Jag har flyttat 19 inlägg från @armadeus tråd till @Mycketbesviken s egen tråd då dessa handlar om Mycket besvikens egen historia. Bland dessa ingår även svar på dessa inlägg.
Kram,
Moderator
Kram på dig! Fy vad vilka prövningar livet har 
Tror det är mänskligt att alltid leta fel hos en själv, men det ligger inte bara hos oss. Får vi dessutom inte vara med i processen utan blir abrupt lämnade så ligger inget hos oss!!
Får man aldrig chansen att bearbeta, prata och reparera så kan man inte ha någon skuld heller.
Annars så tycker jag att man är två om ett äktenskap/förhållande och det gäller att vårda det tillsammans. Lever man då med någon som aldrig kommunicerar sitt missnöje är det svårt.
Allt blir lättare när man släppt taget och accepterar sin situation/ kram
8 gillningar
Håller med dig fullständigt att bli bortvald utan att ens få chansen att kunna/vilja få förhållandet bra igen.Sedan när man får höra om saker som har hänt och att man får höra elaka saker som att det var jävligt länge sedan han hade älskat mig.
Jag har visst skrivit i armadeus tråd rätt mycket 
jag trodde det var min, men det är ju den här rubriken som är min
iallfall
jag känner mig så otroligt låg.
jag har tänkt så mycket på de sakerna hon har angett som anledning och sett tillbaka. det känns som hon har rätt. till viss del är det ju så att jag har också rätt i det jag har påpekat, men jag känner mer att hon har rätt. att jag är en mörk person. negativa tankar, inte så glad. jag tror att jag har varit deprimerad hela livet. mitt x är en glad person och det har inte jag varit.
jag ska till vc om någon vecka. ska verkligen börja med anti-depp. om det nu kan hjälpa om man är tungsint.
jag vill väl vara glad men vet inte heller om jag haft så mycket att vara glad över. det har ju påpekats så mycket att jag är mörk så jag har kanske börjat tro på det själv. jag har haft väldigt svårt att känna mig uppskattad i vårt förhållande. haft dåligt självförtroende och kännt att jag inte har varit bra nog för henne.
nu kommer allt tillbaka igen och min offerkofta åker på. det är mitt fel att hon lämnar, det måste väl ändå vara så? det är mig det är fel på.
det spelar inte så stor roll, jag är ensam nu och har otroligt svårt att se mig glad överhuvudtaget. jag längtar inte ens efter barnen. känns mest sorligt att få dom och veta att jag måste lämna bort dem igen, och igen och igen och igen tills de bestämmer själva vart de vill bo. men att lämna dem kommer att hålla på i minst 5 år. varje vecka i fem år kommer jag få leva med oket att de inte kan stanna. då är grabben 12 o då får man välja själv har jag hört. min lilla dotter är bara tre år och det blir nästan 10 år av det…
grabben har redan sagt att han trivs bättre hos mamman. väl där så ville han hit men ändå. barn är barn men ändå. att höra det är ju precis det jag förutsåg skulle hända.
vi har levt separerade i 2 v nu. jättekort tid i det stora hela. det var jäkligt tuff tid i 3 månader.
det är förbannat tråkigt att komma hem efter jobbet. tyst och tråkigt!!! ensam!!
i mitt fall så känns det som att hon tagit rätt beslut att lämna mig. jag ändrade inte mitt beteende, jag var inte glad hela tiden och jag gnällde på grejer. förlusten är min helt och hållet, hon vinner på detta och kommer gå vidare och få ett bra liv.
kanske jag också. men det är så jättesorgligt att det gick så långt och utan att vi skulle försöka ta oss vidare. vi var aldrig delar av varandra.
det spelar ingen roll hur mycket jag klandrar henne för att jag inte kände mig välkommen, att hon var avvisande, att hon inte ville prata med mig, att hon inte kunde lyfta mig till sin nivå.
nu sitter jag här och har ingen familj längre och ingen glädje i livet. jag kan inte tänka så positivt just nu. det funkar ibland men jag är så orolig över att det bara är en fasad som jag håller upp. innerst inne är jag ett känslomässigt vrak. känslorna ligger på huden.
hur ska jag orka vända detta till något positivt???
3 gillningar
jag har så mycket jag vill säga till henne, jag vill att hon ska veta hur det känns, vad jag tänker.
jag har nog gjort fel som varit tillmötesgående mot henne. jag kanske behöver bryta kontakten helt ett tag.
hon känns så cyniskt och rationell nu. lite av samma sak som vanligt hos henne. hon skrattar och skriver kram i sms och jag tror att hon tror att det är är bra för mig. själv vet jag inte.
hon har antagligen sedan länge sedan gått vidare… hon helt enkelt lämnar mig här och nu. som om inget nånsin fanns. eller kanske mer att det aldrig fanns något och det är som att byta tröja att ta sig vidare.
jag tänker att hon tycker att jag inte ska sörja detta, för det gör inte hon. på sitt sätt såklart men jag ska gilla läget lite käckt sådär som hon gör. eller så är det en fasad men ändå inte.
jag orkar inte vara stark. orkar inte lyfta mig. jag vill prata om det här, jag känner mig som den ensammaste sorgligaste mannen i världen.
jag upplever henne som att ja men det är bara att bita ihop och landa i den nya tillvaron.
jag tror hon säger: han hänger upp sig på Tom, men det är inte hela sanningen. Men jag ger honom det om han behöver ha det, det är lättare för honom (mig) att hänga upp det på det än att inse sanningen i att jag helt enkelt inte vill ha honom.
Min vän, det är jobbigt som fan det du går igenom. Men om jag ska säga vad jag tror är bäst för dig, och det har jag gjort är att bryta kontakten med henne. Den lilla kontakt vi har är på grund av barnen.
De har gått vidare, varför ska vi hänga på som gammalt plåster och våndas verkligen. Jag säger detta verkligen för att jag vill att du ska må bra som mig. Släpp det, sluta ha kontakt helt, och försök bearbeta och jobba på dig själv. Träna, eller gör det du tycker är kul. För mig har träning blivit så härligt då jag gör av med så mycket negativ energi. Sen umgås med allt och alla. Ring runt. Jag har inte mycket vänner alls. Men ta mig fan jag försöker tvinga mig på alla 
När jag bodde kvar med henne, och efter jag flyttade ut, när jag hade hoppet uppe, så kändes det hela tiden som att jag rev på ett öppet sår, som bara blev värre VARJE jävla gång jag såg henne, pratade med henne. Men för 2veckor sedan, lite innan nyårsafton bröt jag all kontakt. Tog bort henne från mina Sociala medier. Visst, jag har inte alltid vart duktig, ibland går jag till hennes sida ändå, men jag har undvikit så extremt mycket.
Jag tror det kommer vara ENDA vägen för oss att gå vidare.
Och det gör inget att du skrev i min tråd 
Vi har en jäkla hinna över hjärnan nu. Min känns alltid dimmig. Jag tänker inte helt klart.
Broderlig kram till dig
4 gillningar
ja vad säger man…
det är en annan människa som jag tagit min älskades plats. så fort det går. vad märkligt det är.
en vecka innan hon gjorde slut så skrev hon ett sms att hon älskar mig.
de första sakerna hon sa i samband med att hon gjorde slut var att hon hade känslor för honom. sen att hon inte kunde tänka sig att bryta den kontakten även om det innebar att vi inte fortsatte tillsammans och med den familj som var vår.
det svängde lite sen, det var historian som var så fylld av problem.
sen handlade det om att hon inte visste vilka känslor hon hade för honom. bara att hon längtade efter att ha kontakt med honom. att hon behövde den kontakten med honom.
som hon känt i två månader.
sen var det, vilket hon påtalade var det viktigaste, att hon inte hade tillräckligt starka känslor för mig längre.
inget försök att hitta tillbaka till varandra.
jag hade hela tiden känslan av att hon inte körde med öppna kort och det gjorde hon givetvis inte. de var på lunch dagen efter vår parterapi. då sa han att han älskade henne. hon sa att hon inte vet hur det kändes eller vad de pratade om.
vilket såklart är en lögn.
hon utsatte mig för det ultimata sveket tycker jag. en gift man med två barn.
hos terapeuten säger hon att hon saknar honom så mycket. vem gör så? hur kunde denna fina människa jag en gång älskade bli detta as?
men jo vi gjorde ett försök. eller rättare sagt, vi pratade om att göra ett försök och hon gjorde det men jag fick inget veta först. när det kom fram tog det två dagar sedan säger hon att hon inte kan ge det ett ärligt försök.
jag ber henne att inte ha någon kontakt med honom men det går inte att vänta två veckor till så hon har flyttat ut. så hon tar kontakt " för det är ju slut" och de träffas.
så oanständigt. sån brist på moral och respekt. hur förvandlas man så mycket? inte ens om jag började älska någon så skulle jag ju säga såna saker hon sagt och gjort.
det är så taskigt gjort.
inte heller anser jag att hon gjort den någon större ansträngning för att det ska bli en bra relation. otroligt passiv. hon har satt på sig en offerkofta värre än min, att hon agerar som att hon är en så stor människa som låter mig få som jag “vill”. står inte för vad hon tycker, inga egna ideér kring hur våra barn ska må så bra som möjligt i detta.
min lilla dotter på tre bestämmer hon inte ska växa upp med sina biologiska föräldrar. att jag inte ska få träffa min lilla ögonsten när jag vill. och min pojke på sju, så klok o så jävla bra, honom får jag inte se eller krama och killa när jag vill. det bestämmer hon.
en människa som jag känt i 13,5 år packar ihop känslorna och kastar dem, och ska vidare till varje pris.
vi hade inte världens bästa förhållande, och jag har också haft mina tvivel, jag kunde ansträngt mig mer tidigare. men just när jag verkligen var redo för det så drar hon.
jag har varit ett tomt skal. min själv har imploderat, min framtid är raserad.
jag byggde ett litet hus åt vår familj. ett fantastiskt lite ställe. på hennes föräldrars ställe… - det byggde vi för barnen, är hennes kommentar när jag påtalar det helt bisarra i att någon annan än jag ska njuta av frukterna av mina ansträngningar under flera år. varenda sommar har jag tillbringat så otroligt mycket tid däruppe och hjälpt till att få iordning på det stället.
nu ska hon skörda frukterna av det med en annan man vad det lider. sova i sängen vi har köpt. kommer mina barn sova i stugan samtidigt som hon och den nya? när??? denna sommar?
kommer mina barn vakna upp och äta frukost på golvet och titta ut genom de stora fönsterna som jag slet med? långt in på natten har jag slipat och målat och spikat.
tacken är ett adjö.
jag känner mig så utnyttjad.
jag har sagt att jag vill ha en bra relation. kanske omedvetet med hoppet om att det inte ska sluta såhär.
hur skulle det funka att vara vänner med henne? jag tror inte hon bryr sig ett dugg. hon har valt bort mig.
jag är lämnad utan framtidshopp. det jag har gjort har varit förgäves.
jag har inte varit bäst, men jag har varit där. jag har tagit hand om barnen alla gånger hon varit iväg med jobbet eller inte kunnat. jag har sagt att kör på din karriär så tar jag min sen.
min son sa ikväll, när jag sa att de två är viktigast för oss, att jag och hon är viktigast för dom.
och mitt hjärta brast. att deras mamma har skapat detta lilla helvete för dom.
jag undrar vad som blir av lämnarna. kommer de hitta den lycka de söker? kommer de se tillbaka och rycka på axlarna? slänger de bort att kunna lita på att inte bli lämnade själva? kommer de vara trygga igen? kommer de hitta kärlek? har de rent av rätt att agera som de gör? har jag missat poängen? är det skit i andra som gäller? jag jag jag bara jag och min lycka, mitt liv, mina känslor, mina nycker? ska man ändå inte prova om gräset är grönare?
när vardagen smyger på med nästa och nästa och nästa, är de lyckliga då? när nån annans ungar är där och bråkar?
blir de lyckliga av att ha känt sig starka som vågar/orkar lämna?
har de gett upp att livet är att kämpa för sin familj? att anstränga sig lite mer, just när det ser som mörkast ut?
jag har ingen känsla av att det kommer bli en bra separation eller bra relation längre. hon finns inte här längre. hon har inget intresse av att det blir så, hon har lämnat det till mig, så känns det. att det hänger på mig hur det blir. så där tas det inte heller något ansvar. - hur mår du, frågade hon. pass sa jag. vad fan ska jag svara på det till en människa som ändå är av inställningen att det inte finns något mer att säga?
har de slutat hoppas på kärleken eller är det bara vi som blir lämnade som gör det? tro de på kärleken i större utsträckning än vi?
det fattas bara att hon gifter sig om några år och får ett barn till så är förnedringen total.
och de kommer ligga där i min stuga…
5 gillningar
jag har fortfarande ont i magen varje dag.
jag blir fortfarande tårögd när jag tänker på oss, dig.
jag känner så starkt att det inte skulle ha blivit såhär.
vi kunde och borde gjort det bättre.
när vi väl ses då och då så är det svårt att möta din blick. jag vet inte varför. jag känner det nästan som jag skäms och att jag har gjort fel och fått dig att lämna mig, oss.
jag var som jag var. som jag blev. som jag kanske är.
från mig var det inte bara att vara tillsammans. jag hade ingen gard.
jag visste inte att klockan tickade. jag var naken i mig själv, i min själ. jag trodde du var det också. allt jag delade med mig som var mitt innersta. på gott och ont.
det är så svårt att möta din blick. jag skäms men borde inte. felet är mitt. trots att det var du som gick utan att titta bakåt på mig. du tog dig själv ifrån mig.
kommer jag älska igen. skulle det vara positivt om jag gjorde det? kan det bli sanning att säga jag älskar dig? kommer det vara det för dig nästa gång du säger det? hur ska jag kunna släppa det du gjorde mig?
om jag kan, är det bevis för att livet inte är bättre än såhär? man äter lever och dör. nånstans däremellan trodde jag på kärlek en gång. kommer jag våga älska? tillåter jag mig själv att släppa in? släppa ut?
finns det någon förståelse för hur jag känner? bryr du dig eller ler du nu mot livet och längtar efter att gå vidare med en ny.
fy fan jävla skit
7 gillningar
Ja ni, det känns ju sådär. Nu har hon flyttat ut och det känns bättre men jag känner mig skör ändå.
Har svårt att ta in att det inte är vi längre och att jag inte har min familj. Livet går vidare, visst, men det tar inte bort denna sorg. Den kommer jag få leva med hela livet. Förhoppningsvis lättare men den kommer vara kvar.
Jag skuldbelägger endast mig själv. Märkligt och tråkigt. Jag tänker mest på felen jag har gjort och att jag har jagat bort henne. Detta trots att hon lämnar mig. Och har inlett en relation med en annan man mendans vi var tillsammans. Märkligt.
Det känns även märkligt att inte kunna tänka på framtiden som man har gjort innan. Semestrar osv. Att aldrig mer än kanske några få gånger vara tillsammans som en hel familj.
Jag kommer inte få svar på hur hon känner eller hur hon resonerar. Hon kommer aldrig få veta vad jag hade varit beredd att göra. Hon kommer aldrig förstå hur ont det har gjort och fortfarande gör. Jag tänker henne som så lycklig nu när hon har lämnat vår familj för att vara tillsammans med en annan man ( som var gift och hade två barn). Tänker hon själv att det kommer bli så bra? Tänk om det blir så bra? Hur kommer hon se på vår tid tillsammans? Som den värsta tiden i hennes liv och att hon ångrar sig att hon inte lämnade mig tidigare?
Människan jag kände och litade på finns inte kvar där längre. Hon låter så normal de gånger vi pratar eller ses som hastigast.
Jag oroar mig över min framtid och en eventuell relation. Hur kommer jag se på den? Kommer jag våga att släppa in nån? Vill jag/vågar jag tillåta att bli insläppt? Kommer mitt förhållande vara ett projekt? Ska jag vara singel resten av livet? Just nu ser jag inga problem med det tex. Vad ska jag med en person till som med så stor sannolikhet inte kommer att stanna (eller att jag lämnar)?
Kommer jag våga bryta mig ur ett förhållande i framtiden nu när jag vet hur ont det kan göra?
S k i t…
3 gillningar
plus det faktum att jag tyvärr känner att jag står och vacklar rent “mentalt”…
Ska jag bli hård och skita i det som hänt? Gå vidare och bara skita i det som hänt? Klä på mig rustningen resten av livet? Eller tillfälligt men jag kanske inte vågar ta av den då?
Eller ska jag försöka att stanna i detta nya sköra mig?
Hur vill jag ha det?
3 gillningar
Min vän, jag läser dina texter. Det speglar mina känslor. Jag vet verkligen hur ont det gör, för jag är i samma sits helt och hållet. Jag känner verkligen ALLA dina ord för jag tänker så också. Enda skillnaden är att jag kan och vägrar ta all ansvar på mig. Jag skulle inte vilja vrida tillbaka klockan eller ha tillbaka henne. Även om jag saknar och älskar henne. Även om jag vill på vissa sätt ha tillbaka henne.
Du ska inte ta på dig den hårda rustningen, men du ska inte heller vara den mjuka människan. Vi måste se framåt. Vi måste gå vidare, hur ont det än gör. För sanningen och faktum ÄR att vi blivit lämnade. De har gått vidare, och vi står och stampar. Min har troligen till och med vart otrogen. Tagit in honom i barnets liv.
Så vill jag leva med denna människa? Förlåta? Ta tillbaka? Aldrig i livet.
Jag lider, och jag vet att du lider. Men vi måste gå vidare min vän. Vi måste, för det FINNS inget annat sätt, inget och gå tillbaka till.
Du är en bra man som gjort allt, det hjälpte inte. Nu får vi titta framåt. Hur ont det än gör
Kram
3 gillningar
Jisses, det är som att läsa min egen historia och se mina känslor i text trots att jag inte skrivit ett ord.
Just detta att de lämnar och att de under en längre tid funderat o tänkt på att lämna. Istället för att lägga energin på att göra förhållandet bra igen så fokuserar de på att lämna. Har tanken väl slagit rot så ligger den där o nöter antar jag. De samlar på sig ursäkter att gå och när de till slut lämnar så anser de att de själva gjort allt de kunde. De har jobbat så länge med ursäkter mentalt att de inte ens förstår att det är de som sviker. Inte bara oss utan även barnen…
Jag lider med dig. Vi får lida tillsammans här.
4 gillningar
det är svårt att greppa tag i verkligheten rörande att det är slut. jag hatar att vara själv. dagarna och framförallt helgerna utan barn segar sig fram. man längtar ju efter jobbet.
så tyst här hemma. min familj är inte här och kommer aldrig någonsin vara här igen. aldrig.
det ska istället ersättas av någon annan som tar min plats och som kommer med tiden ta min roll antagligen. iaf fysiskt.
jag vet inget om hur barnen blir påverkade när det väl händer. när de blir stora så spelar det kanske ingen roll längre. men där är de inte än. det är långt kvar. min dotter är tre år för fan. jag fick träffa henne varje dag i tre år innan min sambo ville göra slut och utforska vad det kan leda till med sin nya som hon kännt i tre månader. jag kan inte på något sätt stoppa det.
jag fick tre år, det var allt. sorgen över att inte ha henne, och min son, varje dag är outhärdlig. det är ok dagar ibland men den biten kommer jag alltid ha med mig. ett beslut jag inte fick ta tillsammans med henne. hon gjorde det valet åt mig. hur ska jag kunna förlåta eller respektera henne för detta. hon tar mina barn ifrån mig halva deras tid.
fuck jävla kvalitetstid i en vecka i stöten! jag bad inte om det. jag vill inte att det ska vara så. barnen vill inte att det ska vara så. det är bara hon som vill att det ska vara så. pga att hon vill byta partner. för att välja någon som förälder inte är tillräckligt, det duger inte just nu, jag vill ha mer…
ego ego ego ego.
blir hon verkligen lycklig nu? tror hon själv det? blir hon det?
jag går o städar smulor i brist på annat att göra… det är rent o snyggt överallt. men mina barn är inte här. min sambo är inte här. ingen kommer komma hit heller, och vi kommer alltid vara en halv familj. vad är vitsen med det?
är det en ledig vecka som lockar månne? läsa bok, dricka vin på uteservering? slippa barnen???
det är så tyst och jag vill inte att det ska vara såhär och det kommer alltid vara det…
4 gillningar
Usch - känner så väl igen din frustration 
Det som räddade mig i början, förutom min hund, så var det att träna, promenera, se massa bra serier-filmer på tv. Det blir bättre - du kommer att komma in i det vardagliga - oavsett om man vill eller inte. Tiden är ens bästa vän. Försök att planera in lite saker då du är själv - trista råd absolut men användbara!
tack.
jag knallar en del, träffar kompisar då o då. men tiden däremellan är så tråkig, det har ju varit så mycket liv och rörelse här hela tiden annars.
jag undrar om jag gjorde rätt som bodde kvar. på ett sätt ja men jag känner mig ju missunssam mot henne som verkligen kan börja om…
2 gillningar
Känner precis likadant, sån maktlöshet, tomhet och sorg.
4 gillningar
Ja ni, @Mycketbesviken och @Johan40. Ska vi starta en klubb?
Jag känner jag gör allt rätt. Träffar kompisar, tränar, promenerar, jobbar. Allt gör man rätt. Sen här man den där “däremellantiden” som finns. Eller när man kommer hem till sin lägenhet. Känner hur dessa jävla väggar börjar krypa in på en. Jag känner jag gör allt rätt. Träffar en psykolog. Gör så gott jag kan som han säger.
Men ta mig fan så återkommer de känslor du beskriver Johan, maktlöshet, tomhet, sorg.
Sedan ser man på sitt ex dom få gånger vi träffas nu. Glad, lycklig. Som idag, börjar min vecka med barnen. Hon skickar meddelande att hon kommer klockan 16 om jag är hemma för och lämna barnens surfplatta. Det är INTE för att göra barnen någon tjänst. Det är för att direkt efter dra till den där mannen, hennes nya nu. Sen sover hon över hos han hela veckan. Gör det som vi… en gång hade.
till @Mycketbesviken, smärtan tar någon gång slut när kvinnan lämnar. Men det kommer ta tid. Hur långt vet jag inte. Men jag tror vi, som älskat vår andra hälft så mycket, har en hel del känslor och bearbeta innan vi kommer vidare.
Och Johan, erbjudandet är öppet. om du ska jaga, vet jag en bra adress som du kan jaga på. Det finns skitstövlar där som kan misstas för svin
5 gillningar
Så har det då varit ok i några dagar men nu på väg neråt igen.
x och jag har träffats, pratat i telefonen, bra sms emellan oss och bestämt att gå med barnen på bio i helgen.
så kommer allt tillbaka… hon som varit så ledsen i vårt förhållande och som dessutom (trots sin försök att få det framstå som några andra skäl) inlett en relation (drömt om en relataion, att gå vidare med honom efter mig, gjort slut pga honom men med förevändningen att det inte alls är bara pga honom och det de “har”).
hon ville inte ge vår familj en chans till ett bättre liv. från mitt perspektiv är det solklart rätt läge att testa nu när allt ligger på bordet. jag vet vad jag borde ha förändrat tidigare. men det bryts itu och hon vill testa med honom.
håller jag kvar mig i känslan av hopp? jag tror inte vi kommer vara tillsammans igen. när hans skiljsmässa går igenom kommer vår kontakt att upphöra väldigt drastiskt antar jag. kommer jag då kastas ner i kolgruvan igen?
gör jag rätt som är trevlig mot henne och hjälper det mig att vi har kontakt nu? ställer jag till det för mig själv.
jag trodde i min enfald att tårarna var slut men det är dom inte. kommer nog aldrig att ta slut känns det som.
hon ser inte sitt agerande objektivt, det är han som är katalysatorn men inte hela anledningen till att hon gör slut.
på frågan om vi hade varit i en separation utan honom svarar hon nej, men tillägger att det hade tagit slut ändå. för jag ska inte glömma att 50% av alla som gifter sig skiljer sig. Å fan! varför är det viktigt för henne att backa upp sitt beslut mot statistik ha ha ha?
jag är ensam med två barn varannan vecka och det är hon skuld till, även (trots) att jag har varit delaktig till att det inte fungerade. men jag gjorde inte slut, jag såg ljuset och har agerat under vårt förhållande även med att bygga inför framtiden med mina ansträngningar. jag hade börjat göra förändringar för att det skulle vara enklare att leva tillsammans.
hon gör slut, men jag kan inte låta bli att känna att det ändå finns en del av henne som vill ha kvar det som var positivt och umgänge med barnen båda två.
känner hon kanske rent av en trygghet i vetskapen om att jag alltid kommer finnas i hennes liv på ett sätt. gör det separationen lättare för henne. hon klipper inte helt.
behövs det?
jag saknar henne så mycket. jag saknar oss så mycket. jag trodde och kände att det skulle bli bättre när småbarnsåren var slut och de blir lite större. jag saknar henne jättemycket och kanske drar ut på mitt eget lidande genom att tillåta henne och mig ha den kontakt som nu är rätt ok.
gräver jag min egen grav mentalt? blir det en dubbel separation för min del?
känner hon sig bättre iom att hon och jag har bra kontakt och sedan förväntar sig att den ska fortsätta så efter hans skiljsmässa är klar? känner hon att hon gör mig en tjänst som ger mig tid till att separera långsamt, för att jag signalerar till henne att jag tycker det är ok?
tycker jag att det är ok?
vad vill jag?
jag vill ha tillbaka oss och att vi försökte ta oss igenom detta tillsammans.
det är ok och kanske naturligt att man får känslor för andra och det kan jag leva med om man är ärlig med det och att det löser sig, att man försöker ta sig igenom det tillsammans och att man blir starkare genom att gå igenom svårigheter tillsammans.
vi hade det inte så jävla dåligt…
2 gillningar
Jag vet inte heller hur jag ska agera när han är vänlig. Å ena sidan känns det bra, men å andra sidan blir det värre sen när han ändå går fast vi haft det trevligt. Vad vill jag? Vad är bäst för mig? Vad är bäst för att öka chanserna för att laga förhållandet? Vad är bäst om det inte går att ändra hans beslut? Ska jag gå efter hjärtat eller tänka taktiskt? Kan det finnas någon taktik? Många tankar men inget svar.
2 gillningar