Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

There and back again

Det har gått bra. Allt ordnar sig.

4 gillningar

Gripande historia, livet överraskar en med tvära svängar. Har ni barn?

1 gillning

Ja, två barn i nedre tonåren.
Jag har läst din historia @Johan40, och jag känner så väl igen mig i det du berättar där.
För att citera dig: "…det var ingen som sa varannan vecka när jag gick med på att skaffa barn."
Precis så!

2 gillningar

Hej @Cali och stort tack för att du delar med dig av ditt livsöde!

Och btw, välkommen i klubben som ingen egentligen vill vara medlem i!:confounded:

Det var verkligen en gripande berättelse. Två “smällar” på raken, fy fasen. Tungt. Kan förstå att du är trött på att vara ledsen. Så klassiskt det där med E, otrohet, separation, gräset var inte grönare på andra sidan, söker kontakt igen. Antar jag. Att du förebrår dig för det där med M är helt naturligt nu efteråt med facit i hand men du hade ju ingen spåkula när ni inledde ert förhållande. Det jag kan tänka spontant är hon kanske skulle ha visat en större förståelse för din situation. Att du inte var helt klar med dina känslor efter skilsmässan och därmed inte forcerat i er relation. Jag vet ju inte hennes bakgrund och sådant men jag antar att ni pratade om den saken? Du skriver iofs att du intog en mera “cool” attityd så hon kanske inte förstod din ängslighet.

Det där med att tveka inför att “gå tillbaka” har du säkert läst mycket om här på forumet, det verkar vara en ganska vanlig tveksamhet (jag funderar också mycket över det). Men jag tror det krävs ganska mycket från båda håll om det ska gå. Men visst, det finns exempel på par som lyckats så allt är inte hugget i sten. I mitt fall har jag inte blivit sviken för någon tredje part (vad jag vet bör väl tilläggas…) och då har ju inte tilliten blivit lika stukad som vid otrohet som i ditt och många andras fall.

Fortsätt gärna att skriv om dina tankar och vad som händer. Som du vet är vi många som läser och man lär sig nästan något nytt varje dag😊 och man får en hel del goda råd. Att skriva är dessutom en bra terapi för de flesta.

Allt gott och en styrkekram man till man!:muscle::muscle:

2 gillningar

Hej Cali , jag håller med Johan40, din historia är väldigt gripande.
Du berättar den så ärligt så man blir alldeles tagen.
Själv är jag precis i början av allt elände, sälja hus, skilsmässa och bodelning. Sedan jobbet med att ta sig framåt och upp till en någorlunda normal nivå igen för att kunna fortsätta livet. Ensam. Starta om på nytt.
Det du beskriver med din rädsla för att bli sårad igen och att du lägger på en attityd för att inte verka “för på”, kan jag mycket väl förstå. Har man blivit sårad så djupt en gång så är det ju svårt att lämna ut sig och lita på någon igen. Just det är jag rädd för. Att man kanske någon gång träffar någon igen som man får känslor för och hur ska man våga öppna sig och lita på den personen?
Det är så mycket som blir skadat när den man har litat på har bedragit och sårat en så djupt.

Du har träffat din E igen, som verkar vilja att ni försöker en gång till. Det finns naturligtvis par som hittar tillbaka till varann, men du känner redan nu instinktivt att det inte ska vara ni två igen, men att du känner att du kanske måste ge det en chans.
Jag tror du ska gå på din instinkt och inte på om det kan vara möjligt.

Stort tack för din historia, den berör. Och välkommen hit ( det kanske jag skulle ha börjat med!)

2 gillningar

Har spenderat kvällen hos min föredetta fru E och barnen som är hos henne denna vecka. Vi åt middag och satt i soffan och drack the en stund. Vi brukar ha lite familjeråd så ibland med nån månads mellanrum när det ska planeras inför lov eller så. Också ett bra tillfälle att visa barnen att vi kan träffas och ha trevligt tillsammans. Att vi inte bråkar. Men nu när jag kommit hem igen drabbas jag av sorg.

Det känns så overkligt att vara i mitt föredetta hem. Vissa saker i hemmet har såklart E förändrat, men det är relativt likt hur det var när jag flyttade därifrån för snart två år sedan. Det är lite som det kan vara när man drömmer. Man vet var man är men det stämmer ändå inte riktigt.
När vi suttit i soffan ett tag kände jag att det var världens tidsmaskin. Jag hade lika gärna kunnat säga att jag skulle gå och borsta tänderna och sen lägga mig och läsa lite i sängen. Istället tackade jag för maten, kramade barnen och gick hem till mig.

Och sorgen över att ha misslyckats med vårt äktenskap och de löften vi gav varandra. Jag ser den hos E och jag känner den själv.

1 gillning

@Cali
Hej. Jag är ganska ny här, men läste ditt inlägg och tänkte ge dig en tanke.
När jag blev konfronterad med faktumet att min fru har tröttnat på mig och vill skiljas för ett par veckor sedan så började jag ganska organiserat leta efter hjälp att hantera det här. Jag började lyssna på Skilsmässopodden. Även om jag inte håller med om allt de tycker, så finns det ett par väldigt bra tankar de tar upp. En podd handlade om att man ser en skilsmässa som ett misslyckande. Jag tycker du ska lyssna på den. Och du får jättegärna berätta vad du tyckte om du känner för det.
jag ser det så här:
Bara idén att man ska lova varandra trohet etc. För resten av sina liv är ju helt absurt. Man kan lova varandra att älska i nöd och lust IDAG!!
Och att sedan i en skilsmässa lägga ytterligare ett tungt ok på sina axlar i form av att borda ha levt upp till en dogm som är baserad på allt annat än jämlikhet… varför? Så varit ligger misslyckandet? Och minns nu att jag är den dumpade :slight_smile:
jag går all in på att göra den här skilsmässan så bra det över huvudtaget går för kidsen. Och just nu har jag mitt ex med mig i de tankarna. Bara att hålla alla tummar det går för att vi ska klara det i verkligheten också.

Med värme
R

2 gillningar

Vet inte riktigt vad jag ska säga om detta. Det är ju knappast så att man går och gifter sig i nöd. Ett äktenskap är svett, tårar, glädje och uthållighet.

4 gillningar

Jag är ju då en fullblods-ateist, och gjorde en reflektion över att känna att man “misslyckats” med att inte kunna hålla ihop livet ut. Man kan se det som ett misslyckande, men mot vem? Mot det där löftet? Eller mot sin partner? Eller mot sig själv? Har man blivit dumpad för en annan så finns väl bara löftet kvar som den som dömer misslyckandet. Eller?
Och min poäng i det där om att man lovar evig trohet och kärlek är att det ju i praktiken ÄR ett omöjligt löfte att ge. Det borde innehålla typ “jag lovar dig att GÖRA MITT ALLRA BÄSTA för att älska dig i nöd och lust tills döden skiljer oss åt.” Fast, igen, det kommer från en ateist… :slight_smile:
Smärtan för mig är lika j-a stor i att ha förlorat en människa som jag har så mycket gemensamt med, så mycket historia med, så mycket fantastiska stunder med, utan att dessutom lägga ett ok av misslyckande på mina axlar.
Jag har gjort mitt bästa. Nu ska jag göra mitt bästa i att lappa ihop mig och fortsätta leva.

4 gillningar

Men ditt resonemang har inget med religion att göra och förutsätter att allt ska vara bra i ett äktenskap hela tiden annars avslutar man. Så är det ju inte. Löftet innebär att man tillsammans jobbar på relationen, förändrar när det behövs. Lyssnar på varandra och rör sig framåt.

2 gillningar

Jag håller med dig @rannsakan och har skrivit det själv i någons tråd.
Man förändras som människa - förhoppningsvis växer man ihop men hälften växer tyvärr isär, det går inte att blunda för statistiken.
Man kan inte lova “tills döden skiljer oss åt” - hur många klarar av att hålla det löftet? Ska man då stanna hos någon som misshandlar eller annat för att man har lovat?
Jag tycker att den meningen faktiskt borde tas bort helt, men det är min åsikt bara :wink:
Dock tycker jag att man ibland både gifter sig lite för hastigt kanske och definitiv att man skiljer sig för lättvindigt i många fall istället för att ta hjälp och kämpa.

2 gillningar

Man behöver ju inte gifta sig. Man kan vara sambo också

2 gillningar

Slänger mig lite hastigt in i leken.
Att älska i nöd och lust. Jag tar inte detta ordagrant. Och många gifter sig inte, men hoppas ändå att få leva ihop tills döden skiljer dem åt. Vi gifte oss först borgerligt men hade en vigselceremoni hemma i trädgården, en av mina närmsta väninnor höll i ceremoni.
Men visst hoppas man att man skall få leva resten av sitt liv tillsammans med sin stora kärlek men man kan aldrig äga en annan människas känslor, aldrig heller styra dennes tankar eller handlingar, lika lite som vi vill att vår partner skall styra våra.
Otrohet. Hur många av oss pratar med varandra om exklusivitet. Inte många. Vi tar bara för givet att det är en självklarhet. Det är något man bara inte utsätter varandra för, ändå sker det.

Leva tillsammans livet ut. Som den kvinnliga hjärnforskaren (Som var med på Skavlan) svarade på frågan om livslång kärlek, funkar det?
Tre områden i hjärnan aktiveras när man är lyckligt kär i samma person
områden kopplade till empati, kontroll över egna känslor och förmågan att ha överseende med vad man ogillar och istället fokusera på det man gillar.
Besitter man förmågan till detta så finns ju alla möjligheter i världen att leva ihop resten av livet.
Så kanske det bara är så enkelt att de som lämnat oss och i många fall även bedragit oss, 1. inte besitter den eller de förmågorna ovan. 2. Vi kanske helt enkelt inte var DERAS stora kärlek, gör ont som sjutton men fortfarande, man kan inte styra någon annan, lika lite som man kan tvinga den att älska en.

Skammen. Jag talar bara för mig själv men misstänker att jag inte är så ensam om detta.
Jag blev bortvald. Shit. Jag duger inte som fru. Älskarinna. Vän. Det här är ju lögn, jag vet. Men så kändes det då. Jag skämdes inför ytliga vänner och grannar, att jag inte dög. Att jag inte hade klarat av att hålla ihop vår familj. Så det här är ju en prestige grej. En av sakerna man vill skriva på sitt livs CV. Jag är en utomordentlig fru, älskarinna och vän. Och så får man helt plötsligt “sparken”. Jag hade nog skämts lika mycket om jag fått sparken från mitt jobb. Det handlar om oduglighet. Att, det finns någon som är bättre. Egot får sig en rejäl törn.
Men likt som alla andra tidigare reser även jag mig ur den skammen. Och idag bär jag inget av det med mig.

Avslutar det som knöt i hop vår bröllopsceremoni. Ur “Profeten” av Kahlil Gibran. Inga uttalade löften men en önskan om att försöka …

**Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja; Låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era själars stränder. Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare. Ge varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd. Sjung och dansa tillsammans och var glada. men låt var och en av er få vara ensam, Liksom strängarna på en luta är ensamma även när de vibrerar av samma musik. **

***_Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar. Ty endast Livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; Ty templets pelare står åtskilda, Och eken och cypressen växer inte i varandras skugga.

7 gillningar

I mitt eget fall så gifte vi oss bara för att det i andra delar av världen ger en annan legitimitet till förhållandet. Vi hade levt ihop i typ 18 år innan vi gjorde en enkel borgerlig vigsel. Jag ser inte själva skilsmässan som ett tyngre problem än en del pappersexercis, eftersom jag inte har några kopplingar till den religiösa innebörden av en vigsel. Det är separationen som är det jobbiga. Jag känner mig sjukt vilsen just nu. Att långsamt föstå att jag inte är önskvärd längre är en jävla skum känsla. Jag kan nog förstå att det påminner om att vli sparkad från ett jobb man haft i 25 år.
Vi lever fortfarande under samma tak. Allt är typ som vanligt, fast med den där ständigt närvarande distansen och kylan. Vet inte hur mycket den har förstärkts sedan hon talade om det, eller om jag bara har blivit receptivare till något som borde väckt mig för länge sedan.
Fans fan att vi inte tog hjälp för länge sedan. Men igen, hon vill inte och det tar två för en tango…

3 gillningar

@astel jag ser framdmot att träffa templets andre pelare för jag VET att han finns och att hans själ söker min. När tiden är den rätta…
Tack för att du påminde mig. Tills den dagen ska jag ta hand om mig själv, mina barn och göra allt det som får min själ att sjunga och som jag nu är HELT fri att göra.:heartpulse::heartpulse:

4 gillningar

@Nilla1 Jag trodde att man träffade en “pelare” i livet. Jag hoppas innerligt att jag har fel :grin:
Eller vänta! Kanske är det så att jag INTE ännu har träffat min pelare :hushed:
Jag kanske valde den till höger om mig men skulle istället valt den på mitt hjärtas sida, alltså den vänstra.
En vacker tanke iaf :blush:

4 gillningar

Tänk om det är så @Astel att allt du hittills tvingats uppleva enbart är en förberedelse för pelaren på ditt hjärtas sida… Med tanke på all din vishet skulle det inte förvåna mig om det bästa fortfarande ligger framför dig…:heartpulse:

3 gillningar

Jag trodde att min pelare var den rätta för mig. En gång i tiden. Men det visade sig att den var skör och svag i sig själv och när jag försökte att luta mig emot den och få stöd så knäcktes den. Så nu måste jag jobba på min egen grund. Att stå stadigt själv utan stöd. Att inte vara beroende av någon annan.

Men visst vill man ha någon vid sin sida😌

3 gillningar

@Terra tänker liksom du att jag jobbar på min egen grund nu. Har lagt en hel del bra stenar som är valda med stor omsorg. Kram

2 gillningar

Otroligt härligt att höra @Cali :slight_smile:
Ja jag tror absolut att det bästa man kan göra mot sig själv och sin nu uppbrutna familjeidyll är att försöka hantera det så värdigt och förnuftigt man över huvudtaget klarar. Jag ska göra mitt allra bästa, och blir styrkt av din berättelse.
Tack för att du delade.

2 gillningar