Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Till alla som kämpar

Till alla som kämpar just nu vill jag bara säga det kommer att bli bra och det kommer en normal vardag igen om än annorlunda. För 1 år sen släppte min ex man bomben att han ville skiljas kaos och turbulens var bara förnamnet första tiden. Nu har jag en vardag jag trivs med. Bra vänner och familj, sonen mår bra och har en bra fungerade kontakt med exmanen. Alla högtider första året var skitjobbiga och ledde till en dipp men nu är de gjorda och nästa år är det inte nytt att inte fira som familjen vi var. Jag mår bra och du som nu kämpar kommer också att göra det en dag.

20 gillningar

Det värmer att höra när man är mitt upp i kaoset :pray:.

1 gillning

Skönt att höra, eftersom jag ändå följt din resa lite :heart:

Och skönt också att höra lite hopp. Det går så mycket upp och ner, men för mig har det varit mest ner faktiskt sista tiden. Kanske för att jag haft lite tråkigt denna sommar, och därför gör sig nostalgin och ensamheten påmind igen.

Men jag ska ta mig igenom det här också.

Men det svåraste är nog hoppet. Eller snarare brist på hopp. Insikten att jag ändå är lite förstörd efter alla erfarenheter gör att jag inte ser så positivt på framtiden

2 gillningar

Jo du tänkande och kloka människa du har mycket att uppleva framför dig. Tror att vi alla har upplevt denna sommar som lite annorlunda. Vi har haft en släktgård d är jag och mina kusiner har varit varje sommar sen vi föddes och det här är första sommaren vi inte varit där tillsammans och nästa år ska den säljas. Konstigt nog känns det inte så jobbigt som jag trodde. Har haft så mycket avsked och upplevt så mycket att det inte känns så farligt. Framtiden är vår.

2 gillningar

I början efter uppbrottet hade jag så svårt att släppa tankarna och den malande, ältande känslan oavsett vad jag gjorde eller i vilket sammanhang jag var. Hur kul det “egentligen” var. Den liksom åt upp hela mig innifrån…och det där kunde reta gallfeber på mig. Varför kan jag inte njuta av att vara med mina barn eller mina vänner? Varför kan jag inte ens vara närvarande mer än med armar och ben och något därmittimellan?

Känslan dyker upp fortfarande då och då, men väldigt sällan (Thank God!! :slightly_smiling_face:)…och när den gör det så är det antingen om jag blir påmind om honom på något sätt. Eller när jag har tråkigt…skulle t o m säga att det är framförallt när jag har tråkigt. Det har blivit lite av likhetstecken mellan tråkigt = känner mig ensam och saknar.
Och det där har jag ändå till stor del i min hand och måste helt enkelt bli bättre på att bjuda upp till dans på olika sätt. Om inte med någon annan…så med mig själv :smiling_face_with_three_hearts:

Nu har jag precis fått för mig att jag vill gå en helgkurs och lära mig segla!
Tja, värre kunde det väl vara? :stuck_out_tongue_winking_eye:
Framförallt har jag ett behov av att hitta nya sammanhang och nya människor…eller ta upp några gamla jag inte träffat på länge.
Inget fel på mina vänner…men jag har väl…tja…något behov av att känna mig mer levande på något sätt. Och att med de gamla gör nog tvåsamhets-normen sig gällande (även om jag inte egentligen kan påstå det heller).
Åååååh, tur det är fredag så jag kan skylla mitt svamlande på att jag redan börjat tulla lite på vinet :smiling_face_with_three_hearts:
(I wish)

2 gillningar