Suck… Ja vad ska man lyssna på när det bra snurrar runt tusen olika alternativ.
Helt ärligt, hon vill ha kakan kvar o samtidigt äta den…det är tryggt för henne att ha kontakt med dig samtidigt som hon utforskar gräset på andra sidan. Mitt X kör precis samma taktik vilket jag inte kommer acceptera utan jag kommer bryta all kontakt rakt av som inte har med barnen att göra. Tryggheten hos mig har hon valt bort och då får hon stå för det beslutet. Punkt.
Samtidigt är det jättesvårt att inte trilla dit och tycka att sällskapet är mysigt o “som förr” men när hon sedan drar igen för att ev träffa ngn etc så känner man sig blåst. Det skadar bara dig själv. X mår antagligen bra av kontakten medan vi istället mår dåligt. Gäller att tänka på sig själv i detta läget.
Statistiken slänger hon in för att motivera sitt beslut för sig själv. Mitt X har slängt in “barnen klarar sig alltid, de mår bättre av två glada föräldrar etc”. Detta enbart för att de ska kunna stå lättare för sitt själviska och pubertala beslut att skiljas för att någon viftar med intresseflaggan i det gröna gräset. Tonårsfasoner som vi måste se igenom.
3 gillningar
inge rolig sits…
jag känner ju att jag blir lite glad av att vi kan umgås då o då med barnen tillsammans. att inte smsen är fyllda med förtvivlan.
men… det kommer komma en dag när det ändå inte funkar. men kanske gör ändå. tillräckligt långt fram i tiden.
ett är säkert iaf. jag har inte gått vidare på samma sätt eller är färdig med mina känslor kring hennes separation. för egentligen är det ju hennes och inte min. jag är bara indragen i skiten…
3 gillningar
Nä hörrni, nu skiter jag i det här!
Jag tänker fanimej inte låta detta dra ner mig mer än det har gjort.
Just idag är jag stark!
Jag tror fortfarande att vårt förhållande hade gått att rädda och med det hade mina barn haft tillgång till båda föräldrarna. Men det var inte jag som inte ville försöka, det var inte jag som sa att jag hade känslor för en annan, det var inte jag som gjorde slut, det var inte jag som inte trodde på att vi kunde åtminstone försöka lösa detta, det var inte jag som satt på kvällarna och messade med en annan som var gift med två barn, det var inte jag som gav upp på oss.
Det var jag som blev ledsen, det var jag som ville förändra mig själv för att vi skulle ha bättre förutsättningar, det var jag som var villig att förändra, det var jag som byggde ett litet hus med mina bara händer åt oss, det var jag som blev fråntagen det, det var jag som blev fråntagen mina barn halva tiden, det var jag som blev lämnad.
Det är jag som lär mig något mer, det är jag som blir starkare, det är jag som kämpade, det är jag som reser mig nu, det är jag som kan hålla ryggen rak, det är jag som är stark, det är jag som är jag och jag har alltid klarat mig hittills och det vore allt själve fan om jag ska låta detta knäcka mig. Nej nya tag, nya relationer, nya äverntyr. Framåt och uppåt!
Tjoho!
15 gillningar
Jamen tjohooooo!!! Haha om du bara visste vad stärkt jag blir av att läsa din text!
Precis så är det ju och jag hoppas att jag också kan säga så och verkligen känna så så småningom. Det är så färskt för mig än (sedan i måndags) men jag ska banne mig dit där du är nu.
Du är så bra heja heja heja heja!!!
2 gillningar
Tror jag ska skriva ut detta och hänga upp på kylskåpsdörren. Precis vad man behöver läsa när livet känns tungt.
Tack för den @Mycketbesviken 
3 gillningar
Bra idé! Det ska jag också göra!
1 gillning
Hej kolgruva!!!
Jag kommer hädanefter leva som enstamstående tvåbarnsfar.
Min sambo har lämnat mig. Träffat en annan som var gift och hade två barn och vars skilsmässa går igenom till sommaren. Just det, de hade kännt varandra i två månader innan hon gjorde slut.
Just det, i 13,5 halvt år så var det ju jag som varenda sommar hjälpte till med skogen i deras torp, hjälpte till att fixa och laga samt byggde min lilla familj en stuga. Som jag slet riktigt ont med. Men där kommer jag inte sova mer. Men en annan man kommer skörda frukterna av mitt slit.
Ja, jo man kommer hem efter jobbet och är ledsen när man stiger in i lägenheten. Ledsen när man somnar och när man vaknar. Ledsen på lunch och ledsen när man tittar på film. En filt av apati har lagt sig över mitt liv.
Mina barn bestämde hon att jag skulle få ha varannan vecka. No more, no less. Jag har inte kvar min familj. Inte ens mina barn. Veckan jag har dom dunklas av det faktum att jag ska lämna bort som och jag kommer inte veta hur de har det. Än midre sedan när den andre kommer komma in i deras liv. Sa jag att min dotter är 3 år? Hon kommer växa upp utan mig på heltid. Det är inte mitt fel. Det är hennes mammas fel. Jag ville att vi skulle försöka. Men inte hon. Så min dotter kommer jag inte ha möjlighet att bonda med på samma sätt. För jag får bara träffa henne varannan vecka. Det bestämde deras mamma att så skulle det vara. Det var viktigare att hon försökte bli lycklig. Men hon försökte inte göra det själv utan det kom en ny man som hon tänkte skulle hjälpa till att fixa det.
Jag äter antideppressiv medicin numera. Svårt att gråta numera. Lite synd på ett sätt, att det inte kommer ut. Men det känns, ojojoj vad det känns att det är stora känslor av sorg, saknad och uppgivenhet som lurar där strax under den kemiska spärren. Men det går över och det känns bara apatiskt ett tag.
Har gått ner 12 kg. Äter lite bättre men smalnar mer och mer.
Min barns mor tycker det är lite småsint av mig att inte hoppas att hon blir lycklig. Hon hoppas att jag blir lycklig i framtiden. Det förtjänar jag tydligen. Jag är visst en fantastisk pappa också. Hon avslutar sina sms till mig med kram. För hon vill inte låta kall. Å det är ju bra. För att inte låta kall, hon vill vara trevlig mot mig ju, så är hon lite glad sådär och skrattar som vanligt lite förmycket. Men hon skrattar inte åt att jag inte önskar henne att bli lycklig. Om hon vore i min situation så skulle hon göra det, det säger hon. Hon är såå storsint mina barns mamma.
Hon har antagligen en hel del positivt att se framemot. Jag har en hel del negativt att se fram emot. Och att uppleva.
Förhållanden i framtiden ser jag i dagsläget som ett aber. Varför skulle jag vilja ha det? Nu är det ju inte omöjligt, men frågan är ändå rätt bra. Varför? Vad kan jag inte leva utan? Sex? Närhet? Någon att prata med?
Jag får vara nära mina barn varannan vecka. Jag får vara nära denna sorg resten av mitt liv. Mina barn kommer få flytta runt varannan vecka till den stora grabben om ca 5 år kommer börja ha synpunkter på vart han ska bo på heltid. Då kommer dottern antagligen vilja vara på samma ställe. Det blir antagligen att vara hos mamman och därmed den nya.
Jag ångrar att jag träffade denna människa och jag ångrar att vi fick barn. Jag ångrar inte att jag har mina barn. Men, jag hade nog haft det med någon annan och det hade kanske varit bättre. Det vet man inte. Men jag vet att jag ångrar det som nu har uppstått. Trots att det inte var jag som gick så får jag skulden av mig själv och från x att det gick som det gick. Hon klarar att freda sig från skuld rätt hyggligt. Hon lämnar ju av en god anledning. Till något som är bättre. Tar ansvar för sin lycka.
Jag kan förstå att förhållanden tar slut. Och jag kan förstå att det är rätt ibland. Jag förstår verkligen hur det känns att vara i den här ändan av en splittrad familj. Jag kan förstå att de som lämnar nog känner sig starka trots allt. Ett tufft beslut, men som inte har några alternativa lösningar. Man kan inte leva ihop utan kärlek, men vad det är kan ingen svara på. Märkligt.
Nu är det fika, det får bli en kopp kaffe tror jag…
9 gillningar
Ja så känner jag också mitt ex sa att han ville mig väl och att han tyckte att jag skulle önska han och den nya ungtjejen det också. Men hur FAN ska man kunna det när man blivit så lurad bedragen och sviken.Det känns så respektlöst när man ljuger i ett halvår för att vänta på ett nytt boende
Du beskriver mycket av mina känslor. Jag försöker att inte tänka på framtiden eftersom jag precis som du ser den som mycket negativ.
Jag kommer att vara ensamstående mamma varannan vecka i resten av mitt liv. Den andra veckan kommer jag att vara ensammen för att barnens pappa bestämt så. Jag kommer inte att träffa någon ny och få någon ny familj eftersom jag inte vill utsätta barnen för en bonusförälder.
Livet är surt.
1 gillning
Vet du min vän, vi är exakt i samma tidskede. 4 månader, 2st barn, 3år och 7 år.
Vad vår ex har gjort mot oss är obeskrivligt på alla sätt. Vi har blivit bedragna, besvikna, sårade på alla möjliga sätt, vi har blivit mer eller mindre knivhuggna i ryggen av den person vi älskade och förlitade oss mest på. Allt detta håller jag med dig om.
Vi blev fråntagna valet och leva ihop, vi blev fråntagna rättigheten till att 100% vara förälder till våra barn.
För jag känner så också. Och jag har mina dippar också. Men med det sagt. Du måste ta kontrollen över det liv du har nu. Du måste försöka leva vidare för din egen skull. För dina barns skull. Det är lätt och bara säga, jag vet. Men vi, jag, du och alla andra här måste vidare. Och jag lovar dig, även om vi inte ser ljuset än, så finns den där. Jag tror på det helhjärtat.
Ta hand om dig!
1 gillning
Varför kan ni ordna så att ni har barnen typ 3 dagar och sedan ett byte? Jag har hört att när barn är så små ska man inte vänta en hel vecka utan de behöver träffa båda sina föräldrar oftare. Kan inte exet köpa det argumentet?
Jag och mitt ex kommer som det ser ut i nuläget ha just det upplägget. Vi delar fortfarande boende men om några månader får vi ha det så.
Fasar också för de barnfria dagarna och tystheten. Ibland kommer man orka att socialisera sig med andra men så kan man inte göra varje dag.
Jag vet min vän. Vi har föjlt varandra och är ofta i fas.
Jag har det inte hälften så tufft som dig gällande hur de respektive har agerat. Men likväl så har en person som numera inte finns i våra liv bestämt över vår rätt att träffa våra barn varje dag.
Det är trots allt bättre nu än vad det var i höstas. Jag hoppas du känner samma sak. Vi kan inte kontrollera detta. Det är bara att beklaga att vi är där vi är. Om vi blir starkare eller inte återstår att se. Egentligen spelar det ingen roll, stark eller svag, vi vill nog bara ha det lite bättre än vi har det just nu.
Det är beklagligt vad som hänt. För min del är inte den största sorgen att jag inte lever med henne, utan att hon satt mig där jag är nu i förhållande till mina barn.
Det är mer komplext än att bara bli singel. Veckorna man har barnen överskuggas lite grann av att man bara har dem en så kort tid. Att man inte delar glädjen över att ha dem. Att man inte blir helt fri från xet heller.
Men, det är som det är. Det är synd om oss. Men det kommer ordna sig ändå, vi är flexibla och starka. I längden så är det inte vi som valde detta för våra barn. DET oket får våra x göra. Och det är jävligt skönt att slippa.
3 gillningar
Vi har en liten specialare gällande vår dotter, hon får träffa oss oftare pga träning med grabben varje måndag. Då tar en av oss dottern den dagen och man får även egentid med grabben när det är träning. Så det fungerar rätt ok.
Jag är så jävla trött på att vara ledsen!!!
Sen oktober har jag varit ledsen varenda jävla dag och jag är så trött på det. Fy fan för denna jävla period i mitt liv!
Idag ska jag hämta barnen. Det är min vecka. Ni hör ju hur det låter. Min vecka. 1 vecka. 7 dagar. Sen byta, sen byta, sen byta osv osv osv…
Det är ju patetiskt! Den som lämnar (och det inte är våld med i bilden eller liknande) borde ju inte få ha barnen, det borde vara en del i att lämna. ( orimligt jag vet men ändå va fan)
Jag är inte glad över att hämta dom idag ens. Förstår ni hur tragiskt det känns? Jag älskar dom men jag är ledsen varenda dag och när jag nu ska ha dom så är det en sorgefilt över allt hela tiden. Jag har dom men ändå inte…
Fan va surt livet blev…
3 gillningar
Precis. Om det var någon annan människa som tog barnen ifrån en varannan vecka så skulle det kallas kidnappning. Orimlig åsikt, men jag kan inte låta bli att tänka så… Och om jag är ärlig så skulle jag inte klara av att vara ensamstående på heltid…
3 gillningar
Förstår dig mer än väl! Om jag satt ord på mina känslor skulle det stå exakt lika.
känner precis lika. Det är ett onaturligt umgänge med dem, man kan inte fokusera lite extra på den ena och göra något ordentligt, utan det bli ett evigt vridande på huvudet och ledsna barn för att man inte engagerar sig på riktigt. Men gör man det protesterar den andra direkt.
1 gillning
raderat
4 gillningar
Tiden går men såren består.
Här kommer en uppdatering.
Nu har jag levt som ensamstående varannan vecka pappa i tre hela månader.
Det är ingen dans på rosor och smärtan, tårarna och ångesten finns kvar.
Mitt x skickade en grattishälsning på min födelsedag och jag flög i taket och skrev ett ganska vidrigt mail. Jag vill inte ha kontakt med henne alls, inte ens ang barnen, men hon skrev ändå.
Idag skrev jag ett nytt där jag ursäktade mig lite grann och beskrev mitt liv just nu och framför allt känslorna som finns.
För jag sitter i en rävsax jag inte vet hur jag ska komma ur. Om jag inte vill ha kontakt så blir jag en skurk och hon kan luta sig tillbaka och vara storsint och säga att hon varit trevlig osv. Bjudit in till kontakt. Vill jag ha kontakt så mår jag antagligen dåligt av det, och hon kan äta kakan och ha den kvar.
Knepigt det där. Jag är påverkad av mina tankar kring hur hon tänker om mig märker jag. Jag hade hoppats på en bra separation men tror inte jag mår bra av det såsom det skulle se ut idag. Hennes ytlighet och trevlighet känns så falsk att det bara irriterar mig. Och det är ju ingen bra grund.
Det är det ena. Det andra är ju barnen… Fy fan att hela tiden i sin själ känna att de är påväg bort. Att de är uppdelade. Det hade varit ok om jag fick vara själv med dom. Men detta jävla flyttande hit o dit är ju riktig skit alltså. Det går helt klart att vara glad med dom och trivas i deras sällskap. Men så fort de inte får som de vill så gapas det efter mamma… Enerverande. Frågor om när de ska till mamma; jobbiga.
Jag tror barnen påverkas negativt på så sätt att de alltid är medvetena om att de är saknade någonstans. Och att de inte får vara med oss båda samtidigt. Vi försökte det lite grann men inte längre. Det gynnade inte barnen. Det gick bra att lämna utan tårar osv men iaf grabben sa att han hoppades att vi skulle bli tillsammans igen när jag frågade honom. Och så ska det ju inte vara. Så jag blåste av sånt.
Det är jobbigt att vara ensam i sitt föräldraskap. Jag hade hoppats att vi kunde dela det ändå till viss del. Men det går ju inte egentligen tror jag. Iaf inte just nu för egen del. Jag kan inte se människan i ögonen och jag vet inte varför. Är det för att mina känslor för henne fortfarande finns? Att sorgen är för stor än?
Jag pendlar mellan att vilja vara snäll mot mitt x och vilja såra henne djupt.
Det är fortfarande mycket fokus inåt för min del, vad jag har gjort som varit dåligt och jag undrar om hon någonsin älskat mig. Och om jag skänkt någon slags glädje till henne över åren .
Det är jobbigt att bli dumpad av sin bästa vän. Daglig kontakt i 13 år sedan nada och en annan man tar min plats och troligen är han betydligt bättre än mig på alla sätt, trots att han inledde en affär med x medans han var gift. Hade han inte varit bättre hade hon vl inte lämnat tänker jag.
Jag vill skita i det och gå vidare men jag gråter mycket fortfarande. Inte lika bottenslös sorg men den är där hela tiden. Jag bor kvar i vår lägenhet och det är svårt att byta ut allt. Påminnelserna är ju där hela tiden. Det hade kanske varit bättre att flytta själv men jag ville verkligen inte att jag skulle flytta ut och mina barn skulle se at jag lämnade. Det var viktigt för mig.
Jag funderar på att hyra ut ett rum för att få möjlighet att spara lite pengar. Givetvis får barnen vara med och välja. Får se hur det blir. Ekonomiskt är det inte mycket att spela på men det funkar.
Om jag mår bättre är lite svårt att säga men jag tror det. Jämfört med december solklart! Så det blir väl bättre vad det lider men att det kommer vara ett stort sår i min sk. själ råder det ingen tvekan om.
Ja det är ju inget jag kan göra åt situationen mer än försöka ta mig igenom den. Jättetråkigt att bli lämnad. Verkligen. Piss är vad det är. Speciellt jobbigt med barn och en tredjepart inblandad. Inget kul alls.
Det är svårt att vara positiv och se möjligheter i allt detta, men man får nog bara vänta helt enkelt.
12 gillningar