Du beskriver mina känslor, vad som händer här också. Jag förundras alltid över att denna människa, som alltid vart som öm, så omtänksam, så kärleksfull nu är förvandlad till denna kalla människa. En främling. Våra 12 år tillsammans har inte betytt ett skit. Nästan man får känslan av att, jaa, vi hade ju roliga stunder ihop, Men nu hejdå… … WHAT??
Har gått 2månader och 7 dagar här…
Kram på dig min broder i sorg, jag lider med dig extremt
Hur kass pappa och partner är man egentligen när man blir lämnad? Jävla skit!
Jag har ingen aning om hur detta ska kunna bli en bra lösning. Just nu vet jag inte ens om jag vill ha barnen hela tiden eller inte alls. Jag är så förvirrad.
Är så ledsen att jag inte kan göra annat än att gråta gråta gråta… Fan vad jag verkligen inte ville bli en ensamstående pappa.
En tjej som redan gått vidare och fan är en kass person. Som inte vill göra ett försök.
Kommer det hjälpa mig att se ner på henne? Att försöka övertala henne? Att enbart fokusera på hennes dåliga sidor?
Jag har haft samma känslor som du @Mycketbesviken, men jag har fokuserat på några saker. Det ena är, faktiskt träning och promenader. Jag har en psykolog som jag träffar som har hjälpt mig enormt mycket, vette fan hur livet hade vart utan honom.
När det gäller henne, så försöker jag så gott det går inte lägga enormt mycket negativ fokus på henne. (det går sisådär, man ser av mina inlägg här) Jag vette fan om jag NÅGONSIN vill dock ha tillbaka henne efter det som har hänt. Sedan det du skriver, [quote=“Mycketbesviken, post:69, topic:4408”]
Att enbart fokusera på hennes dåliga sidor?
[/quote]
gör inte det. Ni har väl haft bra tider också? Hon har väl vart bra mamma? Bra människa vid en tidpunkt?
Jag vet inte, men en sak jag INTE gör framför någon är snacka skit om mitt X, hon är och kommer att vara mamma till mina barn för alltid. Sedan att jag tycker det hon har gjort suger, det är en annan femma.
Så igen, fokusera på dig själv, lägg inga negativa tankar på henne, hon är inte värd det.
Vet inte vart du bor, men bor du nära Stockholm är jag absolut villig och träffas och prata.
Nu sitter jag själv i lägenheten. Barna är hos henne. Hon har just meddelat att hon inte vill ha kontakt mer om det inte är barna. Typ så iaf.
Jag har ett jättebehov av att prata överhuvudtaget och är helt ensam.
Tänker mycket på hur vi är som personer egentligen. Det finns ju inget tvåsamhet hela livet, varför har vi lurat oss? Kruxet är att man är vuxen men ändå ska förväntas hålla igång och hitta på nya grejer o sen blir det ett förhållande, ungarna blir stora, kanske en sladdis med nån ny, sedan slut igen o så dör man.
Jag tänker även på att jag upplever stark oro över att hon tycker jag är en klängig jävel också som inte kan släppa taget riktigt. Nån annan som känt så?
Vilket också är irriterande, om sant, för då är hon så långt framme i sin process att hon är helt redo att börja leva helt själv, direkt och följa vart vinden tar henne.
Lägenheten är tråkig också. Köpte lite nytt men…
Usch, hoppas det inte blir en riktigt tuff vår men man får väl ställa in sig på det.
Känslokylan som uppstår… Nä men nu har vi inte kontakt om det inte rör barnen. Så jävla cyniskt, eller är jag ute o cyklar?
Det ska klippas av och bli bra med en gång så de kan kasta sig ut i det ljuva livet som har så mycket att erbjuda. Inte ska man lämna picknickplatsen ostädad?
nu har jag varit ensam utan barnen i två dagar och jag har även varit ledig från jobbet. skulle städa osv.
det är mycket jobbigare än jag trodde. har ju hur mycket tid som helst men får inget gjort nästan.
bara går omkring som en zombie. gråter, har en jätteklump i magen som inte försvinner, mitt ex vill ha distans kring kommunikationen ang oss, bara barnen. ja vad säga om det? kan ju inte tvinga människan… saknar sällskap sååå mycket men vill inte umgås med någon.
det känns nästan som något samlas upp inom mig och är på väg ut. insikt kanske?
fan att hon gjorde att jag mår såhär nu… och för att jag fått alla dessa negativa tankar om mig själv!
orolig för att få ungarna i morgon och hur det kommer vara att vara med dom.
orolig över om det nu kommer vara slutet. och det kommer det… nu kommer det snart vara ett minne blott alla pratstunderna. ingen mer att skicka sms till att man saknar dom. inga som är hemma när man kommer hem. en splittrad familj.
tänker så mycket på hur hon nu går mot att bli fri, lycklig och träffa en annan.
jag ser mig själv i spegeln och tycker jag är den fulaste mannen i världen.
hur ska jag kunna älska igen? gjorde jag det? är det inte mitt fel trots allt ändå?
fan jag känner mig inte ens kapabel till att ha ett samtal med en annan människa?
det är slut! inga mer leenden medans barnen flänger runt.
Idag går det bra. Första dagen på länge. Men det går upp och det går ned. Men njuter av en jäkla bra dag. Får ta allt bra då vi har för mycket av det dåliga
Haha bara och fixa. Haft så många dåliga skitdagar så en bra dag och jag känner mig i extas. Räknar inte med det så ofta. Men allt positivt ät välkommet i detta hemska jag går igenom. Vet bara att jag aldrig någonsin vill tillbaka till henne.
It’s coming back to me… “Jag har inte gjort något otillbörligt förrän jag flyttade ut ur huset” (1v efter definitiva beskedet och info till barnen). Ändå fanns där absolut ingen annan?
Har haft dem känslorna också… tittat mig själv i spegeln och ser ett uppsvullet rödmossigt ansikte efter att ha gråtit mer eller mindre i flera månader…
Först nu kan jag se ljuset att det kommer gå bra bra jag flyttar, barnen är det viktigaste människorna i våra liv… få livsgnistan tillbaka när du umgås med dina barn! Börja planera med dem vad ni ska göra när ni träffas!
Min dotter fyller snart nio och jag flyttar ut förste februari, hon är med och planerar vad hon ska ha för säng, tapeter mm. Hennes nyfikenhet och förväntan smittar av sig på mig i allt elände, vi kan fantisera ihop hur det är när vi flyttat!
Men det är inte lätt, jag får backslag och gråter på jobbet. Men det händer mer sällan nu, men jag tror jag älskar honom fortfarande eller så är jag rädd för att bli ensam…att gå igenom allt själv att man inte har sin livspartner vid sin sida som väntar på en när man kommer hem! Som ringer och frågar hur det är!
Men vi kommer fixa denna svåra tid i våra liv, känner din smärta… det är inte roligt att vara där du är nu, att släppa tager och gå vidare:sparkling_heart: Men tyvärr är det vi alla måste göra här, släppa taget och starta våra nya kapitel i våra liv… det är vi själva som bestämmer hur det ska bli !! Du är stark och kommer fixa det här! Lycka till ️
jag lever i förnekelse, så enkelt är det. jag har inte klarat av att ta in att hon vill/gör lämnar mig. Fattar det inte. Tror inte på det. Väntar att det snart ska vara som vanligt igen. Att hon kommer hem snart.
Nu är vi då separerade på riktigt. Väldigt tufft och jobbigt på så många sätt. Var några dagar helt ensam i lägenheten och det var väldigt knäckande att bara gå och dra. Köpt lite nya möbler men det passar inte in i lägenheten. Det känns inte som min längre…
Hade barnen och det började direkt med att grabben sa att han trivdes bättre hos mamma, precis som mina farhågor antytt. Barn är barn och det är ju mer spännande med ny lägenhet osv men orden gör så ont ändå och jag blir rädd för framtiden. När de blir större och själva kan välja. Tänk att bli bortvald då…
Jag har dock ändå börjat se lite ljusare på framtiden och känslorna är inte lika starka på samma sätt längre. Börjar få matlust igen men sover dåligt och får tårar i ögonen lite då och då. Sitter på jobbet och gråter nu.
Klandrar mig själv så ofattbart i detta. Ser bara mina egna misstag. Är så orolig över så många saker och det är väldigt mycket fokus på hur jag tror att hon ser på mig i detta.
Vilket är att hon tycker det är jobbigt att se mig ledsen och förtvivlad. Jag är orolig över att hon tycker jag är en psykopat som inte kan släppa taget. Att jag iglar mig kvar. Att jag inte hanterar det så att HON får en så bra separation som möjligt. Skuldbelägger mig själv för det, naturligtvis. Mitt fel det också.
Jag har nog inte kommit in i arg-fasen eller också så är den över redan och har drunknat i sorgen som nu har varit konstant i 3 månader. Jag mår sämre än någonsin och har aldrig varit mer krossad i mitt liv och den personen som skulle funnits där för mig är orsaken till det… Och jag slits mellan att bara vara nära henne och be henne fara och flyga.
Gemene regel är att visa sig stark osv men jag skiter faktiskt i det. Jag tror det är bättre för mig att släppa fram mina känslor, även om det är framför henne då och då. Även om hon ser mig som patetisk och svag som inte bara går vidare. Jag har inget att förlora längre… Det kommer nog inte bli vi igen ändå, jag tror det ska väldigt mycket till för att det ska hända. Men man vet inte.
Att jag i min sorg och mitt behov av att försöka förstå vad som händer blir en värdelös människa kanske ändå kan hjälpa henne att lättare ta sig igenom denna separation.
Jag ska egentligen inte ge henne det men det är så svårt att släppa taget till hundra procent.
Trots att hon gjort det värsta egentligen. Påbörja en relation ( om än mentalt och inte fysikt) men en gift man som har två barn som nu också skiljer sig. Slump?
En person där hon vill söka tröst och stöd. Där allt talar för att de sen kommer att åtminstone påbörja en relation på nått sätt. Där hon påtalar för mig att hon saknar honom och så gärna vill ha kontakt med honom.
Jag ser dock att det kommer bli bättre, att det kommer finnas ett slut på detta jävla jävla elände. Jag kommer vara sårad bortom mitt förstånd men jag kommer att resa mig!
Jag vill inte ha tillbaka mitt X, men jag lever med så mycket gråt och ilska som bara vill komma ut. Sörjer det som var bra. Senaste veckan har varit den värsta hittills men nu hoppas jag det kan bli ljusare.
Du förtjänar mycket bättre, en dag kommer du må så bättre och se allt ur ett helt annat ljus.
️