Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Tillbaka här fast tvärt om nu

Hej alla! :slightly_smiling_face:
Jag hittade det här forumet en gång i tiden (7-8 år sen?) när min man lämnade mig för en annan. Det tog två långa år men så hittade vi tillbaka till varandra och det skrev jag om här också. Vi gifte oss faktiskt för fyra år sen och livet kändes rätt okej.

Men… Haha, det finns alltid ett men.

Det visade sig att vi ville rätt olika och att det som krånglade innan fanns kvar när nyförälskelsen lagt sig.

Så nu är det min tur att fundera på att gå vidare, ingen kan säga att vi inte har försökt i alla fall. Tjugotvå år har vi lagt på det här och nu är det kanske dags att inse att hur mycket vi än tycker om varandra är vi kanske inte rätt för varandra i längden.

Det är bara ett så himla svårt ämne att ta upp. Han är nöjd med att saker rullar på, jag behöver mer.

Jag har ingen frågeställning, behövde bara få skriva av mig det där, komma tillbaka hit där jag började min resa en gång i tiden.
Hoppas ni alla har en riktigt fin lördag.
Kram, Anneli

1 gillning

Haha, insåg att min tråd - sms man inte ska skicka - lever kvar. Underbart! :smile:

4 gillningar

Verkar vara vanligt det där med att man separerar men hittar tillbaka till varandra och försöker igen. I 4 år höll det andra gången men insåg till slut att vi är för olika och inte fungerar ihop, exet hade dessutom hittat en annan. 15 år av mitt liv har jag varit med honom. Hade jag vetat det jag vet idag så hade jag sagt Nej till att försöka igen. Men lätt att vara efterklok :blush:

2 gillningar

Bra tråd ju :grinning_face_with_smiling_eyes:

1 gillning

Hej @Anneli, om man läser en mängd relationssidor så finner man snart att: det underliggande problemet ( otrohet - värderingar - ojämnlighet ) inte blivit utredda och pratade om, i ditt fall blev det en återstart och då hade du fått nya intryck osv…

Så summan av allt är väl att trots era försök så tvivlar du numera på ert partnerskap.

2 gillningar

Nej, det är ju så, men å den andra sidan så kan ingen påstå att man inte försökt heller (inför sig själv, andra ska inte bry sig, men du förstår)

Men det känns ändå bra att man försökt, att man givit allt. Mer kan ingen göra. Efterkloka kan vi alla vara, haha :sweat_smile:

2 gillningar

Jo, det är nog så det är. I mitt fall handlar det om att vi vill bo på olika platser (i olika länder) Han säger att han vill flytta men gör inget för att främja det, jag har anpassat mitt liv helt enligt flytten. I längden fungerar det inte. Synd för jag tycker verkligen om honom, men vill man olika saker så…

Och så är det för mig. Jag hade velat kunna säga att vi försökte allt. Men det gjorde vi inte. Därför har jag svårt att gå vidare då jag känner så.
Kanske sen då jag väl är vidare, är jag glad att det inte blev år av vi försökte. Om det ändå skall sluta på samma ställe liksom

2 gillningar

Nej, det är ett tveeggat svärd det där. Ge allt i x antal år och i slutänden inse att de var bortkastade eller bryta tidigare och undra om man kunde gett mer.

Men ärligt, jag tror ändå att jag hade föredragit en man som sagt att han verkligen försökt än en som bara givit upp vid minsta hinder. Så, jag är ledsen för din skull, oavsett hur det kunde ha slutat. :heart:

1 gillning

Just nu känner jag att jag hade behövt att vi försökte. då jag inte heller får något svar på vad gick fel. Och att han sa, skulle jag veta det jag vet idag så hade otroheten aldrig hänt.
Så någonstans vet jag att det hade funnits en chans.
Men han valde att inte ta den. För han vågade inte släppa henne om vi sen skulle misslyckas.
Stor stor besvikelse för mig efter 18år.
Han gav upp vid första hindret. Han sa också att vårt liv varit för utstakat och för lätt.
Vad mer kan man önska sig?
Han som behöver adrenalin i sitt liv så räckte det inte med vardag.

2 gillningar

Det där är så… Du vet “vilja äta kakan och ändå ha den kvar” Smurf! (=svärord) Det är så himla fult och idiotiskt tänkt, tyvärr är det många som gör så.

I mitt fall gav jag honom en helg på sig att välja, en helg då han åkte ner till tjejen och verkligen kände efter. Jag låg på köksgolvet och grät hela helgen men i slutänden valde han mig. Inget jag rekommenderar…

Jag hoppas för din skull att du någonstans kan känna att du kan gå vidare, livet efter är så mycket bättre.

Sakta sakta tar sig livet vidare.
Trodde livet skulle ta sig lättare uidag då jag för ett år sen fick beskedet. Men tydligen jag är långsam.

Har du någon plan för vad/hur du skall styra upp din situation?

Du, ”sms vi inte ska skicka” är nog ett av de viktigaste redskapen för många av oss som hänger här! Oavsett om man skriver i tråden eller bara börjar tänka till om att inte skicka allt… Vilket genidrag av dig att starta den! :clap: