bara tala för min egen del. Jag var precis som du i limbo under totalt 1 1/2 års tid. Pendlande mellan hopp och förtvivlan. Mitt ex var mycket ambivalent och betedde sig oerhört förvirrande, ena stunden kall och egoistisk, nästa stund kärleksfull och omtänksam. En lång tid kände jag på mig att det var något som inte stämde. Jag frågade honom flera gånger om han träffat någon annan. Bönade och bad om att få sanningen. Istället ljög han mig rakt upp i ansiktet. Han skyllde också på jobbet, på att han hade en kris, på att han var trött och utbränd. Kanske det, men det berodde troligtvis främst på att han levde dubbelliv.
Det jag vill säga till dig är att lyssna på din magkänsla. Jag gjorde först inte det, ville tro allt han sa. Till slut fick han mig att känna mig galen och paranoid. När jag till slut bestämde mig för att lyssna på magkänslan och det visade sig att den stämde så blev jag såklart oerhört ledsen över exets svek, men samtidigt lättad över att veta att jag åtminstone kan lita på mig själv.
Jag hoppas du lyckas reda ut tillvaron. Kanske det inte är lika illa i ditt fall. Men lyssna till dig själv i första hand.
Hej @Jessi
Är själv ganska ny på detta forum och har ännu inte skrivit min egen historia men jag känner verkligen med din historia och vill ge lite tankar utifrån min egen historia.
Jag och x har över 20 år ihop. Jag har också alltid trott att vi hade en grundkänsla av samhörighet ihop. Vi hade flera tuffa år nyligen då vi gled isär en del men vilka har inte det från och till.
För ca ett år sedan verkade det som x drog sig undan. Vart mer inbunden och verkade knappt vilja vara i samma rum som mig. Precis som det du beskriver. Slutade också med komplimanger som din partner. Jag frågade flera gånger om han träffat någon annan men nejdå det var det inte. Jag bönade och bad om att om så är fallet så säg sanningen men nejdå något sånt var det absolut inte. Mobilen och datorn hans var tabu för mig. Sa att det var roliga spel han spelade. Jag tror du ser likheterna i historierna. Med tjat kommer det fram att han är trött och är nog i nån kris…kanske åldern och kanske deppig. Men det fanns ju energi till arbete och intressen i övrigt, bara inte hemma. Det slutar med att vi provseparerar så att han kan "tänka# och jobba med sin trötthet och nedstämdhet. Jag kom sen på att det fanns runt tjugo år yngre tjej med i leken som tredje part. Så mycket för trötthet etc etc.
Det är lite av min historia i bantad version. Med den vill jag inte säga att det är lika för dig. Det kanske inte alls är någon annan part inblandad, men jag håller med @Floriana i det hon skriver. Försök att ta reda på sanningen om du kan. Tyvärr som redan nämnts kan det ta hur lång tid som helst och det behövs bevis. I mitt fall vart jag ljugen för till och med när jag sa att jag vet att det finns en annan. La fram bevis och då brast allt.
Hoppas att det ordnar sig för dig. Vi är fler som vet att den berömda limbodansen man befinner sig i är hemsk.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Han svajar så i sitt beteende. Iförrgår var jag och dottern i ärende i samma stad som han jobbar och jag föreslog lunch ihop, han drog på svaret och sen fick jag ett sms att han helst ville åka med kollegorna till en restaurang på andra sidan stan. Jag o dottern åt själva så det är ju inte bara mitt sällskap han dissar. Han bjöd dock in oss på fika på hans jobb efteråt pch kom hem med rosor och choklad. Jag kan koden till hans mobil för den har han gett mig, jag har vid nåt tidigare svagt tillfälle kollat lite men inte sett nåt konstigt. Hans jobb innebär många kontakter och det är omöjligt att hålla koll på. Han spelar mkt mobilspel iallafall. Och det vet jag att han gör när han säger det. Ibland kan jag tycka att han är hemlig med mobilen, han ringer alltid när han går med hunden varje morgon fast han säger att han inte gör det, promenaden tar för mig 7min, för honom 15!!! Kan ju vara jobbrelaterat det med förstås. Hur fick ni reda på era mäns förehavanden? Jag är ju samtidigt rädd att snoka för mkt om han är oskyldig, blir ju en förtroemdekränkning där.
Ja @Jessi
För min del så uppdagades det då vi provseparerade. Vi skulle ge honom tid att tänka som det hette. Hitta sig själv i sin deppighetJag trodde väl på det. Men det skulle ändå vara vi så att säga. Döm om min förvåning när en vänlig själ berättar för mig att x bor ihop med en tjej. Samtidigt som vi fortfarande är ett par.
Jag råder dig till att försöka ta reda på sanningen. Om han har något att dölja så kommer han att ljuga tills du har bevis. Om du fått tillgång till hans mobil så kolla vem han ringer till under hundpromenaderna. Är det samma nummer varje dag? Jag blev också lurad. Först på hela otroheten och senare på en massa detaljer. Jag hoppas för din skull att det inte blir så.
@Jessi , förstod inte att ovanstående svar/frågor var till mej först, men tja, det hade pågått några månader när han först nämnde separation. “Det är egentligen ett jävla skitförhållande dethär” sa han helt plötsligt. Men sen har det varit fram å tillbaka inövat två år. Han övertalade mej i höstas (då det varit helt slut några månader) att försöka igen. Men sen fick han kalla fötter, skyllde på trötthet. Själv har jag trott att älskarinnan kommit på banan igen, men han säger att han har en djup kris. Kanske det då, men jag är trött på det hela. Han flyttade ut i oktober 2015. I nov 2015 dog min mamma plötsligt, så den sorgen tog över länge. Nej jag stoppar här, min historia är så himla rörig. Men i många omgångar har vi umgåtts som familj, men när jag sen kollat han mobil, har dubbelllivet uppenbarats. Detta har hänt ALLDELES för många gånger. Hade just sett färskt meddelande, pratade med honom och han nekar på det MEST ÖVERTYGANDE sättet. Men svaret hade jag i min hand. Konfronterade , slängde ut osv, hänt flera gånger. Absurt. Distanseringen har funnits tidigare i förhållandet, vilket fått mej att undra om han haft andra förut. Skulle vara SÅ skönt att få alla kort på bordet. Han påstår att de är det nu, men …
Hoppas du kommer kunna komma vidare bättre och snabbare än jag! Har ni barn?
Kram
Ja vi har en treårig dotter. Inatt sov jag nere för sambon hostar så mycket och genast kändes hans attityd mysko nu på morgonen. Undvikande och gled iväg på jobbet som en skugga…fan ta han om han smyger med nån annan!!! Vad äckligt!!! Jag har testat mig för sexuellt överförbara sjukdomar när jag började misstänka han o jag är inte smittad av nåt iaf. Visar det sig att han smyger med nån annan eller raggar runt så kommer mina känslor tvärdö. Det vet jag! Känslorna håller redan nu på att svalna iom hur han beter sig
Välkommen Jessi,
Det finns två svar.
Den ena att han är otrogen. Mobilen. Mobilspel. Långa hundpromenader. Undvikande beteende. Om du själv känner att du vill snoka så kollar du i spelen han spelar. De har nästan samtliga en chattfunktion. Där kan du hitta eventuella kontakter.
Det andra är att han inte är otrogen.
Han är helt enkelt är på väg mot en vägg. Då undrar du säkert varför han inte jobbar mindre? Känner du till någon som blivit utbränd “på riktigt” som själv bromsat? Nej, man gör inte det. Man fortsätter försöka lösa situationen. Man fungerar sämre och sämre, får mindre och mindre gjort samtidigt som man försöker stoppa ett skenande tåg med en hand.
Mobilspelen kanske är det enda sätt han har just nu att “stänga ner” hjärnan?
Varför är han undvikande? Jag vet inte men spontant så kan jag känna att han är gift med någon som håller koll på varenda rörelse, kollar hans telefon, testar sig för könssjukdomar, tar tid på hans promenader…
Utan att du tänkt på det så kanske du mellan dina kontroller surat och omedvetet visat att du inte är intresserad av hans smutsiga händer? Han petar lite försiktigt, du blir arg. Han klappar och du blir arg. Plötsligt ska ni åka utomlands och allt ska vara bra. Han har panik över jobbet.
För mig vore det konstigt om inte han reagerar så som du också reagerat. Ni har kanske triggat igång ett antal onda cirklar? Han kanske just nu skriver på något forum om sin fru som beter sig udda; snokar, kommer plötsligt till jobbet (Ja. Man kan vilja äta lunch på speciella ställen med kollegor även om det betyder att man dissar fru/dotter just då.), sover på soffan osv och de svarar kanske med att du som fru måste vara otrogen själv för att otrogna själva ofta blir kontrollerande mot sin egen oskyldiga partner.
Som du och alla andra redan vet så har jag ingen som helst aning om han är otrogen. Jag vet dock att ni har problem som ni borde kunna lösa enkelt om han är oskyldig. Sluta mata in känslor i ditt huvud om att han är otrogen. Du skriver redan att “känslorna håller redan nu på att svalna iom hur han beter sig”. Han kanske känner exakt likadant?
Koka en kanna te och sätt er med lite rostade marmeladmackor en stund under helgen och prata. Berätta exakt hur du känner och att du inser att du kan ha helt fel. Berätta att du förstår om han tycker att du beter dig konstigt men att ni måste prata. Berätta att du bokat tid och att ni måste gå dit tillsammans och lösa detta. Och att om han har problem med jobbet och sitt mående så följer du med honom till vårdcentralen så han får prata med någon medan du läser en gammal Allers i väntrummet.
Men en annan viktig del är att du funderar över hur du mår. Du kanske behöver prata med någon om ditt (eventuella) kontrollbehov?
Jag hoppas att det visar sig att våra skilsmässohistorier “bara” satt griller i huvudet på dig och att ni blir lyckliga igen.
Jag tror inte att det är nyttigt att hänga på den här typen av sidor om man inte själv är drabbad.
Tack för dina tankar! Absolut kan det vara det sistnämnda. Och ja! Jag har varit kontrollerande på ett sätt jag aldrig kännt mig “tvingad” till tidigare. Han säger att allt sitter i mitt huvud och att jag skapar problem i förhållandet som inte finns. Men jag har varit så tydlig med mina behov och jag känner inte att han tar dem på allvar, jag försöker sträcka ut min hand men han velar …tar den…släpper…tar den…släpper osv. Det sista du skrev om att han kanske tror att JAG skulle va otrogen var en infallsvinkel jag inte tänkt på!!! Tack!
Ikväll undrar jag verkligen, han har smsat en gång i timmen hela dagen, och spelat mobilspel t.om när vi var på restaurang …sen sover med mobilen under huvudkudden??! Vem gör det normalt??! Han vägrar prata om det, blir bara arg o spelar mer om jag för det på tal…hjälp
“Underground” heter skiten. Vi skulle “fira” vår årsdag idag. Men han har mest suttit med mobilspelet ifrån helvetet …som jag i vardagligt tal kallar det… Jag säger åt honom att det där spelandet kommer emellan oss hela tiden och har bett honom släppa det men icke!
Kan meddela såhär i efterhand att vi separerade ett tag, jag träffade en ny man som tyvärr var väldigt svajig och dumpade mej och tog tillbaka om vartannat …min exman var förtvivlad …jag som trodde att han inte brydde sej om mej, men det visade sej att det gjorde han! Och jag var aldrig det minsta utbytbar för honom!! Han hade aldrig varit otrogen visade det sej dessutom.
Vi har börjat om vårt förhållande och nu är det bättre än nånsin!
och tillbaks på ruta ett.